Resa bort, bort, bort
Så långt jag kan minnas har jag alltid velat bort. Bort bort. Lång bort. Jag åkte runt i Sydamerika i nästan 5 månader, och trots att det var jobbigt ibland kände jag mig fri på ett sätt jag inte känt tidigare. En frihet att bara vara. men sen bar det av till Sverige igen för universitetsstudier, och känslan kom tillbaka. Ännu kraftigare. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna vara lycklig, så länge jag stannade i Sverige…
Och sen kom jag bort. Och jag kunde andas igen. Eller bättre i alla fall. Under en termin i Tyskland mådde jag så bra som jag mått i Sydamerika. Och jag njöt av universitetslivet, vilket jag avskytt hemma. Sen var det vårlov i Sverige… Och ja, ni anar trenden. Efter jag tagit min examen försvann jag bort. Irland och sen Argentina. Ett och ett halvt år var jag borta.
Det finns ett uttryck på engelska, ”wherever you go, there you are”. Tanken är att vi flyr, inte från en plats, en viss grupp av människor, en samling förutfattade meningar om vem vi är, just där. Utan att det vi flyr från, är oss själva. Vilket är meningslöst, för vart du än går så kommer du att vara där. Vilket jag håller med om, till viss del…
Sista dagarna i Argentina spenderade jag på ett hostell i Buenos Aires, i samma rum som mig bodde en irländsk tjej i 30-årsåldern som hade bott där i några månader. På hostellet alltså. Som mig längtar hon alltid bort så fort hon kommer hem, som mi planerar hon ständigt nästa resa medan hon befann sig på denna. Och vi pratade om kliet i benen.
Hon hade bott på hostellet i två månader för att hon inte ville skaffa en lägenhet i Buenos Aires, trots atthon jobbade där. Hon ville inte känna sig fast i ens 6 månader på en plast hon rest över halva jordklotet, för då började det klia i benen. Direkt. Och vi pratade om hur ohälsosamt det är, att aldrig våga slå ner ens de ytligaste rötter. Att aldrig våga vara på en plats, med en viss grupp människor, att uppfylla förväntningar. Att vara skyldig mer än flyktiga kontakter.
Den där känslan av rotlöshet, av att inte kunna stanna. Och på så sätt låg väl felat hos mig, det jag försökte fly ifrån var inte Sverige utan hur jag kände i Sverige. Men å andra sidan tror jag att jag behövde just den distansen för att kunna bearbeta allt jobbigt, allt tungt, allt som skapade kli i benen behövde vädras ute i vida världen för att jag skulle kunna komma tillbaka, för att jag skulle kunna våga slö rötter, någonstans alls.
Och som jag sa till den irländska tjejen på hostellet, för första gången har jag inte panik över att åka hem. För första gången tror jag att det är ok. Det kommer vara ok. Och hon svarade: ”I’m almost there. I’m almost there. I just want to come back here, maybe next year, maybe go to Japan…”