Rihanna
Ska vi prata om Rhianna lite mer?
Det HÄR blogginlägget på Nöjesguiden pratar om or Rhianna analyseras och trakasseras i media, hur det spekuleras om hennes drog- och alkoholkonsumtion, hennes festande, hennes förhållanden, hennes trasighet. Den verkar i mycket vilja vara ett svar på Markus Larssons recension av Rhiannas uppträdande på Peace&Love, vilket är väl ungefär där den faller sönder.
Det är skillnad på att slentrianmässigt botfärdiga någon på grund av faktiska eller fiktiva problematiker som tillskrivs denna människa (alltså, Rhianna som narcissistisk kokshora vars imaginära privatliv och personliga tragedier kan dissekeras och analyseras ad infinitum i media), och en annan sak att förvänta sig ett visst mått av professionalitet eller artisteri från en världsartist som folk betalar mycket för att se. Alltså, det är stor skillnad mellan att skrika ”kokshora!” från publiken och att påpeka att det 1) verkade som hon var hög och därmed 2) spelningen var inte särskilt bra.
Då tycker jag det är mer problematiskt att Markus Larsson verkar tycka den största behållningen är att se hur en ”ung artist går sönder offentligt”, eftersom det i alla fall innebär ett visst mått av spontanitet. På nått sått känner vi kanske att vi ser människan Rhianna först när hon faller sönder, men det gör vi ju självfallet aldrig ändå. Nu tycker väl inte jag att Rhianna, eller någon annan person för den delen, ska vara tvingade att leva sina liv som ”förebilder”, men det är en helt annan sak att peka på hennes beteende (och inte hennes person) och säga, ja, det verkar ju inte helt hälsosamt och vi kanske bör belysa det.
