SAC – den enda sanna vänskapen?
Jag trodde ofta att det var något fel på mig när jag var yngre. (Ibland trodde jag att jag var ett underbarn också, men mest att det var något tjall). Jag kände mig så ofta missanpassad och liksom missförstådd. Jag tillhörde varken det ”töntiga” eller det ”coola” gänget, (något jag tyckte var rätt skönt när jag försonats med tanken på att de coola tjejerna aldrig skulle vilja hänga med mig), och det är jag faktiskt rätt tacksam för idag.
Jag hade ett litet gäng, vi bestod av tre tjejer, ibland var några fler tjejer med, men de kom och gick liksom i omgångar. Mest var vi tre. Och vi hade verkligen jätteroligt tillsammans. Det var mycket skitsnack och så också, många onödiga bråk och svek. Men jag försöker minnas den här perioden som mest positiv, det har ju bidragit till att jag är den jag är idag och det är jag väldigt glad för.
När vi började på gymnasiet splittrades vår lilla klick. Vi skulle börja i olika skolor alla tre och den tjejen jag stått närmast och jag tappade kontakten redan i ettan. Den andra tjejen fortsatte jag att umgås väldigt intensivt med, och vi gled isär först efter studenten. Sen blev det tomt. Jag började umgås mycket med ett killgäng jag lärde känna redan i högstadiet och trivdes så himla bra med dem. Jätteschyssta killar som jag tycker väldigt mycket om än idag, trots att vi inte umgås längre. Men jag saknade verkligen tjejkompisar (efter jag kommit över min ”alla-tjejer-förutom-jag-är-korkade-brudar”-period). Idag har några få, men väldigt speciella och fina tjejkompisar som jag träffat genom plugget. Men innan dess trodde jag länge att det var mig det var fel på. Att jag kanske inte var som andra tjejer – att det var därför inga tjejer gillade mig.
Jag tittade på Sex and the City och tänkte ”ser tjejgäng ut så där? Då har jag verkligen missat något”. Jag blev så avundsjuk på Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte som hade en så villkorslös kärlek till varandra. Jag hade aldrig upplevt den gemenskapen med vänner, när man berättar ALLT, respekterar varandra till tusen procent och aldrig, aldrig skulle snacka skit om varandra.
Idag har jag insett att det faktiskt är en ganska knäpp sak att ha ångest över – att jag och mina vänner inte har någon Sex and the city-vänskap. Det är ju inte någon sämre vänskap bara för det. Vi tycker ju om varandra jättemycket, respekterar varandra jättemycket, men vi är inte såå tighta, vi berättar inte exakt allt för varandra. Men det kanske beror på att vi inte vill det? Det kanske beror på att vi vill ha lite space?
Min poäng är (om det är otydligt); vänskap ”ska” inte se ut på ett visst sätt. Det finns liksom ingen vänskaps-måttstock man behöver använda sig av för att bestämma hur bra vänner man är och hur mycket man tycker om varandra. Man är verkligen inte ”onormal” eller konstig om man kanske inte vill snacka om hur ens kille eller tjej är sängen med sina kompisar. Eller om man känner sig obekväm med att följa med sin bästis till gynekologen, prata med varandra i telefon vaaaarje dag eller berätta vem man är kär i. Man bestämmer själv vad för slags vänskap man vill ha.