Sara: "Tankar för dagen – har jag blivit ung, arg och vänster?"

En dag under första terminen på jägmästarutbildningen, under en exkursion till Vindeln, fick jag syn på vacker torraka (dött, stående träd) vid en brant. Den silvergrå veden vred sig mot himlen och jag minns att jag undrade om träden verkligen växer i spiral. Jo, förklarade min lärare, ”träd är precis som vi människor, vänstervridna som unga och högervridna på gamla dar’”. Just då förstod jag inte den kommentaren utan nöjde mig med insikten om att ett träd snurrar sig upp ur jorden. Senare deklamerade mamma citatet läraren syftat på:

”Är man inte vänster i sin ungdom har man inget hjärta, men blir man inte höger som äldre så har man inget förstånd.”

Jag skrattade nog lite åt den grova generaliseringen. Det finns så många förenklingar här i världen. Sexåringar ska vara trotsiga. Tonåringar ska supa, skrika och göra uppror. Unga vuxna ska bli feministiska vänsteraktivister, gå i fackeltåg och proklamera kamp mot miljöförstöring. Sen följer trettioårskris, fyrtioårskris och klimakteriet med självförverkligande kurser och resor. Slutligen blir vi arga pensionärer och sen går vi åter i barndom.

Själv har jag hoppat över både trotsåldrar och tonårstiden. Tänkte nog att jag skulle leva mitt liv efter eget huvud även hädanefter. Men tji fick jag. Jag tror jag gått och blivit arg ung vänster! Eller kanske inte riktigt… men plötsligt har jag börjat intressera mig för så mycket jag aldrig tidigare brytt mig om. Jag klär mig framför spegeln på morgonen och reflekterar över både min egen och andras stil. Jag lyssnar på radion och intresserar mig för konflikter, politik, samhällsdebatt och filosofi. Jag funderar över hur förväntningarna och kraven på kvinnor och män ser ut och undrar hur den moderna kvinnosynen påverkar mig och mina vänner. Sakta men säkert skapar jag ideal som jag vill att både jag och de jag umgås med ska uppfylla.

Jag reflekterar över min plats i samhället och tanken slår mig att mina val kanske inte enbart är mina egna. Jag som alltid älskat skolan, älskat idrotten, älskat att skriva och pyssla och inte sett poängen med att gå emot den kloka vuxenvärlden känner plötsligt ett behov av att slå mig fri. Jag vill inte vara ”duktig”, vill inte ”göra rätt”. Jag tror att jag vill få beviset, en gång för alla, på att jag är omtyckt för den jag är och inte det jag gör. Generation efter generation av ungdomar har utmanat konventionen, kanske drivna av samma längtan efter självbestämmande – verklig egenmakt – som långsamt börjat sjuda i mitt blod nu. Jag hoppas att jag kan göra detsamma. Risken är annars att upprorsviljan vänds inåt annars, i ett försök att vara trotsig utan att såra andra (och därmed svika de där nyvakna idealen). Är det den duktiga flickans tragiska öde? Självdestruktivitet, i brist på mod till verklig förändring?

Tills vidare tragglar jag på med skola, x-jobb, företag, processutbildning, tränaruppdrag, träningar, rehab och hemmasysslor. Drömmer om turen på fjället. Drömmer om en sommar med vandringar och cykelturer. Drömmer om ett hus, barn och en plats i arbetslivet. Tänker på trettioårskriser och fyrtioårskriser. Undrar om jag kommer se tillbaka på min ungdom, en dag kring klimakteriet, och sucka stolt över energin och framtidstron. Tänker att våra mammors kurser och självförverkligande livsstil nog är ett utslag för samma existentiella kris som den vi känner nu. Ett kapitel i livet är över. Nästa har inte riktigt börjat. Vem är jag nu och varför? Enda skillnaden är att den äldre generationen numera tror att de måste förändra sig själva, med ändrad kost, mindfulness och böcker om självkänsla. Vi har följt i deras fotspår. Provat deras metoder. Blivit arga och bestämt oss för att…

… vi är bra som vi är, är det något som ska förändras är det världen vi lever i (åtminstone är det så jag vill tänka).

Wish us luck! =D