Say My Name

Jag visste inte att det fanns en inre smärta, en smärta som gör så ont att du inte vet var du ska ta vägen. En smärta som skär in i dig, som tar all kraft och gör ont. De talade om för mig att allt skulle ordna sig, att allt skulle bli som vanligt. Jag vågade inte tro, jag vågade inte hoppas. Jag var rädd att än en gång bli besviken.

Tänk dig att förlora din skapare, kvinnan som burit på dig i nio månader och sedan ska finnas för dig i resten av sitt liv. Jag förlorade henne inte på så sätt att hon dog, men hennes personlighet förändrades, hela min mamma förändrades. Hon blev sjuk, en sjukdom som inte gick att operera bort så allt blev bra, en sjukdom som krävde bearbetning och otroligt mycket kraft från många håll. Min mamma fick en psykos och blev djupt deprimerad. Den såkallade skamfulla psykiska sjukdomen som vi helst av allt undviker att tala om.

Det var december, kvällen före julafton, jag var tretton år. Där satt vi, hela familjen i vardagsrumssoffan och tittade på uppesittarkvällen på teven. Snön lyste upp den mörka kvällen, ljusen stod tända på bordet och där satt vi allihop samlade som den familj vi var, inte kunde någon förutse vad som skulle ske. Inte kunde någon föreställa sig att den värsta tiden i mitt liv skulle börja här. Men det gjorde den. Jag kunde se henne sitta där och bara stirra rakt ut i luften, blicken släppte aldrig, hon var fast i en helt annan värld. Jag såg henne förändras dag för dag, anklaga sig själv för alla möjliga saker, inbilla sig att hennes hemskaste mardrömmar var verkliga, och kanske värst av allt att se min egen mamma sjunka så lågt, ända ner till djupaste botten.

Jag stod framför den blanka spegeln i mitt rum, glaset var putsat, inte en fläck syntes till. Jag kände hur tårarna vällde upp i mina ögon, hur jag började skaka likt ett asplöv. Jag kan än idag minnas min rädsla, vad skulle egentligen hända? Skulle min mamma ens vara vid liv dagen efter? Hur skulle jag kunna stå upprätt och låtsas som om ingenting hade hänt? Så många frågor, men inte ett enda svar. Ingen såg mig, där jag satt ensam på sängkanten varje kväll med rödgråtna kinder och uppsvällda ögon. Ibland önskade jag att någon skulle ropa mitt namn, att någon skulle uppmärksamma mig för den individ jag faktiskt var.

Varje dag var som en akt i en teater, där jag var huvudpersonen. Jag var hon som alltid skulle hålla humöret uppe, prestera bäst i skolan samtidigt som jag skulle vara en vän som alla kunde lita på och älska för den hon var. Jag byggde upp en fasad som jag visade inför alla, jag ville visa mig stark, jag ville visa att jag klarade allt och lite till. Men inombords kändes det som om någon högg mig med en kniv i hjärtat. Jag höll på att förlora en del av mig själv, jag höll på att tappa kontrollen.

På utsidan verkade vi som en fullt normal problemfri familj, vi varken hemlösa eller hade varit med om någon större förlust. Allt verkade vara frid och fröjd. Det var dock så långt ifrån sanningen man kan komma. Aldrig hade jag känt mig så svarslös, så rädd och förstörd att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Aldrig tidigare hade jag känt att jag bara ville ställa mig upp, skrika så att alla i vår stora vida värld kunde höra hur dåligt allt var. Men jag höll det inom mig, så länge att det till slut kändes som om jag skulle spricka. Jag var bara tretton år, jag hade nästan hela mitt liv kvar att leva, men jag kunde inte se ur det perspektivet. Det var kolsvart, svartare än den mörkaste natten. Hur skulle jag någonsin kunna leva ett liv igen, hur skulle jag någonsin kunna skratta, le och vara glad på riktigt?

Jag minns det så tydligt än idag, två år senare, sitter det fortfarande som fastklistrat i min hjärna. Allt spring i korridorerna, alla sjuksköterskor, alla behandlare, men framför allt alla patienter. De var så speciella på något sätt, även fast de egentligen var vanliga människor precis som jag och alla andra. Men att se sin mamma på ett behandlingshem, att se henne vara en av de som mår så dåligt att de inte klarar sig själva, att aldrig veta när hon skulle komma hem igen gjorde så ont inuti mig. Att höra mina klasskamrater prata om vad de skulle göra i helgen med deras familjer, deras kompletta, fullständiga familjer, skar in i hjärtat på mig. Jag ville också vara komplett, jag ville också ha en familj.

Jag trodde jag var svag när jag grät i min ensamhet på kvällarna, men idag vet jag att jag hade fel, jag hade bara kämpat för länge. Jag kommer aldrig kunna släppa det som har hänt fullt ut. Jag funderar än idag varför mitt liv ser ut som det gör, varför något alltid ska komma att sänka mig? Jag antar att även det är frågor som kommer att förbli obesvarade. Jag försöker än idag att alltid visa mig stark, jag är rädd för att bryta ihop, jag är så otroligt rädd för vad andra ska tycka och tro om mig. Men idag vet jag att hur stark man än är så är det tillåtet att visa sig svag.

Denna texten fick vi inskickade från en av våra underbara läsare. Vad får den dig att känna? Har du några liknande erfarenheter, eller något annat du vill dela med dig av? Maila oss!