Sex = Kärlek?

När jag var runt 10-11 år frågade mamma mig vad jag tyckte skillnaden mellan vänskap och kärlek var och utan att tänka så mycket så svarade jag ”sex”. Det verkade rimligt att man hade sex med den man älskar och att man älskar den man har sex med.  Men är det verkligen så enkelt?

Jag tror inte det. En del relationer jag har varit i har varit rent sexuella, och helt frivilliga, där jag inte älskat, eller ens varit kär i, killen. Det var sex och lite kroppslig närhet jag var ute efter bara. Sen finns det människor jag älskar men som jag inte alls är attraherad av och därför aldrig skulle ha sex med.

Sex kan fylla flera funktioner. Dels kan det stilla ett rent kroppsligt behov, kåthet, och vara helt frikopplat från andra känslor för personen man ligger med. Å andra sidan kan det också vara något av det mest intima man ägnar sig åt med den man älskar. Personligen tycker jag att det är i kärleksfull relation som sexet blir som bäst.

Allt sex är dock okej så länge man själv verkligen vill ha det och så länge den man ligger med inte blir sårad eller far illa. Om man däremot inte vill ha sex så ska man heller inte ha det, utan säga nej. Även om den som ber om det är den man älskar. Att göra något emot sin egen vilja leder sällan till något bra så varför sträva mot något dåligt när sex kan vara så fantastiskt?

Enligt mig är sex därför inte något bevis på kärlek. Vad tycker ni?