Självskadesex
Ewonne, som faktiskt var den som tog initiativet till bloggen, är just nu hemma med sitt lilla grodyngel som är nästan tre månader nu. Men när hon hörde om vårt minitema kunde hon inte hålla fingrarna borta från tangenterna och skickade in sin text.
Jag förstod att jag använde sex på ett, för mig, destruktivt sätt redan då jag var femton, sexton år. Men det är först nu, när jag är tjugo-nånting, som jag förstår varför jag gjorde det. Att jag gjorde det förstod jag, som sagt, betydligt tidigare.
Jag hade väldigt låg självkänsla. Jag balanserade ständigt på en tunn lina och föll ofta. När jag föll kände jag många saker, men de två mest framträdande känslorna som alltid dök upp under fallet var; Jag är ful och jag är korkad.
Vad fulheten beträffar vet jag att den följt mig sen lågstadiet. Min mamma klippte alltid mitt hår hemma och i tvåan fick jag för mig att jag ville ha kort frisyr eftersom en tjej i mellanstadiet hade det och hon var jättesöt. Av någon anledning fick jag för mig att om jag bara hade samma frisyr som henne så skulle jag också se ut som henne i ansiktet. Så blev det inte. Jag minns fortfarande hemskheten i att stå framför spegeln och beundra (läs: förbanna) resultatet.
Jag såg ju inte klok ut i kort hår! Jag fick också glasögon väldigt tidigt. Helt enorma polkagrisrandiga bågar kring flaskbottentjocka glas. Jag hade alltså glasögon och pottfrilla. Kände mig inte ett dugg söt eller ”tjejig”. Den känslan bar jag med mig långt in i tonåren.
Att jag skulle vara särskilt korkad, alltså mer än genomsnittet, bottnade förmodligen i att jag ofta fick höra det. I högstadiet hade jag svårt för matte, naturkunskap och fysik, ämnen som ofta synonymt med ”smart” i skolvärlden. Mina tjejkompisar hade ganska bra betyg och kunde ibland pika mig, på ett ”skämtsamt sätt”, och kalla mig dum eller puckad. Jag låtsades att det inte störde mig, men det gjorde det. Jag blev jätteledsen och började tillslut betrakta mig själv som tja, rätt korkad. Men på utseendefronten vände det. Killar visade plötsligt intresse, sa att jag var söt, snygg och till och med sexig. Mitt trademark blev således: ”Söt men korkad.” Och jag började spela på det.
Jag sökte bekräftelse hos alla killar. Även de jag inte var intresserad av. Jag var ofta ”kär”, sa jag. Men egentligen tror jag bara att ”kär” var ett annat ord för ”kåt” eller ”ensam” – det kändes bara mer okej att säga att jag var kär i alla i tid och otid än att jag ville ha sällskap, slippa vara ensam, bli älskad (utan att själv älska). I början var det ganska oskyldigt. Jag var ihop med killar i några veckor här och där, vi tittade på film, höll handen och hånglade lite i hans pojkrum. Men precis då jag börjat nian och skulle fylla femton år var jag ihop med en kille som inte nöjde sig med hångel. Jag ville ha sex, men var ändå lite tveksam. Han tjatade och tjatade och tillslut sa jag ”okej” och vi hade sex. Jag blev inte särskilt imponerad, snarare tvärtom. Det gjorde ju bara ont. Ändå fortsatte jag att ha sex med andra efter att vi gjort slut, trots att jag i princip aldrig njöt av det.
Jag visste, efter noggranna studier (film, tidningar, tv) hur jag skulle bete mig; lite svårfångad, ointresserad, men ändå förförisk. Säga ”nej” men mena ”ja”. Typ.
Jag ångrade mig ofta efteråt och kände mig dum, samtidigt som jag njöt av andra tjejers avundsjuka (och kanske lite föraktfulla) blickar. Det är så svårt att förklara. Men det var som om jag upplevde det som status att bli kallad ”slampa”. Det betydde ju att killar tyckte att jag var snygg, tillräckligt snygg för att ligga med mig i alla fall. Och att vara snygg var viktigare för mig än att vara smart.
Men jag mådde egentligen skitdåligt över att känna att jag hela tiden var tvungen att ”bjuda till” för att få killar skulle fortsätta vara intresserade av mig och behandla mig schysst. För det är där någonstans vi kommer åt problemet med självskadesex; att ha sex med någon bara för att personen ska behandla en schysst är destruktivt. Att ha sex trots att man egentligen inte vill är destruktivt. Men jag förstod inte det då, när jag var mitt i det. Särskilt inte med tanke på att jag ofta var den som tog initiativet till sex, inbjöd till det. Jag var ganska ofta den drivande parten. Och sen ångrade jag mig efteråt och avfärdade det som ”dåligt sex”, utan vidare eftertanke.
Jag tror inte att jag förstod, eller rättare sagt vågade se, vad jag höll på med förrän jag var 23 år och blev utsatt för ett övergrepp av en kille jag var intresserad av. Vi träffades då vi pluggade på samma folkhögskola och hade ett gemensamt intresse som vi började snacka om. Sen började flirtandet, via nätet och sms. Det blev som mest intensivt när jag var utomlands och vi sms:ade varandra nästan varje dag under två veckors tid. När jag kom hem bestämde vi oss för att träffas. Han kom hem till mig ett par dagar senare, vi drack thé och tittade på foton från min resa. Jag, som varit väldigt vågad i mina sms, hade fått lite kalla fötter efter att jag kommit hem och kände att jag ville lära känna honom på riktigt. Jag var inte intresserad av känslolöst sex, som jag haft så många gånger tidigare, utan ville se om vi kanke kunde bygga upp något. Han hade inte alls samma avsikter som jag. Och det borde jag ha förstått naturligtvis. Jag har fortfarande minnesluckor från den här kvällen och har därför svårt att prata om vad som egentligen hände.
Jag minns att han ville gå då han förstod att jag inte var intresserad av att ha sex med honom, men att jag bad honom att stanna, och att han då sa rakt ut att hans sällskap kostade. Jag vet att vi hade sex och att det gjorde franktansvärt ont, men jag har ingen aning om ifall han använde kondom. Jag minns också att han frågade om han fick filma oss med sin mobiltelefon, men jag sa nej och han lät bli. Jag minns att han gick efteråt. Jag minns att han kallade mig ”gumman” innan han gick och gav mig en kram.
Trots att jag vet att han aldrig filmade minns jag att jag var livrädd för att det här skulle dyka upp på internet efteråt. Jag googlade mitt namn och scannade av nätet flera gånger den efterföljande månaden, just in case. Jag betraktade aldrig det här som ett övergrepp – absolut inte som en våldtäkt – och såg därför inget som helst skäl att anmäla honom. Men det fick mig verkligen att börja tänka på hur jag behandlade mig själv och min kropp. Och det fick mig att ta steget att söka mig till en helt fantastiskt terapeut. Jag gick i terapi i 1,5 år och det var det absolut bästa jag någonsin gjort för mig själv.
Idag tänker jag så här: Jag är verkligen för fritt sex med hur många partners man själv behagar, framifrån, bakifrån, uppifrån, hängade i en takkrona, med ett äpple i munnen, whatever liksom. Så länge det gör dig glad. Men gör det inte dig glad är det en stark fingervisning om att det inte är okej. Jag tilllät många killar att behandla mig dåligt, som en engångsartikel, och jag säger ”tillät” eftersom det var precis vad jag gjorde. Övergrepp är aldrig okej och aldrig den utsatta personens fel. Men jag tror att en av anledningarna till att den så kallade gråzonen är så grå just när det gäller sexuella övergrepp och våldtäkt är att många tjejer som blir utsatta inte riktigt förstår att de har ett val, att det är okej att säga nej, och kanske framför allt, att de inte måste ställa upp på allt. Självkänsla. Eller rättare sagt, bristen på den varan. Det är vad det handlar om.
Så var det i alla fall för mig.
