Sjuk

Ätstörningar drabbar fler än bara de som insjuknar. Vi på Tjejkraft har fått in en text av en tjej som levt som anhörig till en människa som drabbats av sjukdom. Har ni några tankar att dela med er av? Varför inte kommentera, eller skicka en egen text till amanda.malmquist@tjejzonen.se:

De hade varnat mig. Hon ser inte ut som du minns henne, berättade de. Jag var på väg för att träffa min syster. Min syster som är diagnostiserad med anorexia nervosa. Vi hade inte setts på flera månader, inte sedan sist hon var inlagd på behandlingshem för sin ätstörning. Hon fick komma hem,för att sedan börja rasa i vikt igen. Jag intalade mig själv hur annorlunda det skulle vara den här gången, att hon skulle vara fruktansvärt smal. Men det fanns ingenting som hade kunnat förbereda mig för det jag fick se.

Ett slag i magen, ett tag runt halsen, en hand som långsamt vrider om mitt hjärta, brännande tårar bakom ögonlocket, känslan av att tappa allt. Det finns inte ord att beskriva chocken när jag mötte det som öppnade dörren. Det där var inte min syster. Den lilla tunna flickan som öppnade dörren, kunde omöjligt vara min snygga, underbara, älskade syster. Hon borde vara en ung kvinna i sina bästa år, hon borde planera studenten med klasskompisarna, gå och festa med vännerna, skvallra, shoppa, plugga, ha kul. Nej, ingenting hade kunnat förbereda mig för det jag möttes av. Huden som smiter åt runt varenda ben, varenda knota. Hennes ansikte, där det knappt fanns något kvar. Torr uttorkad hud som smiter åt runt kindbenen, insjukna kinder och ögon helt utan livsglädje.
Jag kände inte igen henne.

Det gör så ont att se på. Se hennes inre kamp för varje tugga, se hur hennes inre slåss med demonen som har byggt bo i hennes huvud. Tyvärr minns jag det själv alltför väl. Ångesten, paniken, tankarna, självplågeriet, huvudet över toalettstolen med fingrarna i halsen för att rädda sig från skulden. Men det hjälper inte, för Ana blir aldrig nöjd. Som en jagande mardröm flåsar hon dig i nacken och förvrider dina tankar. Känslan av att inte räcka till, att inte vara bra nog, att inte duga. Hur kunde jag inte ha sett varningstecknen? Jag som har varit där själv, hur kunde jag inte se? I fem år pendlade jag mellan himmel och helvete och tillbaka igen, flera gånger om. Hur kunde jag inte se?

När det väl började gå utför gick det så väldigt fort. Alla människor, vart vi än gick stirrade, och jag förstår dem. Det värsta var att se henne komma gåendes med sina kompisar, en skört litet barn gick vid sidan av de skrattande ungdomarna. De hade energi, de log, pratade, skojade. Hon såg nästan död ut vid sidan av dem. Trött, sliten och sorgsen. För ett år sedan var hon en av dem. Nu är hon bara en skugga.

Resten följde i rasande fart, avstängd från sista året på gymnasiet, tvångsinläggning, kopplad till dropp. Allt till följd av ett för lågt BMI. Denna fruktansvärda sjukdom. Denna äckliga förbannade sjukdom som har stulit ett helt år av min tidigare fullt friska systers liv. Som tvingar henne till självsvält, som tvingar henne att förstöra sitt liv och sin kropp. Efter veckor av pappersarbete och telefonsamtal väntar nu behandling på annan ort. Och ännu mer tid som går förlorad. Tid som hon skulle ha använt till att leva livet.

Älskade syster, om jag bara kunde få dig att förstå! Välj livet, välj glädjen, välj dig, för du är
alldeles fullkomligt perfekt som du är.

Det värsta av allt är att jag bara kan stå och se på.