"Skaffa lite underhudsfett"

Häromdagen tog jag på mig en tröja för lite innan jag hoppade på cykeln och cyklade till universitetet. När jag kom fram var jag alldeles lila om fingrarna och hade gåshud på hela kroppen. Brr! När jag sa det till en kompis kollade hon på mig och svarade: ”Men skaffa dig lite underhudsfett då!”
Jag tillhör den gruppen av människor vars kropp det alltid är okej att kommentera. Folk frågar om jag har gått ner, om jag bantar, varför min rumpa är så benig, om jag har anorexi, om jag inte ska ta lite mer mat, om jag någonsin är mätt och säger rakt ut att jag borde hålla käften och inte klaga på något, någonsin. En gång när jag och min pojkvän hade bråkat och jag ville prata om det var den en person som sa: ”Alltså, kan inte du bara hålla käften? Du är ju i alla fall smal.”

Som att vara smal är lika med lycka? Som att inte alla blir ledsna när någon säger att man ser sjuk ut. När jag gick i högstadiet fyllde jag ut mina jeans med långkalsonger eftersom de som var bra i storleken var för korta, när kompisarna gick och köpte BH: ar följde jag med trots att mina fylldes av annat än bröst och för att ingen skulle se mina spinkiga armar satte jag på mig en långtröja. Jag tryckte i mig så mycket onyttigt jag kunde och hoppades att jag skulle gå upp i vikt. Jag är väl medveten om att många som läser det här blir provocerade. Men det här handlar inte om att vara tjock, smal, mullig, rund, spinkig eller ”normal”. Det handlar om att det finns tusentals tjejer i vårt avlånga land som mår dåligt över hur de ser ut, oavsett hur de ser ut, och att det aldrig är okej att säga elaka saker om varandra. Det här handlar om att vi måste visa respekt för varandra och för våra kroppar.

Jag tycker att det är intressant att fundera på varför det är okej att säga något om någon som är smal, men att man aldrig skulle säga: ”Fy fan vilka fula bruna lockar du har, varför går du inte och klipper dig?”
Var snälla mot varandra!