Skaparen av detta verk är en kvinna
När jag nyligen gick igenom titlarna i en av mina bokhyllor insåg jag att av de cirka 150 volymerna var bara 35 skrivna av kvinnor. Och när jag tänker efter så är nog de flesta av mina favoritromanförfattare män. Jag gillar Joseph Heller, Vladimir Nabokov, Erich Maria Remarque, Pär Lagerkvist och Hjalmar Söderberg. Att de alla var män är ingenting jag håller emot dem, de föddes sådana och kunde inte hjälpa det. Jag inspireras förvisso också av några kvinnliga romanförfattare. Selma Lagerlöf, Karin Boye och Siri Hustvedt har framskjutna platser i mina hyllor. Men kvinnliga författare som kollektiv sett är underrepresenterade hemma hos mig. Spelar det någon roll kan man fråga sig. Man skriver väl inte med eller genom det biologiska könet? Fastän kanske gör man det lite ändå? Den specifika kvinnliga erfarenheten som bara kvinnan besitter liksom den specifika manliga erfarenheten som bara mannen har färgar ohjälpligen den egna skönlitterära praktiken, det egna skrivandet. Inom litteraturen från sent 1800-tal och framåt finns gott om skickliga kvinnor, men kanske är vi sämre på att lyfta fram dem. Jag vill absolut inte hävda att det saknas kvinnor i den populära litteraturen, men jag har en gnagande känsla av att det (fortfarande!) krävs lite mer av dem än av männen för att släppas in i litteraturens finrum. Som ett belysande exempel kan vi kasta ett öga på Svenska Akademiens nuvarande ledamöter. Av 18 ledamöter är fem kvinnor. Jag tycker inte att vi ska könskvotera Svenska Akademien, men jag undrar, ser könsfördelningen mellan skickliga författare och professorer verkligen ut på det här viset, eller är det traditionen som styr? Kan det vara så att männen i Akademien och inom andra institutioner är benägna att välja in andra män hellre än kvinnor?
När det gäller fotografi, mitt andra stora intresse, väger könsfördelningen bland mina favoriter över åt andra hållet. Bland kvinnliga fotokonstnärer som Francesca Woodman, Dorothea Lange, Sally Mann och Diane Arbus finner jag ett ofta mer intuitivt, subjektivt och mer undersökande bildspråk än hos de tekniskt skickliga männen som ibland tycks nedtyngda av professionalitetens tyngande ok. Trots att flera av fotograferingskonstens pionjärer var kvinnor betraktades en kvinna med en kamera länge som en kuriositet. Ingen ville riktigt tro att hon kunde hantera instrumentet med samma skicklighet som en man. Kanske var detta en välsignelse snarare än förbannelse för kvinnan med kameran. Hon tilläts leka, hon vågade misslyckas. Hennes bilder var inte i samma utsträckning beställningsjobb och därför kunde hon vara fri i sitt konstnärskap. Som ni säkert förstår är detta bara halva sanningen, om ens det. Fotografering var en dyr och tidskrävande hobby och de kvinnor som hade råd att utöva den tillhörde därmed i hög grad en priviligierad medelklass, med plats för mörkrum, råd till hemhjälp/barnflicka, pengar att lägga på film/plåtar, vätskor samt papper och kopieringsutrustning. Det underlättade naturligtvis för den fotograferande kvinnan om hennes man eller en manlig släkting var fotograf till yrket eller delade hennes hobby, då kunde hon kanske låna hans utrustning och lära sig hantverkets grunder av honom. För att se en peppande historia om en arbetarkvinna som genom en lycklig slump fick en kamera och därefter på egen hand lärde sig hantverket utan stöd från sin vresige man, kolla in Jan Troells romantiska filmporträtt ”Maria Larssons Eviga Ögonblick”. Maria klarar sig dock inte heller hon helt utan en hjälpande hand från en man. Den danske fotografen Sebastian Pedersen bistår henne med material och kunskap.
Hur ser det ut i era bok/film/musik-hyllor, har du några kvinnliga kulturfavoriter att tipsa om?
