Skilsmässobarn
Det finns familjer som består av åtta, det finns familjer som består av en. Det finns familjer som är splittarde geografiskt men som fortfarande hör samman, och det finns familjer som bor i samma hus men mentalt är i helt olika världar. Det finns inget recept för en perfekt familj men heller inget för en olycklig. Bara för att man inte är en cornflakes family betyder det inte att man inte kan vara lycklig. Amanda har skrivit en text om hur det är att vara skilsmässobarn.
Det handlade om att mina favorivideofilmer alltid var hemma hos fel förälder. Om att pendla på julafton. Om att ha plastsyskon och få julklappar av styvpappor som inte kände mig och aldrig bott med en tonårstjej innan (Åh, så mycket låg budget smink jag fick!). Det var bråk om barnbidrag och dubbelt så mycket julklappar. Det var olika personligheter och varannan vecka systemet.
”Vaddå, bor dina föräldrar fortfarande ihop. Men då måste dom ju varit ihoppá i typ…typ…femton år!!”
Ja, svarade vissa. Mitt yngre jag hade svårt att förstå det fenomenet. Jag var ett skilsmässobarn som bara växte upp med andra skilsmässobarn. Det var vi, vi med ensamstående mammor och (ibland) frånvarande pappor. Det var vi med hand me down kläder och avundsjuka styvmammor. Det var vi som döpte våra föräldrar efter byar istället för titlar när vi pratade med fröknarna. (Min mamma bodde till exempel i skithålan Dalaled. Därför skulle man inte till mamma. Man skulle till Dalaled. Man skulle inte fira jul hos mamma, man skulle fira den i Dalaled. Man hade si och sånna regler i Dalaled. Det var Dalaled som ringde i telefonen vissa kvällar när man hade slut på mobil-batteriet.)
Jag brukade tycka synd om de som hade två föräldrar (medan jag hade typ tusen innan jag blev tio) och de brukade tycka synd om mig för att ingen hade koll på mina tider hos kommunala musikskolan eller kom ihåg att betala fritids för ett eller annat. För det som för mig var väst och bäst med att tillhöra den typ av människor som konsekvent följde varannan-vecka systemet tills jag flyttade hemifrån var inte det faktum att mina föräldrar inte bodde ihop. Det var allt annat.
Det som jag blev trött på var att jag HELA TIDEN lovade bort mig till båda mina föräldrar på julafton. Att jag fick dåligt samvete när jag åkte därifrån, varje vecka. Att jag aldrig kunde göra vad jag ville när jag ville. För ens saker var delade i två. Och att man uppfostrades efter helt olika moral på två ställen.
Men det bästa, det var inte presenterna eller bortskämdheten. Det var att jag varje vecka fick en ny chans att börja om. Att jag fick en dubbelt så stor familj som någon annan någonsin haft. Och framförallt- en känsla av tillhörighet. Att när pappa var emot mig så var jag mammas dotter- och tvärt om. Oavsett om det var verkligt eller inte så var det så i mitt huvud.
Om ni vill höra mer om ämnet kan jag rekomendera Barnaministeriets dokumentär, men annars vill jag veta om någon av er läsare är skilsmässobarn. Vad känner i så fall ni? 🙂