Skitsnack

– Du, asså vad tycker du om Josefin egentligen?

Jag hör fniss i bakgrunden och förstår att det är något som inte riktigt stämmer. Eller egentligen fattade jag det redan innan frågan kom, redan i samma stund som jag svarade i telefonen. Jag hörde det på Hannas röst. Att saker och ting inte var som de brukade.  Och det brusade liksom lite, klickade till. Jag var inte dum. Jag fattade nog att de hade högtalaren på så att alla i rummet skulle kunna höra vad jag sa i andra änden. Så jävla taskigt.

Jag blev mest ledsen. Jag blev alltid ledsen när mina kompisar gjorde såna saker, snackade skit bakom ryggen, visade sms jag skrivit i förtroende för någon annan i gänget, eller som nu, försökte lura mig att snacka skit om någon när alla lyssnade. Hanna försökte göra bort mig och det gjorde ont. Men jag blev liksom aldrig arg. Jag ”kunde” inte bli arg, (något jag fick äta upp flera år senare då jag var arg mest hela tiden, förmodligen för att jag tryckt bort den känslan så länge).

För alla människor blir ju arga ibland. Vissa ofta, andra mindre ofta. Men vi blir alla arga, det är mänskligt. Jag upplevde det nog ofta som att jag liksom inte ”fick” bli arg för då kanske ingen ville vara kompis med mig längre. (Man vill ju inte vara den där jobbiga gnälliga eller arga bruden).

Det här att låtsas att inte gilla någon för att få någon annan att snacka skit om personen var något som förekom ganska ofta i mitt tjejgäng. Även att gå ihop två och två eller tre och tre en period och därmed utesluta någon i några veckor. Eftersom vår vänskap var så intensiv hade man sällan tid att skaffa sig andra vänner så när det där hemska drabbade en själv – att man blev tillfälligt utesluten – hade man ingen annan att gå till. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som under de perioderna. Och jag var ingen extra snäll typ som alltid lät alla vara med, jag var lika jävlig jag, när jag fick chansen. Jag var lite som en gam som liksom roffade åt mig allt så fort jag fick tillfälle, för att bli lämnad ensam och veta att de andra hade kul tillsammans och snackade skit om mig var hemskt. Hemskare än att vara elak mot någon annan.  Kill or get killed, som det heter, om man ska vara lite dramatisk.

Jag önskar att jag hade varit lite modigare och bara inte ställt upp på det där.

För det måste man verkligen inte göra. Det finns andra tjejgäng (eller killgäng om man föredrar det) att hänga med – gäng där de faktiskt är snälla mot varandra och stöttar varandra hela tiden.

Det är faktiskt okej att ställa krav på sina kompisar. Och att bli arg när någon är taskig.