Skolstart

Hur är skolan för dig? Tycker du att det är jobbigt eller trivs du? Här berättar Sara om hur det var för henne under ett par av de 17 skolstarter hon har haft.

Skolstart. Ett laddat ord. Minns du första gången? En skolväska full med papper och pennor. Du var en av de RIKTIGA eleverna! Var du nervös? Förväntansfull? Blev det som du hade tänkt dig? Jag kan tänka mig att det har blivit en hel del nya skolstarter sedan dess. Hur många av dem har du längtat efter och inför hur många har du haft ont i magen? Alldeles för många elever går till skolan eftersom vi har skol-PLIKT i Sverige. Helst hade de velat slippa. Mobbning, prestationsångest eller bara ren tristess. Skolan kan vara ett helvete! Jag började för 17:e gången i måndags. SJUTTONDE! Helt otroligt. Ännu mer otroligt är det att jag har sett fram emot varenda en. Det är nog ganska så ovanligt, och det har inte varit helt självklart.

Ettan, tvåan, trean. Lågstadiet, mellanstadiet och sen kom h ö g s t a d i e t! Fruktat, och inte utan anledning. Det är då livets hårda skola är som allra hårdast. Jag hade precis förlorat min bästis. Hon började sminka sig, hänga med de tuffa tjejerna, följa modet. Jag förstod ingenting. Vi var ju inte sådär! Nu var det bara jag som inte var sådär. Jag och Johan. Vi var två småbarn i hängslebyxor. Två töntar med glasögon (jag) och tandställning (han). Vi byggde barkbåtar och gungbrädor, gick med i biblioteksrådet och hoppade hopprep. Vi hade en Harry Potter klubb, ett eget handslag och roliga ramsor. Jag var bäst i klassen. En stude och fjäskis. Vi var tretton år och alla andra ville vara vuxna. Vi var lovligt byte i en hård värld. En värld där lärare blev utmobbade och elever pissade ut genom klassrumsfönstret och blev jagade runt borden på lektionerna.

Ni förstår hur det kunde slutat. Grov mobbing. Kuratorer. Depression. Ensamhet. Det finns så många historier. De är inte mina. Jag hade roligt!  Vi, de överblivna, var starkare än tuffa gänget. De kallade mig stude. Jag tackade för komplimangen. De kommenterade våra brillor. Vi startade en ”glasögon- fanklubb”. Det var ett verbalt krig men de kunde inte nå oss! Vi var ju de goda och vi hade de vuxnas stöd. Vi var dessutom 10 stycken och tog oss an alla som inte fick vara med. En härlig brokig skara.

Under högstadiet lärde jag mig att man inte behöver vara omtyckt av alla. Jag lärde mig att de som bryter mot normen är de som har roligt. Jag lärde mig att de yngre såg upp till oss, inte de ”populära”. Jag lärde mig också att det finns vissa människor som är för coola för mig. Det där sista är inte sant. Det försöker jag fortfarande få in i huvudet. Det vore bättre om jag sluppit den läxan.

Skolan är en svår nöt att knäcka. För många är den onödigt svår. Vi kan hjälpas åt för att göra det lättare. Om du är vuxen: våga se de utsatta och ta deras parti. Om du är en kompis: våga erkänna även de som sticker ut. Om du är drabbad: våga leva livet, att ha roligt är fruktansvärt smittsamt. Viktigare ändå; våga be om hjälp!