Skönhet – en myt?
”Skönhetsmyten bygger på en lögn, nämligen att den egenskap som kallas ”skönhet” existerar objektivt och universellt. Kvinnor måste vilja förkroppsliga den och män måste vilja äga kvinnor som gör det.”
Så skriver Naomi Wolf i sin bok Skönhetsmyten från 1991. Skönheten är inte objektiv och universell skriver hon, alltså med andra ord, alla tycker olika.
Bara för att jag tycker att någon eller något är vackert så behöver inte alla andra tycka det också. Vi är alla olika och har olika smak. Det som krånglar till det för oss och får oss att må dåligt är att vi ändå tror att det finns vissa saker som alla tycker är vackert, till exempel ett visst kroppsligt ideal, att vara smal, ha stora bröst och putande läppar. Vi tänker oss att det är så vi ska vara, för det gillar alla. Har det alltid sett ut så? Ser det ut så i hela världen? Nej, inte riktigt. Att pudra ansiktet med kritvitt puder som man gjorde i 1500-talets England känns kanske inte så hett idag när man helst ska vara solbränd året om. I vissa länder ska man, enligt idealet, ha stor rumpa och små bröst, i andra länder säger idealet tvärtom. Men vadå, tänker ni, det finns ju vissa saker ALLA tycker är snyggt! Det är ju hyckleri att påstå annat, eller?
Jo, visst är det så. Men varför tycker vi att det är fint att vara smal? Varför vill vi ha slät hy och fasta lår och rumpa? Kan det vara så att vi fått höra det enda sen vi var små, att det är så det SKA vara, att vi faktiskt börjat tro på det, tro att vi tycker så själva? Vad tror ni?