Skönheten och odjuret – Tjejzonen

Skönheten och odjuret

En av mina favoritkomiker, Simon Amstell, har en bit om Mitt så kallade liv. Den där tv-serien med Claire Danes som förvirrad tonåring, med den stora förälskelsen på den omöjliga, svåra, känslomässigt avtrubbade Jordan Catalano, spelad av Jared Leto. Jag drar den ur minnet nu, men Simon’s bit går ungefär så här: “Jag har funderat av vilken typ av killar jag dras till. Och jag har kommit fram till, att alla killar jag dragits till, har på något sätt varit Jordan Catalano. Ja, ni kan ju skratta, men den där tv-serien har förstört mig!”.

Vilket jag funderat mycket över, inte för att jag nånsin tyckte särskilt mycket om Jordan Catalano, men för att det går ju att se vissa tendenser. Vissa relationsmönster man trillar in i. Eller ja,jag kan se det i alla fall. Vad gäller den typen jag faller för. Vilket inte alls är baserat på Jordan Catalano (jag tyckte aldrig särskilt bra om Jared Leto, min tonårscrush var på Ryan Gosling iYoung Hercules, vilket kanske är något mer pinsamt att erkänna…).

Hursomhelst tittade jag om på Skönheten och Odjuret nu i julas, fast på engelska. Vilket är helt otroligt roligt. Dels framstår filmen på ett helt annat sätt när man ser den som vuxen, i alla fall jag fick ett helt annat perspektiv på karaktärerna, och hade mer förståelse för bybornas relation till Belle, samt för Gastone (som, förövrig, är fullständigt genial på engelska!). men sen funkar alla skämt som inte funkar på svenska, alla löjliga ordvitsar som faller helt i översättningen: som Clockworks underbara “It’s like I always say… If it ain’t baroque, don’t fix it!” under Belle’s rundtur i slottet.

Den främsta insikten jag fick under detta återseende var dock att här fanns min Jordan Catalano, urtypen för mina dåliga relationsmönster. De hopplösa personlighetsdrag jag dras till av någon outgrundlig anledning som bara gör mig enerverad i längden. I Odjuret då, vilket om något är ännu pinsammare att erkänna än att jag älskade Young Hercules

Det är den där “Men jag kan ändra honom…” lögnen man intalar sig själv. Den där svåra, känslomässigt omogna, världsfrånvända, nästan vresiga killen. Som är bra, under. Som är god, inuti. Men hur mycket ska man stå ut med innan dess. Är det ok att Odjuret kidnappar först Belle’s pappa, sen henne, för att egentligen är han ju snäll? Aja, jag får nog fundera lite på mina dåliga mönster och vara uppmärksam nästa gång! Tills dess tänker jag nynna på… tale as old as time/tune as old as song/bittersweet and strange/finding you can change/learning you were wrong…