Skriva dagbok
Skriver ni dagbok?
Jag skriver ständigt dagbok, även när jag inte skriver dagbok skriver jag ständigt. Ibland skriver jag även fast jag inte har något jag vill skriva om, då skriver jag om att skriva, ibland till och med den fysiska sensationen av penna över papper eller smattret av tangenter. Jag skriver så mycket att en vän på det Ashram jag bodde på bad mig att INTE skriva en hel dag, och hon skulle ta ett tystnadslöfte för en dag.
(Jag var också tyst en dag, min plan var att vara tyst fram tills kvällsbönen så att de fösrta orden jag yttrade var ett mantra. Och trots att min Svami, tänk en blandning mellan pastor och munk fast iklädd ett orange skynke, bad att få prata med mig var jag tyst. Men sen glömde jag helt bort det och mina första ord efter en dags tystnas var ”Nej, nej, den går inte in! Den är för stor!” till prabhu Ratha Yatra. Jag pratade om ett usb-minne, så det så…).
Senaste gången jag var i London sov jag på soffan hos en kille jag träffade när jag back-packade i 20:års åldern. Han är advokat och har handdukar gjorda av 100% egyptisk bomull och en sån där idiotisk kaffemaskin George Clooney gjorde reklam för med små aluminium ampuller med kaffe i. När jag tog fram min dagbok på hans soffa och började skriva frågade han ”You journal?!” ”Yes.” ”But… are you really honest with yourself?”.
Vilket är en fråga jag fortfarande undrar över. Are you really honest with yourself? Vad är poängen med dagboksskrivande om man inte är ärlig? Och visst kan man ljuga för sig själv, men vet man själv om det då?
Skriver ni dagbok? Är ni ärliga? Varför skriver ni dagbok?
