Sluta aldrig kämpa för dig själv! – Tjejzonen

Sluta aldrig kämpa för dig själv!

En av våra volontärer har anonymt skrivit en text om hur hon blev räddad när alla andra vände henne ryggen. Hon hittade den där personen som orkade hjälpa henne och som fick henne att må bra. Läs hennes historia, inspireras och kom ihåg att aldrig ge upp! Din person finns också där ute.

En kompis berättade för mig nyligen att en av hans bästa vänner som i sin ungdom blivit våldtagen gått till en psykolog för att prata om hennes ambivalens inför sex, och fick kommentaren “Men du är ju snygg. Du borde ju inte ha något problem med sex.”

Vilket är en sån kommentar som är så vidrig och oförstående att det nästan inte går att tro att det är sant. Eller, snarare, jag vill inte acceptera att det är sant. Men visst tror jag på det, jag vet ju hur det ser ut i öppenvården, men det skär i mig att andra får stå ut med sånt här. För min kompis bästa vän, hon reagerade ju. Annars hade jag väl inte hört denna historien. Men det måste ju finnas lika många tjejer som inte reagerar, som ovanpå alla sår lägger den felaktiga insikten. Att de borde må bra egentligen. Att de är dumma som inte inser det.

När jag var 18 skar jag upp mina handleder. Jag var helt hysteriskt ledsen, det gjorde ont och jag kunde inte komma på någon annan lösning. Men när jag låg där på badrumsgolvet och endorfinerna började flöda in, insåg jag att det var ganska korkat. Och jag blev lite arg på mig själv för hur melodramatisk jag var. Och jag stoppade blödningen, tvättade av mig och klev ut ur badrummet.

Några dagar senare ringde jag till öppenvården. Beskrev vad som hade hänt. “Jaha” sa mannen i andra änden. “Blev du tvungen att åka till sjukhuset” “Nej” “Nähä…”. Och sen började han ställa frågor av typen “Har du bra betyg?”, “Har du svårt att komma upp på morgonen?”, “Har du några vänner i skolan?”, efter det konstaterade han att jag inte var deprimerad. “Nej”, sa jag “det är jag inte”. “Nej, men då finns det inget vi kan hjälpa dig med.”

Som att det är helt normalt att försöka ta livet av sig om man inte är deprimerad? Som att man inte behöver hjälp om man är olycklig bara för att man inte har en kemisk obalans i hjärnan?

Det löste sig för mig, jag gick från kurator till kurator till öppenvården, och hela vägen var de förskräckta över det bemötande jag fått i det där första samtalet. Och i efterhand är jag också förskräckt, för hur många fastnar inte där? Hur många slutar inte söka hjälp efter att ha blivit bemötta på det sättet?

bild.