Smygnjutaren
Får ni också dåligt samvete ibland för att ni inte är tillräckligt ”medvetet närvarande”? För att ni räknar dagarna till en hemfärd trots att ni vet hur semestern kommer få ett guldskimmer i efterhand. För att ni tycker synd om er själva även om ni myser under täcket i sjuksängen. För att ni stressar er igenom skolan och stör er på kompisarna trots att alternativet; arbete och ensamhet, är alldeles fruktansvärt.
Jag har bestämt mig för att man får vara nere trots att allt är bra. Jag har till och med gett det ett namn. När jag jobbar i skogen och spenderar timme efter timme ”snart vara färdig” trots att jag älskar att vara utomhus, då smygnjuter jag. Jag menar, varför är det sämre att bejaka alla känslor (även de som inkluderar myggjävlar, skoskav, drypande svett och ”tar det då aldrig slut?”) och glorifiera dagen i efterhand än att jobba stenhårt på att njuta för stunden? Tänk om jag tvingar mig se allt positivt nu och i efterhand bara minns hur jobbigt det var? Då måste några futtiga timmars rastlöshet och sedan ett helt liv med goda minnen vara mycket bättre. Nej, jag tänker smygnjuta mig igenom det som är jobbigt, tills jag plötsligt blir slagen av hur fantastiskt allt faktiskt är. Då kan jag vara ”mindful” en liten stund. Ja, då kan jag faktiskt inte låta bli.