Soundtracket till mitt liv – #3
Karin Ström är en sådan artist som ingen annan jag träffar verkar tycka om eller ens hört talas om. När jag spelat upp henne för folk har jag mest fått skeptiska blickar. Skämtar jag? Nej, jag skämtar inte. 80-tals inspirerad electronica. What’s not to love? Och hennes texter skär i mig, jag känner igen mig i precis varenda textrad.
Besjungen/förbisedd har handlat om så mycket för mig. Ett tag handlade det om en pojke med rufsigt hår som jag försökte att inte vara förälskad i för jag tyckte att han kanske var lite för ung, och sen skulle jag flytta till tyskland, men jag kunde inte undvika att le stort, och prata osammanhängande, och gå in i möblemanget när han var i samma rum. Då var den en euforiskt sång, brusig.
/vem kan äga dig ändå?
vem kan äga ditt bångstyriga hår
varför skulle jag försöka göra dig till min
det skulle ändå aldrig gå/
Sen handlade den bara om mig. Och den känslan, som dröjde kvar långt efter jag glömt hur den såg ut.
/du sveper in mig i din själ
du sveper in mig i allt som ler och härjar där
du rövar bort mig till en plats som gör mig lycklig men
jag får aldrig stanna där/
Sen handlade den om en annan pojke som krossade mitt hjärta gång på gång. Och då kunde jag inte lyssna på den alls, varje gång introt började på min ipod slet jag av hörlurarna i panik och började frenetiskt leta efter någon anna låt, vad som helst som inte var den.
/du kommer in och jag ser direkt
att du tänker stärka ditt djävulsgrepp
du missbrukar makten du tagit dig
jag önskar jag kunde förmå mig att hindra dig/
Och sen. När mitt hjärta pusslats ihop. Äntligen. Handlade den om honom ett tag. Fast på ett behagligt sätt, genom tidens dimma kunde jag se på smärtan och dramatiken och le.
/ibland bli besjungen, ibland ses förbi
är ingenting min stolthet klarar av
så hejdå, eufori
hejdå/
Och nu handlar den om ingen. Igen. Och jag kan lyssna på den och bara le.
Kunde inte hitta nåt youtube klipp, men det går att provlyssna HÄR
