Soundtracket till mitt liv- #4
jag var yngre drömde jag om att bli 25. Det var den magiska åldern, då livet skulle vara fullständigt harmoniskt och allt skulle vara bra.
När man blir 25, då blir man lycklig.
Vid 25 skulle jag ha kontroll över mitt egna liv, ha en lägenhet, eventuellt – men inte nödvändigtvis – en pojkvän, ha ett jobb jag trivdes med och göra massor av roliga saker. Allt ifrån inredning till självkänsla skulle vara på topp.
Små blixtrar av framtidsvisioner, småsaker som inte spelade någon roll men som ändå gjorde allt i mina fantasier: sitta uppkrupen på en djup fönsterbräda och dricka te, starta morgonen med Mix Megapol och Kellogs Special K med färska bär, ha tjejkvällar med mina kompisar… De flesta visioner utspelade sig i det egna hemmet, för jag tror att det jag letade mest efter var en sorts fristad där jag kunde ha kontroll över mitt egna liv. Där allting var på mina villkor. Det längtar väl alla efter?
Och medans jag skriver detta inser jag att jag kanske använder fel tempus. Jag borde skriva i presens, för jag inser att det här fortfarande är vad jag mest av allt vill ha. Fastän jag redan har lägenhet, sambo, jobb, vänner, Kelloggs Special K-frukostar och hela köret så är det fortfarande någonting magiskt över åldern 25. Det är mer känslan än ägodelarna. En känsla av att allt kommer att bli bra då.
Har ni någon ålder då ni tror att alla bitar faller på plats?