Stora lilla jag
Vi fick en text från en läsare som heter Sofie som handlar om något vi på Tjejkraft tror att många kan känna igen sig i. Nämligen hur det är att vara barn i en familj som inte fungerar. Det här är en text som alla borde läsa!
När jag var liten mådde min pappa jättedåligt. Han hade ångest och den visade sig genom att han var arg, ledsen eller helt tyst. Som liten lärde jag mig vad som krävdes av mig för att ångesten hemma hos oss skulle minska, både bland mig och mina syskon och hos min pappa. Om jag packade deras gympapåsar eller fixade matsäck, glömde de inget och pappa slapp få ett utbrott över hur värdelös han var. Om jag dukade frukostbordet kvällen innan, eller om jag såg till att köket var fint innan han kom hem så visste jag att risken för att en massa känslor skulle svämma över var mindre. Jag kom att älska när det var tyst och lugnt och jag får än idag en hemsk magknip när jag hör hur någon smäller i köksluckor, mumlar högt och skramlar med disk. Jag var stor då och det kändes som om hela världen låg på mina axlar.
Nu när jag är ett par år äldre och inte bor hemma längre har jag bara ansvar för mig själv och min egen lycka. Jag behöver inte ta hand om andra och min insats är inte avgörande för att deras liv ska fungera. Trots det har jag otroligt svårt att lita på andra och deras prestationer, jag bär med mig en föreställning om att det bara är jag som kan ta hand om saker och ting. När jag ser tillbaka på hur lilla lilla Sofie stod där i köket och försökte hålla familjen uppe vill jag bara gråta. Det fanns ingen som höll henne om ryggen och som kunde stötta henne när hon föll, det var hon som var alla andras stötteplerare. Den duktiga flickan. Det var ingen som kramade henne och sa: du är en sån himla härlig tjej. Jag tycker så synd om henne!
Det bästa med den här historien är att den inte slutade där. Den lilla flickan blev stor, hennes ansvar krömp och blev litet. Och så sitter hon här idag, med världen framför sina fötter. Jag måste påminna mig själv om det ibland. Historien fortsätter och jag har alla chanser i världen att ta igen allt det som jag inte fick när jag var liten. Jag vill göra den där lilla tjejen glad och få henne att skratta som hon aldrig fått skratta förr. Jag vill få henne att känna sig älskad men framförallt att få den där klumpen i magen att försvinna. För den är inte min och den är inte hennes och den ska vi inte behöva bära runt på.
Jag vet att jag inte är den enda som var ett ledset barn och som fick växa upp på ett sätt som barn inte ska behöva växa upp på. Vi är många! Men vår tid finns där och vi måste komma ihåg att göra allt vi kan för att de där små barnen inom oss, med randiga kinder och stenar i magen, ska få blomma ut och vara glada. Nästa år ska jag flytta till Barcelona och lära mig spanska, bara för att det är kul, bara för min skull. Vad ska du göra för din skull, nu när du kan? Lova mig att ni tar ingen er barndom på det bästa sättet ni kan. Gör det DU vill göra! Och till er som fortfarande är mitt uppe i det, kom ihåg att allt går över. Livet slutar inte där ni är nu – det växer och blir bara bättre och värdefullare. Ge inte upp!
