Svarta dagar, svarta hål
Brukar ni ibland känna att ni är varken eller? Varken glada eller ledsna. Varken pigga eller trötta. Bara helt likgiltiga? Det är faktiskt helt okej, man behöver ju inte alltid vara på topp – och visst är det väll skönt att slippa vara på botten när man inte är det? Här kommer Amandas funderingar.
Igår vaknade jag och trodde att det skulle bli en helt vanlig dag, men så fort jag öppnade ögonen så kom det över mig- likgiltigheten. Jag hade ingen läxa, ingen lektion, inget jobbpass. En massa saker som borde göras men inget som verkligen MÅSTE vara gjort. Och jag stirrade in i taket. Och jag stirrade på mina fötter. Och jag stirrade ner i cornflakesskålen över matbordet. Och jag stirrade in spegeln vid tandborstningen.
Har ni någonsin känt så? Att man inte är ledsen, inte glad. Man känner bara ingenting, utan anledning. Tjejen jag delar lägenhet med skar sitt äpple i tunna skivor på en torr skärbräda och pratade över mitt cornflakesknaprande högt om hur jobbigt det skulle vara att behöva redovisa i skolan och handla tvättmedel på vägen hem och ringa kundsupporten om den där grjejen som inte fungerade. Ändå var hon så himla glad. Så himla full av ork och liv. Jag grymtade. Mitt största problem var att jag fick ont i ryggen av att ligga still för länge.
Det händer kanske inte ofta, men det händer definitivt ibland. Att man förlorar luften för en liten stund. Att man fortfarande har samma ambitioner, drömmar och mål men att man tillfälligt förlorar orken att sträva mot dem, och man tror att likgiltigheten kommer hålla i sig för evigt. Hur gör man då för att må bättre de där enstaka dagarna när ingenting är fel? Hur gör man för att bli glad när man inte har ork att resa sig ur sängen en ledig dag? För mig finns det ett sätt som alltid funkar. Det kan tycka sig märkligt eller ologiskt eller till och med lite töntigt. Men det funkar för mig. Jag tänker på rymden.
Så igår efter att jag utan entusiasm tryckt in frukost i mitt ansikte stängde jag dörren till mitt rum och matade in en dokumentärfilm om solsystemet i DVD spelaren. I min pyjamas låg jag där, dekadent i förmiddagsljuset, och hörde på när professor Brian Cox beskrev Saturnus ringar för mig genom söndersprängda högtalare och fann mig själv i faktumet att jag är en liten del av ett annars perfekt solsystem. Så om ni någon dag vaknar in i en sånt humör, utan att orka komma ihåg ert eget namn, så kom ihåg att såna enstaka dagar får man ha. Såna dagar finns av en anledning. Och att jag i alla fall tror att det finns ett individuellt glädjeämne för varje människa där ute. Mitt botemedel är vissheten om att det finns en astrofysiker där ute som har till uppgift att räkna ut hur långt borta närmaste supernova är, och jag finner ett visst lugn i att veta att det jobbet inte är mitt.
