Till dig som har ont!

Har ni sett att Tjejzonen har en ny hemsida? Vi har gjort om den för att den ska passa er tjejer. Kolla in! Jag hittade en jättefin text där som jag vill att ni ska få läsa. Här är den:

Jag vill skriva ett brev, som är riktat till er. Till alla personer som råkar ögna förbi mina ord för någon minut eller två.

Framförallt vill jag skriva till er som har ont. Det kanske är du som ständigt behöver finnas till för någon som är sjuk, du som känner din näras smärta men också din egen inför personens lidelse.

Till du som blivit dumpad, som har slitit ditt hjärta ur kroppen och plingat på dörren hos den du vill dela ditt liv med. Sträckt ut dina händer med hjärtat där i men fått tillbaka det med en kniv inuti.

Jag vill skriva till dig som vaknar varje morgon och känner att livet är ett helvete. Kliver upp och tar dig igenom dagen men på kvällen ändå somnar med samma känsla. Du som svälter dig för att du önskar lätta allt det tunga ur dig eller du som hukar dig över livet med två fingrar i halsen.

Till dig som inte har något hem, eller till dig som blir utfryst i skolan eller på arbetsplatsen. Du som skär dig på armarna, du som sitter instängd framför en datorskärm dagarna i ända, för omvärlden levererar inget annat än krav. Du som träffas av någon annans slag gång på gång eller bara någon gång.

Du som sörjer oändligt en persons bortgång eller annan tragisk händelse i livet. Du som ångrar djupt något du gjort och fastnat i ältandets spår. Och till alla andra som lider på något sätt, vilket alla någon gång gör.

Mitt brev vill förmedla hopp. Vet ni vad! Smärtan är ett sår som blöder men jag tror att det går att hela igen. Det går att bygga en bro till den nya sidan av livet. Jag mådde dåligt ett tag. Ville bara försvinna under jorden, rispa sönder min hud för att lätta smärtan inuti. Orkade inte prata, inte något. Hade blivit trampad på och hade trampat någon på. Kämpade med den jag var och den jag trodde jag var som inte var någon. Trodde jag.

Slog på mig själv för drömmarna var för stora och jag var för liten. Svalt mig, spydde galla, ville för alltid ligga i dvala.

Tills jag bad om hjälp. Tills någon på riktigt lyssnade. Tills jag vågade tro att någon ville lyssna. Och jag insåg: det finns en väg tillbaka. Fast insidan är en röra som känns totalt oupplöslig kan det faktiskt fungera med att bara börja, någonstans. Vet ni vad! Jag tror det går, oavsett vad. Jag vill skriva, att inget är omöjligt. Jag kravlade på min absoluta botten men lyckades ändå resa mig igen.

Jag är inte sprudlande lycklig varje dag, men har nått ett normalläge. Och det kan bara bli bättre.

Jag vet att det går. Att alla kan.

Våga ta den hjälp du behöver, det är du så mycket värd.

Kram

Linnea – en tjej som hejar på dig!