Till er….
Jag vill lägga ner lite tid och energi på att skriva ett inlägg till ett gäng samvetslösa personer som tycks vara drivna av ondska i en svag förhoppning om att de kanske läser det. Det gör de säkert inte, för varför skulle såna svin hänga på en sån här fin sida. Men i bästa fall hamnar lite fokus på de sorgliga individer som förpestar vårt samhälle så att kanske någon kan göra något.
Det här är till er, ni som letade upp en ensam kille och utnyttjade hans förtroende. Till er som precis enligt er plan lurade in honom i en tom gränd. Till er som överföll honom bakifrån. Till er som sparkade på den som låg ner. Till er som är tre eller fyra mot en. Till er som inte nöjer er med att ta allt han har av värde, utan fortsätter att sparka. Slå. Hetsa varandra. Till er som inte lyssnade när han skrek på hjälp. Till er som inte brydde er om att kontrollera om han andades när han tystnade. Till er som inte brydde er om han dog eller levde, som sparkade mot hans huvud och inte slutade när ansiktet sprack.
Är ni stolta? Vaknade ni upp igår och var nöjda över att ha fått en iPhone, 270 kr, ett gäng spärrade kort och ett par skor? Kände ni er som riktiga män när ni tänkte på den försvarslösa killen ni lyckades få ner, trots att han var lång och stor? Kändes det bra? Och du som gick tillbaka, när han försökte resa sig upp och sparkade honom igen: mår du bra av det idag? Jag undrar också hur det känns att torka bort någon annans blod från sina kläder, får ni en kick av det?
Till de ryggradslösa, förbannade kräk som njöt av att skada min bästa kompis. Förstår ni konsekvenserna av det? Inser ni att en missriktad spark hade kunnat döda honom? Att ni hade kunnat beröva mig och många andra personer på en av de finaste människorna i våra liv? Förstår ni hur mycket skada ni har åstadkommit? Att han har legat på sjukhus i snart två dygn, med gipsad arm, brutna revben och stygn i ansiktet? Att han är helt blå? Att den fysiska smärtan inte kommer att lägga sig på över tio veckor? Tänker ni på att ni har förändrat hans liv? Att han inte kommer att kunna gå ut utan att tänka på vad ni gjorde mot honom i tisdags kväll. Att han inte kommer att kunna gå ensam på en gata utan att vara rädd när någon kommer gående bakifrån. Det är de stora sakerna. Tänker ni ens på småsakerna? Småsakerna vi kallar vardagsliv. Som att vi skulle åkt till fjällen ihop nästa vecka, att vi har planerat det i flera månader, men att han inte kan följa med eftersom han inte kan röra sig.
Jag hoppas att ni någon gång får insikt om vad er hobby kostar andra. Att ni inser att den ni sparkar på inte bara är en människa, utan en person med ett liv och planer. Att han har människor som älskar honom, ett jobb att gå till och att han skrattar åt konstiga saker. Jag önskar att ni någon gång får uppleva den smärta och rädsla som vi har känt de senaste 36 timmarna och att ni någon gång får känna hur ont han har just nu.