Tjejer som dricker coca-cola
Jag älskar coca-cola. Alltså, nu när jag är gravid har jag tillåtit mig att dricka mer än vanligt och jag trycker säkert 2 burkar om dagen. Jag fattar ju att det här är ohållbart i längden, cola innehåller sjukt mycket socker och andra konstiga icke-naturliga tillsatser, vilket inte är så bra ur ett rent hälsoperspektiv. Inte särskilt bra för tänderna heller. Men. Det är stor skillnad mellan att missbruka något och att njuta av något då och då. Det tänker jag på när jag läser Annas inlägg om tjejer som dricker coca-cola.
Jag älskar också Rebecca och Fiona. Jag tycker att de är så jäkla coola, skönt avslappnade och inspirerande. Jag blir skitglad då jag ser deras program på svt. De kör sitt eget rejs, gör sin grej, skiter högaktningsfullt i vad andra tycker om deras livsstil och lever verkligen för dagen. Jag blir lika förvånad som Anna då de beställer Cola light istället för vanlig cola då det verkligen inte passar ihop med deras övriga fuck-you-attityd. Men, som Anna skriver, det finns ju många anledningar till att folk väljer att dricka light, man kanske helt enkelt tycker att det är godare?
Men skitsamma. Det var inte Rebecca och Fiona jag tänkte skriva om. Det Annas inlägg handlar om är att dricka (och äta) light-produkter på grund av att ätstörningen tvingar en. Hon berättar om en incident då hon och en vän till henne skulle åka till USA. På flygplanet beställde hennes vän in en cola, Anna ville ha en cola light. Hon var sjuk i anorexi och det var en omöjlighet för henne att dricka en vanlig cola. Flygplanspersonalen gav henne en cola light – efter att han skällt ut henne. Varför ville hon ha en cola light? ”Are you on a diet?” Frågade han. ”YOU ARE SKINNY!” Upplyste han henne om. Han tyckte att det var helt sjukt att hon ville ha en diet coke. Och Anna höll på att skämmas ihjäl. Men hon blev också förbannad, skriver hon. Han hade ju genomskådat henne. Han hade sett det hennes vän förmodligen också sett men inte vågat påpeka – att hon var jättesmal och verkligen inte borde banta.
Anna skriver att det är väldigt få personer som lyckas ”komma åt” ätstörningen inuti den ätstörda personen, eftersom man som ätstörd i regel skiter i vad andra säger. Men när någon väl lyckas borra sig innanför skalet gör det jätteont. Och det är de tillfällena och personerna man minns just för att de fick en att tänka efter, fundera på vad man egentligen håller på med. De är dem man minns när man inser att man har ett sjukt ätbeteende.