Tomboy
Har ni sett filmen Tomboy som hade Sverigepremiär 30 mars? Om inte, se den!
10-åriga Laure flyttar under sommaren till en ny stad där ingen känner henne. När hon ska presentera sig för grannungarna tar hon ett snabbt beslut och utger sig för att vara pojke. Veckorna innan skolan ska börja gör hon allt hon kan för att smälta in i sin nya könstillhörighet och samtidigt hålla bluffen hemlig både för familjen och de nya vännerna.
Tomboy är en independantrulle som man bara måste se om hjärnan kräver något djupare än samma gamla urtvättade Hollywoodsnusk som man har matat sig själv med i alla år. Storyn i sig ger självklara pluspoäng eftersom den tar upp genus och könstillhörighet, viktiga ämnen som behöver och tar mycket plats i samhällsdebatten just nu. Men utöver detta bjuder Tomboy även på en fräsch point-of-view då filmen porträtterar, för det första, en flicka som vill vara en pojke och, för det andra, just ett barn som befinner sig i denna situation. Det känns bra att kunna säga att filmen inte uppenbart propagerar för någon åsikt utan snarare lämnar åskådaren att själv diskutera ämnet, vilket man oundvikligen gör.
Men det bästa med Tomboy är det sublima skådespeleriet och det fantastiska manuset. Man blir rent ut sagt hänförd av att en så ung ensamblé kan agera så trovärdigt och det är uppriktigt svårt att greppa att 10-åriga Zoé Héran verkligen inte är en ”tomboy”. Författaren och regissören Céline Sciamma har fångat en anmärkningsvärd realism på film, inte en enda replik känns konstlad eller en enda scen overklig. Med de få resurser man haft har man ändå lyckats få till en snygg yta på det underbara innehållet.
Så vad finns det att klaga på?
Filmen är, i sann independentanda, lite seg och tyst. Räkna med många minuter av intensiv tystnad där du knappt vågar andas för att det hörs så tydligt. Men tystnaderna är talande, inte krystade, och därför går det egentligen inte att tycka illa om dem. Filmen är på franska vilket kan göra att man förlorar lite i dialogerna om man inte kan språket, men det är överkomligt.
Det enda jag egentligen kunde störa mig på var att skillnaderna mellan könen var så väldigt normativa, vilket kanske behövs i en sådan här film men vilket man ändå hoppades på att slippa. Céline Sciamma har tyvärr valt att visa unga pojkar och flickor som är stöpta in i dessa genustypiska former där killarna tvunget ska spela fotboll dagarna i ända och tjejerna ska föredra att dansa och sminka sig. Det är förstås just detta som bäddar för diskussion efter filmen, vilket gör att jag verkligen rekommenderar att ni ser Tomboy med en vän eller bekant. Det är då den kommer ordentligt till sin rätt.