Trygghetsdrömmarna
Det är underligt hur drömmar kan betyda så olika saker för olika människor. Vår läsare Sara blir trygg av att drömma om resor, när jag själv blir stressad av att drömma om hur jag är på språng. Vad blir ni trygga av att drömma om?
Jag drömmer ofta om att jag åker buss och tåg. Det är mina bästa drömmar. Trygghetsdrömmarna. Jag har haft dem sen jag gick på gymnasiet. Visst är det väl underligt att hjärnan valt just kollektivtrafiken som snuttefilt!? Visst gillar jag att resa i verkligheten också, men det skulle vara mer naturligt om mitt barndomshem var min ”trygga borg”. Eller, skulle det?
Det finns en känsla i de där drömmarna som jag minns från när jag var barn. Det är känslan av att leva utan ansvar. Där tuffar jag genom livet, beskyddad av någon som vet var vi är på väg. Det vet inte jag, men jag litar på att det visar sig. Jag kan ägna min tid åt att utforska nuet. Jag är fri inom trygga ramar. Jag är på väg, och jag kan inte gå vilse.
Om min barndom var en spännande tågresa, då var ungdomen orientering genom skogen. Jag kunde välja och vraka. Kartan var full av roliga platser och i varje steg valde jag en riktning. Det var inte riskfritt. Jag kunde välja fel. Gå ner mig i ett kärr, eller bara missa någonting fint. Tänk så mycket man ser när man irrar omkring i skogen. Vilket äventyr! Men hu vad trött man blir.
Kanske livet är en tågresa där spåren redan är lagda. Om så är fallet är det bäst att passa på och njuta av utsikten. Inte stirra ner i rälsen för att se att den finns kvar. Jag måste lita på att jag kommer rätt även om jag bara åker med!
Men kanske är livet en orientering där varje steg mot något också är ett steg från något. Om så är fallet är det bäst att passa på att njuta av utsikten. Inte undra vart man hamnat om man klivit åt motsatt håll. Annars kan det sluta med att jag står och stampar på samma ställe och inte kommer någonstans.
Numera tänker jag mig livet som en pilgrimsvandring. Alla vandrar sina vägar mot en gemensam hållplats. Det enda som är säkert är att vi kommer fram. Kanske möter vi någon att vandra med en stund. Går vi i samma takt och vill se samma saker så kan vi följas åt hela vägen, med små avstickare då och då. Men vi får aldrig försöka ändra vårt eget tempo. Inte heller bära varandra, eller be att bli buren, mer än kortare sträckor. Det blir för tungt. Bara vandra stillsamt längs livets väg, i trygg förvissning om att vi alla når resans slut. Det går inte att gå vilse!
Bild.