Upp med händerna, tack!

Linda har just flyttat till London och är med om kulturkrockar varje dag. Här är hennes senaste iakttagelse!

Det har varit jobbit på lektionerna, på seminariumen, under diskussionerna. Jag har inte kunnat säga ett enda PIIP, för att alla:

• Avbryter varandra när de pratar,
• ingen får prata till punkt,
• överröstar varandra,
• ingen hand uppräckning.

Och jag har suttit och laddat med en mening jag vill säga. Jag laddar laddar laddar men det blir aldrig av. Två timmar går…och jag sa ingenting under lektionen. Läraren kanske tror att jag inte har läst texterna, att jag inte har någon åsikt, att jag inte fattar eller kan nånting. Men jag har ju läst allt, har massa åsikter om saker o ting. Men kommer inte till tals. MORR!!!!

Vi är Sverige har det i ryggmärgen: räck upp handen om du vill säga någongting, vänta på din tur, låt personen tala till punkt, avbryt inte. Hur i hela världen ska jag ta mej igenom det här kaosdiskusionerna?

Jag pratade med min handledare, han tyckte jag borde ta upp det. Hur jag vill ha det.

Done! Mailade ena läraren och berättade hur jag är uppvuven, vem jag är. Inga problem!! Han sa att han ska hålla utkik efter min uppräckta hand och hålla ett öga på om det ser ut som att jag vill säga någonting 🙂

En annan lärare frågade hela klassen hur vi vill ha våra gruppdiskussioner. Jag sa ärligt hur jag vill ha det. Klassen förstod, och vi ska köra handuppräckning och att alla ser varandra och låter alla få komma till tals. EN befrielse! Så mycket bättre! Äntligen, jag kokar inte lika mycket inombords!

Jag är en person, med åsikter, med tankar, och jag har något att säga. Det kommer ta längre tid, lite krasslig svengelska-  men mitt ord är också viktigt. Och jag tänker inte skämmas över min uppfostran och det jag lärt mig under 25 år. Det är jag, det är min bakgrund. Det är min ryggsäck som jag har med mig varthän i världen jag befinner mig.