Utanförskap
Saga är ny gästbloggare här på Tjejkraft, detta är hennes första inlägg och blir ni sugna på att läsa mer hittar ni hennes blogg på sagawallander.devote.se
Jag har tänkt på en sak. Det finns en känsla som är väldigt härlig att uppleva. Känslan av att höra till, att man behövs, att folk tycker om en som man är. Tyvärr så finns det en motsats till den här känslan. När man känner sig utanför, ensam och ledsen. Jag vet hur det känns, både att vara utanför och att höra till.
Att känna att man står utanför något trevligt och mysigt, är fruktansvärt. Som när man inte blev bjuden på ett kalas när man var liten, och alla andra i klassen bjöds. Eller när alla andra tjejer i klassen sitter och pratar om smink, mode och andra liknande saker i femte klass (!) Man sitter där och har ingen aning alls. När man själv försöker prata om Harry Potter, och får ett snäsigt ”Saga ingen bryr sig!” till svar.
Det är svårt att gå igenom, och man börjar hitta fel på sig själv, man undrar ju varför man inte får vara med! Man kan skylla det på en för stor mun, en för korvig mage eller en för böjd näsa. Man hittar på alla olika sorters orsaker, utom den som stämmer.
Såhär är det: Du är unik, ingen i hela världen är exakt likadan som dig. Det är inte fel. Det är också såhär att, har du inte kommit in i en grupp på sex år, så lär du aldrig göra det. Men det finns andra saker man kan göra. Förändra någonting, Flytta! Eller byt klass, eller börja på en aktivitet. Är du fast i en liten håla, där närmsta stad ligger åtta mil bort är det bara att härda ut, eller försöka lära känna dina klasskompisar bättre. Men du går trots allt bara i skolan nio år av ditt liv, och på dom nio åren ser man inte mycket av världen. Någonstans där ute finns det en själsfrände, någon som väntar på dig. Och tids nog kommer ni att hitta varandra.
Men stå ut, skaffa dig skitbra betyg och strunta i all status som pågår på facebook, när du blir vuxen, kommer ingenting av det att spela någon roll. För skrattar bäst som skrattar sist.
Eller så kan du skita fullständigt i skolan, vänta tills studenten och vandra jorden runt med ett tält som du sover i. Så länge du har hopp om lycka så kommer du att hitta det.
Sedan har vi denna underbara känsla av att höra till. Att veta att man är accepterad. Så känner jag nu, jag tycker så ofantligt mycket om alla er i 7B så det finns inte ord, och alla i min musikal-grupp.
Om du tror att hoppet är ute, se på mig! Jag var utanför och ledsen, flyttade och det blev så mycket bättre.
