Vacker läsartext
Vi fick en otroligt fin text till redaktionen@tjejzonen.com idag. Den lämnade inte ett öga torrt eller ett hjärta oberört hos oss allihopa på tjejkraft.se Vi tycker att den här texten avrundar temat psykisk ohälsa otroligt bra, hoppfullt och vackert.
Jag vet hur det är att leva tillsammans med en pappa som är alkoholist och en mamma som möjligtvis kan vara psykiskt sjuk. Jag vet hur det är att känna ensamhet, skuld, skam, sorg och framförallt ilska. Det var ingen som såg mig, som hörde mig och framförallt ingen som hjälpte till när min familj totalt rasade i bitar. Ingen såg pappas slag och alla höll för ögonen och öronen. Vår familjehemlighet var djupt gömd, vi hade ju inga problem. Vi var en ”normal” familj och anses fortfarande vara det. Men vad är egentligen normal? Det kan man ifrågasätta sig. Men alla trodde att bakom dörren var vi en perfekt liten familj, som älskade varandra. Men det var långt ifrån sanningen. Det var sällan jag kände mig älskad. Det gör ont att aldrig höra ”jag älskar dig” av sina föräldrar, även om pappa gjorde det så kunde jag inte tro på det, han svek mig gång på gång. Men det var ingen som såg vad som hände bakom vår dörr, de kanske såg men de valda att blunda. Jag har varit otroligt arg på min pappa, jag har hatat, älskat, hatat och älskat honom. Jag trodde att det var upp till mig att göra honom frisk och få honom att inse att han hade problem, att han var sjuk. Jag höll hans hand även fast jag föll till botten själv, jag tog mig själv i andra hand. Jag stängde in mina känslor, jag kände mig mest ensam på hela jorden.
Jag hade ingen tro på att i framtiden skulle allting bli bättre, varför skulle den bli det? Mitt liv hade ju bara varit ett helvete? Jag var väl inte värd att må bra? Ju mer jag tänkte, ju mer sjönk jag ner som en sten i ett bottenlöst hav. Jag har känt alla känslor som en människan kan känna. Jag har känt mig hjälplös och vilsen. Vem skulle hjälpa lilla mig? Jag glömdes bort mitt i all kaos. Jag kunde inte berätta hur det var hemma för jag skämdes något så fruktansvärt och jag ville inte att någon skulle veta, jag mådde ju bra. Det trodde alla i alla fall. I skolan skrek jag, jag bråkade och jag gjorde allting för att slippa prata. Jag fick stämpeln ”en stökig elev” istället för ”en elev som mår väldigt dåligt”. Jag trodde aldrig på mig själv, varför skulle jag bli något? Jag har och är fortfarande något destruktiv. Men man kan ta sig ur mörkret. Hur svart det än är så kan du tända ljuset, det är DU som sitter på tändstickorna. Det finns bara en av dig, du är unik!
Det tog 3 år att kunna släppa pappas hand helt och hållet och för att kunna acceptera honom och hans sjukdom. Det tar tid att inse att mammas hårda ord inte är riktade mot mig personligen, utan för att hon mår dåligt. Men jag sätter ett litet äggskal runt mig så hennes ord inte kan komma in.
Men jag har samma förutsättningar som alla andra, bara att det är lite svårare. Även jag har drömmar, drömmar som jag kan kämpa för så jag når upp till dem.
Jag sitter på nycklarna för att förbättra mitt liv. Jag kan älska livet precis som det är även om det är skitjobbigt! Jag kan skapa mig en ny familj, för man måste inte ha blodsband.
Det jag tycker att just du ska göra, som är i den situationen som jag varit i. Jag säger inte att du ska säga upp din kontakt med din förälder/föräldrar men du kan acceptera och inse att du inte kan förändra den/dem. Men du kan ändra ditt sätt att se på det. Du ska ta hand om dig, inte dina föräldrar. Du är värd att må bra! Du ska känna alla känslor, må dåligt. Gråt alla tårar, skrik alla ord, få ur all din ilska och få ur varenda liten känsla som finns i din kropp. Men du ska inte fastna i att må dåligt, även om det är någon form av trygghet. Framförallt så ska du greppa tag i en hjälpande hand. Var inte rädd för att be om hjälp eller ta hjälp. Det finns så många fina och fantastiska människor runt omkring dig, du får bara välja att öppna ögonen och se.
Jag trodde aldrig att jag idag skulle ha en kurator som får mig att andas, som finns där i ur och skur, som stöttar mig även om jag mår bra eller dåligt. Hon håller mig vid liv, hon ger mig syre. Alla kanske inte har en kurator som jag har, men testa! Gå in till henne/honom, försök att prata. Du sviker inte dina föräldrar om du berättar hur du har det. Om kuratorn eller personen som du valt att berätta eller prata med inte går att prata med, även om du försökt. Så finns det fler, bara öppna ögonen. Man ska hellre berättat sin historia flera gånger än få gånger. Det är en del av bearbetningen. Välj att må bra, välj att idag ska du må bra. Le en liten stund i taget, älska livet en stund i taget. Långtsamt leder också någonstans.
Jag säger inte att det är lätt, för det är jävligt svårt. Men det är inte omöjligt. Gå in i det som är svårt, som det vore lätt. Gå in det som är lätt, som det vore svårt. För det är lätt hänt att det som är ”lätt” glöms bort, och bildas till en hög med massa problem. Flyg med dina vingar, för du är fri!
Idag så står jag på mina ben, jag andas, jag lever och framförallt.. JAG KAN ÄLSKA LIVET! Precis som det är. Jag har en framtid, jag har drömmar och jag går i första hand. Jag håller på och förändrar mitt liv, precis som DU också kan göra!
Jag säger inte att jag mår perfekt varje dag. För alla mår dåligt. Jag kan må jävligt dåligt, men jag kan också må jävligt bra. Jag ger aldrig någonsin upp!
Man måste må jävligt dåligt för må riktigt bra.