Vad är lycka?
Funderar ni kring detta? Är ni lyckliga eller olyckliga? Amanda har skrivit en text om vad som hände henne häromdagen…
”Jag håller inte riktigt med” sa jag. Jag var skeptisk. Min vän tillika rumskamrat hade precis berättat att han tror att vi är på jorden för att göra fel. ”Allting går fel i livet” sa han. ”Vi är här för att lära oss acceptera det, och vara lyckliga ändå”.
Jag trodde alltså inte på den observationen. Allt går inte fel, vissa saker går otroligt rätt. Däremot tror jag att saker måste gå fel för att man ska bli lycklig. Jag menar- jag tror tillochmed att man måste vara olycklig för att vara lycklig.
”Men vaffan Amanda” Sa han och såg mig i ögonen. ”Du har ju inte förstått. Du är inte din hjärna. Hjärnan är som vilket organ som hellst- som njuren, som hjärtat som levern. Det är först när man förstår att hjärnan inte är allt, att den måste fungera på vissa specifika sätt för att fylla sin funktion, det är först när man förstår det som man kan bli lycklig”.
Jag vet inte om ni tänker mycket på lycka. Det gör inte jag, jag mer upplever den. Ibland är jag lycklig och ibland är jag inte det. Men det han sa, trots att det lät så enkelt, gick rankt in i mig. Jag tror på det. Med ens blev allt så självklart. Min hjärna- den som kommer ihåg alla gånger jag blivit sårad, den som är självkritisk och den som gör mig rädd- den fyller sin funktion. Men tänk om jag skulle inse att jag är mer än så? Tänk om jag hade kunnat acceptera att min hjärna är ett organ och se bortom det? Att tänka- ”Ja, min hjärna får mig att tänka negativt, för att den är ett organ och är van vid att jag tänker negativa tankar. Det är lättare att tänka negativt än positivt. Det finns en överlevnadspoäng i att tro att jag inte kan göra detta. ” Och sedan se mig om och tänka ”Men jag, tycker jag verkligen att detta är en negativ situation? Har inte jag det asgött ändå?”
Låter det krångligt? Ja, det är det kanske. Men jag vill veta vad ni tänker- är ni lyckliga? Tänker ni på lycka? Och i så fall- vad gör ni för att känna lycka?