Vägen ur hederskulturens väg
Melissa Delir är en ung, modig tjej som har varit med om mycket. För Tjejkrafts läsare berättar hon i två delar om hur det var att leva i en familj där deras heder var viktigare än hennes lycka och vad som händer när man vågar bryta sig loss. Vill du läsa mer av Melissa? Kolla in hennes böcker Vilsen längtan hem och Tack för att du finns. Missade du gårdagens del? Klicka här!
En framtid eller inte?
Varken den ena eller det andra är något man vill välja mellan, men vågen är alltid lättare på den ena sidan. Jag stannar kvar därför att föräldrarna hindrar och kontrollerar min framtid, medan myndighet bromsar min framtid. Genom att hitta min inre styrka och vara envis kan jag ta min framtid i mina egna händer.
Mina föräldrar förstod inte vem jag var, de ville inte eller vågade inte se mig. Myndigheterna förstod inte min bakgrund, de ville heller inte eller vågade inte se mig. Men ändå fanns det eldsjälar och hopp i dessa få underbara människor som med deras omtanke blåste liv i mig varje gång jag trodde att jag andades mitt sista andetag.
Vägen ur hederskulturen befriade mig inte helt och hållet. Ibland var det mitt förflutna som gjorde att jag tappade bort mig själv när jag hamnade först på ett socialkontor, familjehem, skyddat boende, stödlägenhet, träningslägenhet, sjukhuset, psykakuten m.m. Jag försökte hela tiden få ett tryggt hem medan familjen försökte dra mig tillbaka i tiden. Jag hamnade återigen mellan två världar som ingen förstod. Förutom att jag hamnade i kläm mellan två världar, var ensamheten något jag aldrig kan beskriva utan att fälla tårar. Jag var ensam i den fysiska världen och övergiven i min allra inresta värld. Jag kände mig ibland som en produkt som tvingades stänga av mina känslor efter kontorstid eftersom min kontaktperson som jag kände mig trygg inte ville vara medmänsklig. Många nätter, många helger stod jag ensam och skulle brottas med allt och alla. Hur skulle jag få min vardag fungera igen? Hur skulle jag lära mig att vandra i ett samhälle som jag har levt i 18 år men aldrig fått lära mig leva i? Jag hade bara fått lukta på kakan men aldrig smaka. När det var dags för mig leva i det svenska samhället som ”vanliga” svenska ungdomar gjorde kände jag mig som en treåring barn. Ett barn som släpps ut i en park där barnet ramlar, gör sig illa och därigenom lär sig hur de olika redskapen i lekparken fungerar. Vem tog hand om mig när jag gjorde mig illa som mest? Det var inte mamma och pappa, utan Lisa och Helen – två främmande person som faktiskt räddade mitt liv många gånger om. De lyfte upp mig och med kärlek och mod blåste de på såret.
Jag vågar säga, trots att jag inte alltid känt mig lycklig och levande, att de sekunderna då jag tog beslutet att vandra ut ur hederskulturens värld utan tvekan var helt de rätta! Trots all motgångar i båda kulturerna så har jag idag förverkligat min dröm att bli idrottslärare. Dessutom har mitt yrke gett mig kraft och makt att våga vända för att möta hederskulturen igen. Jag har skrivit två böcker om min kamp och hoppas att jag kan hjälpa någon annan som lever på samma sätt som jag levt.