Våldtäkt? Våldtäkt!

Efter att vi skrivit om våldtäkt här på bloggen fick vi en text av en läsare via mail. Vi blev sjukt berörda av den och publicerar den här på bloggen idag.

Det var ingen våldtäkt. Nej. Jag var inte med på det, jag ville inte, men det
var ingen våldtäkt. Jag skrek ju inte, jag gjorde ju inget motstånd, jag låg
ju bara där. Visst, jag kanske försiktigt försökte visa att jag inte ville,
så gott jag kunde – och vågade, men det var fortfarande ingen våldtäkt.
Han var ju inte ens i mig. Inte med sin snopp i alla fall, men med fingrarna.
Han tog på mig också. Och tvingade mig att ta på honom, onanera åt honom.
Men nej, det var ingen våldtäkt, punkt!

Låter inte det lite fel förresten?
Okej, han tog på mig, han körde upp sina fingrar i mig, han tvingade mig att
ta på honom och tillfredställa honom. Lägg märke till att jag skrev tvingade.
Jag var inte med på något utav det, jag ville inte. Förresten så fick jag
aldrig ens någon chans att säga varken ja eller nej, för jag sov, ja till en
början i alla fall. Jag vaknade av att detta skedde.
När jag vaknade skrek jag inte, jag gjorde inget direkt motstånd, försökte
dock totalt paniksslagen att försiktigt dra mig undan, dra bort min hand, vända
mig om, det var allt jag vågade, allt jag klarade av. Annars låg jag
bara där. Rädslan, skräcken, oron, alla känslor som befann sig inom mig just
då gjorde mig paralyserad. Jag kunde ingenting göra, mer än att i princip bara
ligga där. Jag var skräckslagen. Livrädd.
Ambulans kom senare till plats och likaså polis. Det blev ett besök på
sjukhuset och dagen efter ett långt polisförhör.
Någon dag senare fick jag hem en kopia på anmälan.
Ärende: Våldtäkt.
Det var vad det stod i anmälan. Det var så polisen valt att rubricera det som
hänt. Våldtäkt. V-å-l-d-t-ä-k-t.

Hur i all sin dar? Nej. Eller, kanske? Eller, klart som fan rent ut sagt att
det som killen utsatte mig för var en våldtäkt.
Vad var det om inte en våldtäkt? För det var ju inget frivilligt. Det var
inget vi båda ville. Det var inget som jag ens fick en chans att tycka till om.
Det var inget som någonstan var okej. Han hade inte min tillåtelse att göra
så mot mig. På mig. Med mig.

Det tog tid innan jag över huvud taget vågade nämna för någon vad som hänt.
För jag skämdes. Jag skämdes?!
Och jag ansåg inte att det var frågan om någon våldtäkt.
Efter ett tag tog jag mod till mig och träffade en kvinna från kvinnojoren,
det var det bästa jag kunde ha gjort. Efter att ha träffat henne kunde jag
även börja berätta för volontärerna i tjejzonens chatt vad som hänt.
Och vet ni vad jag då sa? Jag var för ett tag sen med om en våldtäkt. Så skrev
jag. Och vet ni? Det kändes inte ett dugg fel. Tvärtom.
För sanningen är att det är precis vad jag var med om. Och det är inte jag
som ska skämmas. Det är inte jag som bär skulden. Jag har inte gjort något
fel alls. Jag gjorde så gott jag kunde utifrån hur situationen såg ut.
Och hur min kropp valde att reagera, det kunde inte jag styra över. Att jag
blev paralyserad, det var min kropp och mitt psykes sätt att skydda sig på.
Jag kunde inget annat göra. Och vem vet vad som hänt om det var så att
situationen såg annorlunda ut, låt oss säga att jag skulle kunna ha skrikit, att
jag skulle kunna ha sparkats och slagits, vad hade hänt då? Det vet inte jag.
Kanske vill jag inte veta det heller.
Jag menar inte att det är fel att skrika och göra motstånd, verkligen
inte. Utan det jag menar är att, utifrån min situation, så gjorde jag det
som var bäst för mig.
Någon annans situation ser kanske helt annorlunda ut. Och sen är vi
också alla olika. Vi alla reagerar på olika sätt. När något sådanthär
händer så finns det inget rätt eller fel. Inget är mer rätt eller mer fel.

Med detta vill jag få sagt att, underskatta inte er själva tjejer. Ta inte på
er skam och skuld för något sådanthär, för det är inte erat fel. Det kan
omöjligt vara erat fel. Aldrig. Ni har ingen som helst anledning att
skämmas. Den som borde skämmas något grymt mycket, det är den känslolösa
människa som gör något sådanthär fruktansvärt emot er. Han ska skämmas så in
i bomben mycket.

Det tog tid innan jag kom så långt att jag förstod att det inte var mitt fel.
Det krävdes många samtal med tjejzonen, med min kontakt på kvinnojouren, med
mina närmsta vänner, innan jag på riktigt kunde ta till mig att det faktiskt
inte var mitt fel. Att det omöjligt skulle kunna vara mitt fel.
Men idag vet jag!
Så jag ber er, ni som tvingats igenom samma skit som mig, gör som jag, släpp
all skuld och skam, för den hör inte hemma hos er, jag lovar er. Den hör
absolut, devinitivt, verkligen INTE hemma hos er. Så släpp den på en gång,
här och nu.
Rikta den istället mot svinet som utsatt er. För det är DÄR den hör hemma.

Det går att hitta tillbaka efter att ha varit med om något så fruktansvärt
som en våldtäkt. Vägen kan vara lång och svår, men det går. Ingenting är omöjligt.
Jag kommer alltid att få leva med vad som hänt och det kommer alltid att göra
mer eller mindre ont. Men, den dagen då jag släppte all skuld och skam, då
hände det något. Det var som att en sten föll från mina axlar. En sten jag
inte behövde bära. Ni behöver inte heller bära den. Ni ska inte bära den.
Så, släpp den ni också, jag vet att ni kan! Jag tror på er.

Och ni, jag kan varmt rekommendera att ta kontakt med en kvinnojour.
Jag ångrar inte en sekund att jag fick kontakt med dem. De är helt underbara,
och de finns där för dig! De lyssnar på dig, stöttar dig, peppar dig, och
de tror på dig!
Sen kan de också hjälpa till med praktiska saker, såsom anmälan tex.
Så tveka inte. Och tänk på att, de är till för dig!

Madde, 21 år