Vänskapsbråk
För ett tag sedan önskade en läsare fler texter om vänskap, svek och vänskapsbråk. Vi på Tjejkraft hoppas att du märker att flera av redaktionsmedlemmarna har skrivit om ämnet på sitt sätt. Kika bakåt i arkivet annars! Här kommer ännu en text om ämnet, och den första av många från vår nya bloggare Evie.
Jag och min bästa vän befinner oss mitt uppe i det största bråket jag någonsin haft. Då räknar jag bråket med min styvmor när jag var femton och bestämde mig för att aldrig mer bo hos pappa, jag räknar alla bråk med min äldsta syster som ledde till att vi knappat pratade under större delen av tiden hon gick i högstadiet, jag räknar alla bråken med min sambo efter det tagit slut och vi fortfarande bodde ihop, när det inte längre fanns något som hindrade oss från att säga precis vad vi tyckte… Ingen av de bråken är så brutala som det här bråket…
Och vad bråkar vi om?
Jag känner mig dåligt behandlad på jobbet, och jag vill bara ha ett öra, vill bara ösa ur mig lite, få lite sympati. Så jag förklarar hela situationen, förklarar vad som gör mig ledsen, och det jag bemöts av är… ”Ja. Men dom har ju rätt.” Det är det första hon säger. Sen radar hon upp varenda liten sak jag gör hon tycker är fel, eller irriterande, alla mina egenskaper hon tycker jag bör ändra. Hon spottar ur sig diverse klichéer, som ”allt sker av en orsak”, ”det du ger får du tillbaka”. Under två timmars tid ger hon inte någon sympati. Inte ens ett, ”Jag är ledsen att du mår dåligt.”
Jag sitter lite chockartat och lyssnar på det här, tillslut så frågar jag henne varför hon tycker det är nödvändigt att räkna upp alla mina dåliga egenskaper. Egenskaper jag är fullt medveten om. ”Jag är bara ärlig”, svarar hon. ”Du kanske inte kan stå ut med det, men så är det.”
Det är svårt att se när ett vänskapsbråk är något som man måste pressa sig igenom för att komma ut på andra sidan med starkare band, och när det är något som signalerar att något är helt fel. Eller kanske till och med giftigt. Jag försöker placera mig i min väns skor, försöker tänka på hur jag skulle ha reagerat, hur jag skulle hanterat situationen. Hur andra jag berättade för reagerat. I slutändan kände jag att vår vänskap tog så mycket mer än den gav, och att mitt liv skulle kännas så mycket friare utan henne. Så jag gav upp. Och hon gav upp.
Finns det riktig kärlek i botten, riktig respekt och empati, hittar man alltid tillbaka så länge man är villig att se bortom blåslagna egon. Så vem vet, om några år när vi båda är äldre och mognare kanske vi hittar tillbaka till varandra. Men för ögonblicket är mitt val att inte ha någon i mitt liv som konstant trycker ner, snarare än att lyfta upp.