Vänskapsdejting
Att träffa en person som jag gillar och vill bli vän med känns, för mig, ungefär som att dejta någon som man är romantiskt intresserad av. Bortsett från romantikdelen är det inte mycket som är annorlunda. När jag träffar en person som jag beundrar och som delar min humor, då är jag såld. Men att bli vän med någon idag är svårare än vad det var på lågstadiet då allihopa var bästisar med varandra enligt ett roterande schema, det är faktiskt väldigt mycket mer ansträngande nu. Folk har helt enkelt inte tid att hänga på ett naturligt sätt, de bor på andra sidan stan, de jobbar underliga tider, de har en sambo som de vill reconnecta med genom att gemensamt utnyttja tvättiden på fredag mellan 19 och 22. Och jag har ett jobb som jag lägger 110 % på, en familj som jag vill träffa så ofta det går och en förkärlek till att boka upp mig på alldeles för många pass, kurser och aktiviteter på kvällar och helger.
Så man går på lunch och hoppas att den andra också kände att det här var ju faktiskt jättetrevligt och det här borde vi göra oftare, jomenvisst, det borde vi.
Man skickar roliga Youtube-klipp till personen på Facebook och hoppas att man inte verkar för på, det är bara det att man hittade så många roliga klipp som vi skulle kunna garva åt tillsammans, för du sitter väl och garvar där på din sida av stan, va, va?
Man går ett stort gäng på olika tillställningar och tycker gruppdynamiken är fantastisk men att det är lite nervöst att ha en direkt dialog med objektet i fråga, vi har ju ändå baserat hela vår relation på en lunch och ett gäng Youtube-klipp på katter som gör underliga saker, och det kan man väl inte sitta och prata om, eller?
Man planerar in ytterligare en lunch, kanske en fika, en parmiddag, en bio, allt vars inträffande konstant skjuts upp av att vi växelvis är insjuknar i influensan, förkylningar och intensiva egoperioder då allt från yogapass till myskvällar med chips går före allt socialumgänge. Man kanske lyckas få till en träff med ett par månaders mellanrum.
Och det är uttröttande. Det handlar inte om att man misslyckas som person, utan att vi som människor på 2010-talet har exceptionellt svårt för att skapa nya relationer om de inte är av romantisk karaktär. Om man inte har en naturlig anledning till att träffas regelbundet, typ i skolan eller på jobbet, eller redan är nära vänner sedan flera år tillbaka är det svårt att motivera den tiden man måste lägga ner på att träffa och lära känna en ny människa utanför Facebook. Och det är synd, för det finns ju så oerhört många fantastiska själar där ute att lära känna.
Men jag tar mig samman, skickar några Youtube-klipp till och accepterar att allting har sin tid.
