Var det verkligen OK?
Jag minns fortfarande hur jag vaknade med mitt klasiska kris-hanterings ansikte. Hur jag kände lukten i rummet och tänkte ”amen nej då. Detta var ju jävla dåligt”. Som om jag var en karaktär i en barnpjäs som när som helst skulle vända sig till publiken och säga ”så här ska man inte göra”. Jag mins att jag tyckte lite synd om oss båda och framförallt den gripande känslan av att bara vilja hem.
En väninna till mig bad oss här på tjejkraft att skriva mer om att tänka kring frågor om gränser. När är man för full? Är det ok bara för att jag inte sa nej? Är det mitt fel- är det hans? HUR FAN GICK DETTA TILL OCH VARFÖR MÅR JAG SÅ JÄVLA DÅLIGT!?
Och det jag tänkte var att jag inte räckte till. Att jag inte hade några svar, några anekdoter eller insikter om detta. Men det har jag visst kom jag på, bara för att det inte slutade med en polisanmälan betyder inte det att det var OK.
Det första jag tänkte när jag vaknade upp dagen efter att det hade hänt var att jag kände mig så jävla äcklig. Och det första jag ville var att sätta in det i någon form utav kategori- var detta ett sexuellt övergrepp? Nej, tänkte jag instinktivt. Han hade ju inte velat skada mig på något sätt, han hade inte hotat eller tvingat mig till något. Så varför mådde jag då så himla klump-i-magen dåligt?
Jag mådde dåligt för att jag inte sa till honom med min mun, utan med hela situationen. Jag mådde dåligt för att jag hade tillåtit honom att tjata på mig tills jag kände mig elak av att fortsätta säga nej. Jag mådde dåligt för att jag varit full. För att jag varit naiv. För att jag hade litat på honom. Jag mådde dåligt för att jag dagen innan hade kommit dit och levt ett liv utan dåliga erfarenheter av sex, och nu vaknade jag och kunde inte längre hålla med.
Jag pratade med honom om det, naturligtvis. Långt efter då han inte kunde förstå varför jag var så upprörd. Han hade uppfattat situationen annorlunda. Tjatet hade för honom varit kärleksförklaringar. Inte de minsta patetiska eller desperata. Jag hade inte varit berusad i hans ögon, jag menar, jag hade ju varit nykter nog att säga nej första gången, jag hade varit nykter nog att gå hem. Det som för mig var en dålig och främmande upplevelse var för honom bra. Han förstod inte alls vad jag pratade om.
Om detta nu inte varit mig hade jag blivit fruktansvärt arg. Om detta hade hänt min syster, min vän eller min dotter hade jag inte tolererat att detta bagatelliserades. Att man sa ”det är över nu- nu går vi vidare. Vi gjorde ett misstag”. Jag hade velat att vi lärde oss någonting om detta. Om att man inte utnyttjar att någon annan är berusad. Att man inte fortsätter efter man fått ett nej. Att man pratar om det- pratar om det tills den äckliga känslan går över och slipper dyka upp i form av ett blogginlägg några år senare.
Vad är då min slutsats? Min slutsats är att man inte kan gräva ner allt. Det kommer upp igen förr eller senare. Min slutsats är också att våga prata om det för bakom varje sköterska, kurator eller tjejzonensyster så sitter inte bara en människa som menar att ditt beslut att prata måste få konsekvenser. Det finns också människor som förstår precis hur jobbigt det kan kännas att anklaga någon annan. Människor som förstår bregrepp som skam, skuld och godtycklighet. Så våga tänka, reflektera och prata! Eller vad känner ni?
