Värdet av en människa

I den här texten berättar Evie om något som är väldigt vanligt: våld i nära relationer.

Min kompis Sarah ringer till sin pojkvän. Vi är utbytesstudenter, och han är kvar hemma, och hon saknar honom så, så, så mycket att hon ringer varje dag. Flera gånger. Denna dag ringer hon och berättar om något vi gjort, och han frågar om det var några killar där.

”Ja”, säger hon.

”Och flirtade dom med dig?” frågar han.

”Nej”, säger hon. ”Eller kanske”.

”Kanske? Du menar ja, du menar att dom flirtade med dig, du menar att du flirtade med dom! Du är en jävla slampa!”, säger han.

Eller säger, han skriker. Och hon håller ut luren så att det hörs ut i rummet. Medan han skriker förolämpning efter förolämpning, den ena värre än den andra. I säkert fem minuter skriker han, bara kastar ut sig de mest häpnadsväckande, fantasifulla, fruktansvärda, och kränkande orden jag någonsin hört. Sen lutar hon luren mot örat igen, och ber om ursäkt. För ja, hon flirtade säkert med de där killarna. Så förlåt, förlåt, snälla förlåt. Och hon lägger på, himlar med ögonen, säger ”Kan du tänka mig vad det är jag måste stå ut med?”

Innan vi återvänder, efter två terminer, hem igen. Precis sista kvällen vi träffas, står vi uppe på taket medan sommarsolen sänker sig vid horisonten och det är sådär vackert och magiskt och ljummet som det bara är på sommarkvällar, vänder sig Sarah till mig och säger

”Jag tänker göra slut med honom nu. Jag tror det. Jag tror jag kommer göra slut med honom nu.”

Hon tar ett djupt andetag, skakar på huvudet, tar kraft…

”Han är inte snäll.”

Han är inte snäll?! tänker jag, det är väl en oerhörd underdrift. Men det jag säger är:

”Du är värd så mycket Sarah, jag vill att du vet det, jag vill bara att du ska vara lycklig. För du är helt underbar.”

Och hon ler, i hennes leende ser jag att hon inte tror på mig. Två veckor senare skickar hon mig ett meddelande på facebook. Vi är i Bali! Det är helt underbart! Jag ska ge honom en sista chans, det är helt annorlunda nu!!! xoxoxox

Något jag reagerar starkt på är att folk tenderar att se på misshandel som något som är enkelt, svart på vitt. En stark person trycker ner och förgriper sig på en svagare person, fysiskt eller psykiskt, och den svagare stannar kvar för att… Tja, det är obegripligt! Det är alltid samma fråga, ”Men varför stannar hon?! Jag förstår inte!? Om det var jag…!”

Sarah tycker inte ens att det är något fel han gör, egentligen är det ju hennes fel:

”Men det är ju hursomhelst inte så farligt, jag menar alla par bråkar ju, han kanske är lite värre, jag vet inte… Men egentligen är det ju inte hans fel, han menar inte att vara så taskig!”.

För när man inte tror att man är värd något, när man inte kan se att man är värd något så kan man inte säga nej. Och då kan man inte lämna, varför skulle man ens lämna? Det är ju en själv det är fel på, egentligen. Man måste ju stå ut med sånt här, för man förtjänar ju inte bättre.

Och det gör ont i mig, det gör ont vare gång jag går in på hennes sida och ser en ny bild på henne, och han, hans arm beskyddande kring hennes axel. Tre år senare, och hon vet fortfarande inte att hon är värd mer än en kille som konstant misstror och förolämpar, som kontrollerar och beskyller. Men hon är värd mer. Vi är alla värda mer, men om vi inte kommer ihåg det själva kan vi inte ens se om någon behandlar oss illa. Och även om man ibland saknar makten att ge sig av, saknar makten att stå emot, saknar makten att hindra misshandel, förlorar vi endast vårt värde om vi tror på förövaren. Om vi tror att vi inte förtjänar mer än så.