Varför finns jag?
Den frågan har vi väl alla ställt oss någon gång. Jag har gjort det i alla fall och här om dagen såg jag en ung person ställa den frågan på Twitter. Varför finns jag?
Jag tror inte att det är typiskt unga människor att tänka så, utan jag tror att det bara är typiskt mänskligt. En vill så gärna hitta en mening, ett sammanhang, ett svar.
Men jag tänker att det är lite som Jeopardy med sig själv, en ställer frågan men en måste också själv ge svaret.
När jag var igenom en kris för ett tag sedan så ställde jag mig den frågan gång på gång.
Jag ställde den också till min mamma, till mina vänner, till högre (eventuella) makter, till mina syskon – till alla – VARFÖR FINNS JAG?
Alla svarade mig på olika sätt, men jag blev inte nöjd med nått. Klart att mamma måste säga massa snälla saker, hon är ju min mamma! Och det är klart att mina vänner svarar snälla saker, de är ju mina vänner! Men hur vet jag att det är sant på riktigt?
Det är omöjligt att svara på.
Till slut så insåg jag att frågan faktiskt är felställd. Jag tror inte livet handlar om ”Varför finns jag?”, jag tror det handlar om ”Varför vill jag finnas?”.
Jag kan komma på tusen olika orsaker till varför jag inte vill finnas, men det är mycket mer spännande att tänka på varför jag vill finnas och också mycket mer viktigt.
Så jag började tänka på det, varför jag vill finnas alltså. Och ni ska veta det, att ganska många dagar i mitt liv har svaret varit ”Det vill jag ju inte!”.
Men nu när jag låg i sängen och funderade så vågade jag tänka saker som jag aldrig skulle säga till någon annan. Jag vågade tänka den där tanken om att jag faktiskt är en rätt bra person, jag är snäll och jag bryr mig om andra, jag har massa känslor och är bra på att förstå hur andra känner och tänker. Jag är bra på att lyssna och uppmuntra andra, jag är en bra vän.
Det skulle jag nog inte våga säga ifall någon frågade mig, men när jag låg alldeles ensam med bara mina tankar, då vågade jag det! Därför insåg jag att jag vill ju finnas för att hjälpa andra. Jag vill finnas för mina syskon, för mina vänner, för folk som jag inte känner än som kanske kommer att behöva mig någon gång. Jag vill finnas för att jag tycker det är spännande att höra hur andra människor har det, hur de tänker, varför de tänker som de gör…
Sedan började jag fundera på hur jag skulle kunna hjälpa andra. Och jag kom på massa olika svar (självklart berättade jag inte detta för någon, det vågade jag inte än), jag kan blogga, jag kan ta kort på fina, roliga saker som gör folk glada, jag kan skicka uppmuntrande meddelanden till vänner eller okända som behöver lite pepp, jag kan fråga olika personer om de behöver hjälp (till exempel på jobbet eller i mataffären eller på stan), jag kan hjälpa människor utan att de bett om det (då blir de förvånade minsann!), jag kan göra saker jag är bra på eller saker jag vill bli bättre på.
Det var såklart ganska svårt att ta tag i allting och börja men när jag väl kom över tröskeln och skickade det där meddelandet eller skrev det där blogginlägget eller hjälpte den där kvinnan i tunnelbanan, så kändes det genast bättre, som att livet fick lite mer mening – min mening, ingen annans! Och det är ju faktiskt mitt liv, precis som ditt liv faktiskt är ditt liv.
Varför vill du leva? Vad är din mening? Vad ger dig livslust?