Varför gråter bebisar?

En olycka är aldrig enbart dålig. ”Inget ont som inte för något gott med sig” – klämkäckt! Nu har jag varit sjukskriven för en knäskada i tio dagar och jag har haft många fina upplevelser. Försökt att vara vuxen, stark och positiv för min egen skull. Men nu vaknade jag med ont i hals, muskler och knät. Mitt ritprogram stänger bara ner sig. Mitt skrivprogram stänger också ner sig. Hela världen jävlas! Plötsligt brast alla fördämningar och tårarna sprutade våldsamt. Jag skämdes först. Tjuta som en barnunge för småsaker! Men sen tänkte jag, varför gråter bebisar? Dessa omhuldade, älskade små varelser som får allt serverat och har livet framför sig, de gråter så hjärtskärande högljutt. Ändå har ingen dött. De har inte förtvivlat ont (oftast). De är bara trötta, hungriga, sårbara i sin maktlöshet. Precis som jag där jag ligger nu, skadad och orkeslös. Kanske är det nyttigt att låta hjärtat gråta ut ibland. Jag tror det. Jag tar och gråter lite till så känns det nog bättre snart. Gråter precis som ett barn.