Veckans Eftermatknas – Konsten att söka hjälp

Denna veckan bloggar vår gästbloggare Eftermatknas om konsten att söka hjälp och hur det var för henne att söka hjälp första gången. Det handlar inte bara om mod, utan också om hur man kan känna sig när andra inte riktigt förstår, och hur man kan känna när man söker hjälp igen: 

Bloggen Eftermatknas kan ni hitta Här. Och Tidigare blogginlägg från Eftermatknas kan ni hitta HÄR och HÄR.

Att söka hjälp är svårt, och oftast är man inte ens övertygad om att man vill söka hjälp. Att vara sjuk är ju så tryggt! Det är något man kan utantill, något att ta fram ur bakfickan och mysa med när allt annat sviker och krånglar. Jag är ju bra på det här, lika bra att fortsätta, lättast så. Att vara frisk är ju något nytt, ovant och skrämmande som kräver massa arbete. Plus att jag kommer bli tjockast i världen.

Det system vi har idag går ut på att den sjuka ska berätta hur hen har det och varför hen behöver hjälp. Det fungerar säkert jättebra vid influensa eller nageltrång, men som ätstörd tex kan det vara JÄTTESVÅRT att försvara sig själv och övertyga andra om att man är sjuk och behöver hjälp. Man kanske inte känner att man är värd hjälp, vill inte ta någon annans plats eller känner att ”jag kanske inte är jättesjuk ändå” när man ser bilder på skelettanorektiker. Dessutom skriker den sjuka delen av en ätstörd hela tiden att man är frisk, bra och vacker när man svälter sig själv, och hur fan ska man då tala om för och övertyga en läkare att man vill ha hjälp att sluta?

Jag minns när jag försökte få hjälp första gången. Jag ville verkligen att de skulle se hur sjuk jag var, hur dåligt jag mådde. Jag var så fruktansvärt skör och ömtålig till sinnet att jag misstolkade minsta kommentar eller blick jag fick till något negativt. När jag då kom till mottagningen var det första jag skulle göra att ställa mig på en våg… (Jag hade av rädsla för vad den skulle visa inte ställt mig på en våg på flera år.) Där stod jag, en ensam, sjuk och livrädd 14-15 åring i ett kalt vitt rum med en överviktig sjuksköterska som bara ville mitt bästa. Inte visste hon att deras rutinundersökning skulle få mig att må fruktansvärt dåligt. ”Det ser ju bra ut det här, ditt BMI är helt normalt och ditt blodtryck är perfekt!” Jippie. Jag ville bara försvinna. I flera år hade jag övertygat mig själv om att ”normalt” och ”hälsosamt” var för viljesvaga förlorare, inget för mig alltså. Och så stod hon där och sa att jag var precis det jag fruktade att vara, och glad över det var hon också. Satkärring.
Detta ledde till att jag blev triggad att bli ännu sjukare. Vadå? Mitt BMI sa att jag är normalfet så då kan jag inte vara så sjuk?

Nu har jag fått tid hos Stockholms Centrum för Ätstörningar i januari. Den här gången är jag starkare än jag var när jag var 14-15. Jag vet att jag behöver hjälp och jag vill bli frisk. Jag kan försvara mig själv den här gången. Men ändå tycker en del av mig att det låter som en bra idé att låta bli äta i några veckor innan jag ska dit. Om jag väger för lite och har blåa läppar av köld så ser de ju att jag är sjuk! Om mina värden dessutom är alldeles uppåt väggarna för låga måste de ju ta mig på allvar. Sicken snilleblixt.
Nej, är det en seriös mottagning som vet vad de sysslar med ska de ta dig på allvar oavsett om du är glad, ledsen, smal, tjock eller normalviktig.

Några tips till dig som vill söka hjälp
-Skriv ner på ett papper innan mötet varför du vill söka hjälp och bli frisk, ta fram pappret om det sjuka i dig vill tar över
-Tycker du att det känns hemskt att ställa dig på vågen så gör inte det! Vänta tills du är redo annars kan det få dig att bli sjukare
-Ta med dig någon du litar på som stöd
-Ha på dig kläder som du känner dig snygg och självsäker i
-Hitta på ett mantra som du tänker om och om igen för att få stöd, eller använd mitt:

”Jag är vacker, jag är vis, jag är viktig”.