Veckans Eftermatknas!

Vi har en ny gästblogg här på tjejkraft!

Bloggen Eftermatknas hittar ni HÄR.

Just nu sitter jag på ett konditori på söder och skriver. Har precis ätit en pumpa- och blomkolsgryta med ris och bröd helt utan dåligt samvete. Mm, gott.

För tre år sedan hade jag känt maten svälla i munnen, ”det här är vidrigt, onaturligt och jag kommer DÖ om jag sväljer” och hur gift kröp in i mig med varje tugga. Hur det tog över hela mig tills det enda som fanns kvar av mig var avsky, besvikelse och hat inför mig själv. Och äckel, så satans mycket äckel. Tänk dig det där en inbiten rökare hostar upp efter 67 år av rökning. Du vet den där wobblande slemklumpen som man inte riktigt kan bestämma sig för vilken färg den har? Som ätstörd är det så du känner dig större delen av tiden.

”Jag är vidrigmotbjudandefelfelfelochingenbordebehövasemig. -Nu jävlar äter du inte på en vecka ditt värdelösa fetto.”
Oavsett vilken ätstörning du lider av är det allt annat en än fräsch sjukdom. Jag vet inget så oglamoröst som ätstörningar.

Jag tror att de flesta ätstörda känner en hatkärlek till sin ätstörning. Man hatar att må dåligt och inte kunna njuta av livet samtidigt som man älskar känslan av en tom mage samt känslan av kontroll. ”Kärleken” i hatkärleken kan göra det svårt att hålla sig borta från det sjuka när man väl tagit sig en bit ur en ätstörning, man ser tillbaks på sin tid som ätstörd men man ser bara en förskönad bild, bara det ”vackra”. Känslan av kontroll och hybrisen man fick av att klara sig utan mat i flera dagar medan alla vanliga, svaga människor vräkte i sig som grisar. Gud var äckliga dom är. Akta dig för att tänka så, glöm inte alla onådiga nätter du skakat i fosterställning och önskat dig långt därifrån.

Du är inte nödvändigtvis frisk från ätstörningar bara för att du äter normalt. Ätstörningar har egentligen ingenting att göra med hur mycket du äter, (alltså inget att göra med din vikt), utan hur din relation till mat är. Känner du att du inte får äta? Att du måste vräka i dig? Så länge din relation till mat är på något vis tvångsmässig är du inte frisk! Och ja, det är skillnad på att vara frisk och dra ner på sötsaker och att vara ätstörd och känna att man är totalt-jäkla-sämst om man ätit en bulle. Att hitta och hålla den där balansen är något som jag jobbar med varje dag.
Jag minns ett tillfälle för flera år sedan när mitt omedvetna jag kämpade för att bli frisk. Jag hade precis ätit lite chips och greps av total panik. Gick till toan men hejdade mig. Jag visste helt ärligt inte om det rätta var att kräkas eller att kämpa mig igenom ångesten och paniken. Jag visste inte vad som var friskt och vad som var sjukt. Blev livrädd över hur skev min verklighetsuppfattning blivit! Vad den här sjukdomen gör är så svinigt och utstuderat att man blir mörkrädd. Den får dig att tro att du vill vara sjuk. Man utvecklar Stockholmssyndromet gentemot sin ätstörning. Och eftersom man tänker de ätstörda tankarna så ofta och mycket vänjer sig hjärnan och hjärtat vid dem och kan tillslut inte skilja det störda från det friska.

Det slutade med att jag la mig i soffan och skakande grät mig igenom ångesten, den gången vann det friska.
Ätstörningar kan yttra sig på lika många olika sätt som det finns ätstörda, alltså finns det lika många sett att bli frisk från ätstörningar! Oavsett typ av ätstörning är det viktigt att förstå att det ätstörda i dig ALDRIG är en del av dig. Det är en djävulsk sjukdom som smugit sig in i dig och vill bränna ner allt som är du. Du är aldrig din ätstörning. Den friska delen i dig, oavsett hur liten för tillfället, ger aldrig upp. Hon kämpar som en galning med att få dig att inse hur bra, vacker och värd allt gott du är. Ge henne lite luft, låt henne visa vad hon kan! Hon är mäktigast i världen och om du bara låter henne visa dig vägen kommer du aldrig någonsin ångra dig.
Låt dig ta hand om dig.