Vem har rätt att bestämma över liv och död?
Jag minns vad jag gjorde den 11 september 2001. Jag hade just börjat sjuan i en ny högstadieskola och var så glad över att jag fick hänga med de coola att jag skolkade från svenskan. Vi satt högst uppe i trapphuset och skämtade. Sen ringde en kompis pappa och sa att hon måste åka hem. Hon knorrade lite men vågade inte säga nej när han var så allvarlig. Och så ringde min mamma och försökte få mig att förstå vad som hade hänt. Det var bara för att hon hade en gråtklump i halsen som jag reagerade. De där huset som hade rasat kunde jag inte se det viktiga i. Det var först när jag kom hem och slog på TV: n som jag började inse de stora i vad som hade hänt. En kompis sa: det här kommer de att skriva om i historieböckerna, och jag minns att jag tyckte att det var coolt. Det var första gången jag fick insikt om vad terorrism betydde och första gången jag hörde namnet Usama Bin Ladin.
Nu är han död, mannen som har kostat världen så mycket. USA har lagt ner hissnande summor pengar på att leta efter honom under de tio senaste åren. För att inte tala om de hundratusentals människor, både civila och soldater, som har dött i vad USA har kallat för kampen mot terrorismen. Jag ser i tidningarna och på nätet hur amerikanerna möts på gatorna och omfamnar varandra i den lyckliga föreställningen om att kriget är slut, ondskan är död, terorrismen är borta. Jag kan inte låta bli att känna mig illa berörd. Bin Ladin sägs ju inte ha något inflytande över al-Qaida längre. Hans död verkar ha skett i rent hämndsyfte snarare än för att skipa rättvisa eller hindra fler attacker. Jag kan inte låta bli att ifrågasätta vem det är som bestämmer över liv och död? För att bevisa att en person inte har rätt att döda, dödar man honom. Han kanske inte förtjänar att leva, men vem förtjänar att bestämma det? Jag tycker att det är intressant att fundera över. Jag fastnade för ett par rader som Martin Luther King Jr en gång sa:
”I mourn the loss of thousands of precious lives, but I will not rejoice in the death of one, not even an enemy. Returning hate for hate multiplies hate, adding deeper darkness to a night already devoid of stars. Darkness cannot drive out darkness: only light can do that. Hate cannot drive out hate: only love can do that.”
På svenska betyder det ungefär: Jag sörjer förlusten av tusentals dyrbara liv, men jag kan inte jubla för en persons död, inte ens en fiende. Återgäldar man hat genom hat ökar hatet, och tillför ett djupare mörker i en natt som redan saknar stjärnor. Mörker kan inte driva bort mörker: bara ljus kan göra det. Hat kan inte driva bort hat: bara kärlek kan göra det.
Bild från Peace and Love
Vad tänker du om liv, död, hämnd och straff?