"Vi förlorar på att inte prata"
På Svenska Dagbladet kan man läsa en artikel som handlar om det Ewonne skrev om imorse. Här kommer den:
SEX UTAN SAMTYCKE. Den svenska våldtäktslagstiftningen har förlöjligats internationellt i samband med anklagelserna mot Julian Assange. Vi måste våga prata om gränsen mellan sex och våldtäkt. Sonja Schwarzenberger skriver om varför det är så svårt att tala om sexuella kränkningar i anslutning till en livlig debatt på Twitter.
Jag vaknar av smärtan, min kropp är omtöcknad och jag försöker säga något men inga ord kommer ut. Jag lägger märke till att det droppar gråt över mina kinder, men jag kan inte komma ur det förlamade tillståndet. Talet är borta, men tankarna är klara. Det gör ont. Jag undrar om jag kommer att kräkas, för skammen trycker sig upp genom halsen, ger sura uppstötningar.
Han gör något med mig som jag inte sagt ja till. Kanske tog han min sömn för ett tyst medgivande. Jag försöker protestera igen men chocken hindrar mig och jag skäms.
Det är det sorgligaste i historien, att det är jag som skäms över vad min pojkvän gör med min kropp. Jag känner ilska och rädsla, men samtidigt en inre förmaning att inte konfrontera honom. För vad skulle jag säga? Ursäkta men håller du på att våldta mig nu?
Efteråt visste jag inte vad jag skulle kalla det som hade hänt. Eftersom jag inte hade skrikit, slagits, eller sagt ifrån tänkte jag att det definitivt inte var tillräckligt illa för att anmäla. Dessutom hade jag varit nyfiken på det där han gjorde, vilket fick mig att skämmas ännu mer. Så jag sa ingenting, varken till honom eller andra. Jag hade förverkat rätten till det.
Genant nog visste jag bättre, för jag hade hört om fall där kvinnor reagerade precis så här, men då hade jag tänkt: Jag kommer inte vara en av dem som börjar skämmas, jag kommer inte vara en som håller tyst. Så sorgligt att vara så liten och så vanlig.
Det har gått ett halvt liv sedan dess. Tid som jag dömde mig själv att betala i skuld. Skuld över att jag vänligt sagt hej till exet när jag mött honom på stan utan att vi någonsin pratat om vad som hänt. Skuld över att jag var en dålig feminist som inte gjorde något, och skam över att jag kunde känna lust till sex som påminde om vad han gjort. Slutligen kände jag tvivel på min egen trovärdighet. Hade jag verkligen rätt att må dåligt över den där natten? Att minnas den och rentav kalla den för… jag har aldrig kunnat slå mig till ro med ett ord. Det finns inget som i hjärtat känns rätt.
Lagen säger tydligt: Sex utan samtycke är inte sex, det är våld. Men vad säger skick och bruk? Att det är mer kutym att bita ihop och stå ut än att börja knuffas och skrika. Smärta eller olust väger lätt i jämförelse med att bryta sociala regler. Med den logiken var det rimligt för mig att välja killens bekvämlighet över värdet och rätten till min egen kropp.
För att vi ska börja sätta gränser måste vi genomföra en attitydförändring som gör det möjligt. Det är därför vi pratar om det här. Vi förlorar alla, oavsett kön, på ett klimat där vi inte kan tala med varandra och där vi steglar dem som vågar berätta om sexuella kränkningar.
Jag var 16 år när jag för första gången tänkte: Det har hänt så många. Jag hade knappt börjat utforska sex men redan fanns det berättelser som spände från våldtäkt till det vi inte hade ord för. Gråzoner. Nu fylls tidningarna av berättelser om det. För idag är dagen då vi istället för att känna skam börjar prata med varandra.
Vi vet inte vad som har hänt mellan Assange och kvinnorna som anmält honom för våldtäkt. Men vi vet att kvinnorna som vågade anmäla ett upplevt brott bemötts av misstro och hat. Det speglar en struktur som vi känner igen från otaliga fall, även där dom fallit i målet.
Jag skriver inte för att ställa någon till svars, utan för att visa hur oerhört svårt det är att tala om sexuella kränkningar och gränser. Jag skriver för att jag inte är ensam. Bakom min berättelse står hundra till. Det är med djup tacksamhet som jag håller er i handen i dag.