"Vi mot dem" En läsartext om utanförskap
”Vi-mot-dem” var vardag i hela högstadiet och gymnasiet. I sjuan hade mitt gäng bestämt sig för att vara mot ett annat tjejgäng från en annan del av vår lilla förort. I åttan var det istället mitt gäng mot ett annat killgäng, medan det i nian var alla tjejer mot alla killar. När jag kom till universitetet var jag helt övertygad om att nu när man är vuxen så finns det inte längre några uppdelningar. Det blev snarare precis tvärtom. Det verkar som att ju äldre man blir, desto tydligare blir ”vi-mot-dem”-uppdelningarna.
Som ett aktuellt exempel kan mitt senaste utbytesår nämnas. Den första månaden umgicks jag mycket med en svensk tjej, K, som uttryckte att en av de andra svenskarna, M, inte ”var som oss”. Därför behövde vi inte bjuda med henne och detta ansåg hon var en okej anledning att helt enkelt inte umgås med M. Jag förstår att hon syftade på de omständigheterna som att M var äldre och hade helt andra erfarenheter än oss. Samtidigt finns det två saker jag stör mig på med detta uttalande; att inte ”vara som oss”. Det första är att hon inte gav M någon chans, trots att vi bara träffats ett fåtal gånger. Ett första intryck säger inte särskilt mycket om hur en människa verkligen är som person, vilket livet bevisat för mig gång på gång. Det andra är att K tydligen dömer en vän efter yttre omständigheter. ”Opposites attract” är klyschigt men det är ofta de personer som är mest olika mig själv som idag är mina närmsta vänner och som jag har störst utbyte med. När jag umgås med en person som K, som tydligen bara går efter utsidan, då blir jag ju dessutom orolig för att jag när som helst kanske inte passar in i hennes ram för hur en vän ska vara (på utsidan).
Någon gång i slutet på åttan började jag tröttna på ”vi-mot-dem”. Det var jobbigt att ha ovänner, särskilt när jag insåg att de som tydligen skulle vara mina fiender faktiskt verkade vara bättre kompisar än de jag redan hade. Under en klassresa i nian till Barcelona satt jag bredvid en kille från en parallellklass som jag ansåg lite ”töntig” och som jag aldrig hade pratat med. Vi insåg under middagen att vi delade många värderingar och intressen och under hela gymnasiet fortsatte vi att ha en nära vänskap. I det där tjejgänget från en annan del av min förort som vi hatade i sjuan, där hittade jag en av mina nuvarande närmaste vänner. Under andra halvan av mitt utbytesår slutade jag och K umgås och istället hittade jag en fantastisk vän i M. En vän med sunda värderingar, en riktig livsnjutare och en person som har lärt mig massor under de få månader vi känt varandra.
Lärdomen, ja den är att det är väldigt onödigt att döma andra på förhand. Jag säger inte att man behöver gilla alla, för så fungerar inte livet, men man ska åtminstone ge alla en chans. Att man är olika betyder inte att man inte kan komma bra överens. Det är snarare personers olikheter som ofta bygger upp en bra vänskap. De som dömer är alltså de som på lång sikt är förlorarna.
Texten är skriven av Susanna och inskickad till amanda.malmquist@tjejzonen.se 🙂