Hur bemöter du som förälder, kompis eller annan anhörig den som har ätstörningar? Och vilka varningstecken ska du hålla utkik efter så att du kan ge stöd i tid? Karolina Palmberg, samordnare för Ätstörningschatten och Ätstörningsmejlen på Tjejzonen, svarar på frågorna.
Tjejzonen stöttar tjejer via chatt och mejl för de som har frågor om eller har drabbats av en ätstörning. Till Ätstörningschatten och Ätstörningsmejlen kan tjejer mellan 10 och 25 år vända sig för att få anonymt stöd. Här kan du läsa mer om stödet
Vad finns det för tecken att hålla utkik efter?
– För föräldrar gäller det att uppmärksamma förändrade beteenden och våga fråga barnen vad man kan göra för att hjälpa. Ett tecken är rastlöshet. Det spontana, det kreativa och det glada försvinner, ett ökat intresse för mat och träning, svårigheter att koncentrera sig. Antingen tappar man i vikt eller går upp i vikt, tecknet är någon form av förändring i vikten. Man kan också undvika mat och sociala situationer. För de yngre barnen kan de börja med ett godislöfte, som sedan resulterar i att man tar bort chips, sen läsk, sen allt. Jag har träffat 10-åringar som ”bara skulle ta bort godis”, och sedan hamnade helt fel. Det gäller att titta på hela barnet eller tonåringen. Ätstörningar tar lång tid att utveckla och det är små saker som förändras hela tiden.
Hur ska man bemöta unga med ätstörningar?
– När man misstänker att någon drabbats av en ätstörning, eller är orolig för någon, då handlar det ju om att man har noterat det här förändrade beteendet. Att saker som har varit på ett sätt länge plötsligt blivit annorlunda. Ofta går föräldrar runt och är oroliga för att det ska bli missförstånd om de säger något, och oroliga för att det ska bli missförstånd om man inte säger något. Men säga något behöver man och bemötandet behöver vara utifrån ”jag:et” det vill säga utifrån en själv och sitt egna perspektiv.
Genom att använda retorik som ”jag är orolig för dig”, ”jag har sett att det här har förändrats”, ”jag har sett att du inte äter, att du tränar mycket”, känner barnet att någon sett och hört.
– Och sedan att man säger ”jag finns här och lyssnar”. Att lyssna är förebyggande, det är det som blir verktyget. De här tjejerna och killarna som drabbats har behövt ta till något starkare för att bli lyssnade på i sin psykiska ohälsa, och då blir den här beteendeförändringarna en markering.
Att bemöta någon med ett ”du”, ett ”du äter inte” och liknande, är det ett misstag som många gör?
– Ja, och att man inte vågar säga någonting alls. Pratar vi om misstag så är det ett också. Det handlar inte så mycket om förmågan att uttrycka sig, det spelar ingen roll vad man säger, det viktiga är att man säger någonting. Pratar om det man har noterat i det förändrade beteendet. Den som förändrar sitt beteende och börjar mixtra med maten eller kontrollera den hamnar i svält. Kort och långvarig svält leder till ångest, oro och depression, det är kliniskt bevisat. Det är inte vårt normala tillstånd som människa och vi vill inte vara där. Vi vill ha hjälp.
Hur kan det se ut när någon börjar utveckla en ätstörning?
– Det handlar ofta om att begränsa sig. Att förändra sina preferenser för olika matvaror. Sedan handlar det om nyttigt och onyttigt, maten börjar värderas som ”bra eller dålig”. Det finns inte egentligen. Det finns bara mat. Vi kan inte prata om den som ”bra eller dålig”. Vi kan prata om vad maten innehåller, men vi kan inte värdera vad den är. Mat har inga egenskaper som ”bra eller dålig”. Man kan prata om det man har noterat i beteendet i stället.
Vad är nästa steg, vad gör man efter att ha lyssnat på barnet?
– Då ställer man den jättebra frågan; ”hur kan vi hjälpa dig?”, och sen lyssnar man. Och det kommer att komma allt och inget. Kanske svarar barnet att det inte vill ha någon hjälp och då får man säga ”okej, men jag skulle behöva hjälp med att hjälpa dig”. Allt kommer ta tid och det är inte säkert heller att man får ett svar. Men man måste ställa frågan. ”Hur ska vi göra för att kunna hjälpa dig?”.
Och om barnet inte vill ha hjälp?
– Då får man acceptera det och säga ”jag finns här om du behöver prata eller om du behöver hjälp”. Är det väldigt små barn så ska man kontakta elevhälsan och har det gått långt så finns det bra behandling, och då tar man en kontakt där. Och det kommer inte vara någon som tackar en för den kontakten, eller ens bryr sig, men det finns ingen som blivit frisk som efteråt säger att det var dumt att någon brydde sig. Så det gäller att fortsätta fråga, men inte tjata. Det är jätteskamligt och skuldbelagt att inte klara av att äta, eller äta så mycket att man kräks.
Vad gör man om ens kompis drabbats av en ätstörning?
– Då ska man vända sig till närmaste vuxen. Det finns så många vuxna i barnets väg som det går att prata med. Mentorer, tränare, föräldrar. Det finns bra vuxna överallt och kompisar ska inte behöva gå runt och bära sin oro själv.
Finns det olika beteendemönster i den här ätstörningen baserat på ålder?
– Det är inte åldersbaserat, men killar och tjejer reagerar olika på svält. Det är biologiskt sedan tiden då vi bodde i grottor. Men vi får samma beteende i slutändan. Blir rastlösa och får svårt att koncentrera oss, eftersom det enda vi tänker på är mat. Men rent biologisk så reagerar tjejer sämre på svält.