Anhörigfrågan

Ställ din fråga som anhörig

    Så funkar det:
    Om du är anhörig till en tjej som du är orolig för och har frågor kring detta, kan du ställa dem till oss. Som anhörig räknas till exempel barn, syskon, partner eller en vän.

    Både frågan och svaret kan komma att publiceras anonymt med ett fingerat namn på hemsidan. Notera att alla frågor inte blir besvarade.

    Gör så här:
    Skicka ditt mejl till anhorigfragan@tjejzonen.se och ange gärna en signatur.

  • Hur kan jag hjälpa min syster och hennes dotter som ligger på sjukhus när min syster inte orkar ses eller prata?

    Hej, min systerdotter har just gjort en tablettintox och ligger på sjukhus. Hur kan jag hjälpa henne, min syster och hennes familj? Min syster orkar inte prata eller ses. Vi hörs bara via sms. Tack för svar! Hälsningar, Orolig anhörig.

    Hej Orolig anhörig!

    Tack för ditt mejl. Du beskriver en situation som känns väldigt svår, inte minst för din syster vars dotter, som utifrån vad jag förstår, har skadat sig själv allvarligt eller försökt ta sitt liv med tabletter. Det låter som en oerhört omskakande och traumatisk händelse och det är svårt att förstå exakt vad din syster går igenom.

    Jag hör också hur svårt det är för dig, som på något sätt får stå lite vid sidan av händelsen och titta på. Ni har sms-kontakt men din syster orkar inte prata just nu. Jag kan ana att det känns maktlöst, dvs. att veta att någon du bryr dig om mår dåligt men att samtidigt inte få möjlighet att hjälpa mer.

    Det är också just den frågan du ställer, hur du kan hjälpa dem mer? Jag får en del tankar kring detta. Utifrån vad du beskriver, så orkar din syster inte prata just nu och så kan det ju vara. Alla reagerar vi på olika sätt vid svåra händelser. Vissa har ett stort behov av att få prata, och andra hanterar det genom att dra sig inåt eller enbart prata med några få. Kanske är det så just nu för din syster?

    Ett sätt att hantera det på kan vara att berätta för din syster att det är okej om hon känner att hon inte orkar prata just nu, men att du finns där när hon känner ork för det igen. Kanske är det något du redan har gjort? Det kan i så fall vara ett sätt att visa att du har uppfattat din systers behov, men att du samtidigt fortsätter att finnas där för henne, när hon känner det behovet.

    Ett annat sätt kanske kan vara att hjälpa din syster på andra sätt, än just genom att prata. Jag tänker exempelvis på praktiskt hjälp som att handla och laga mat, städa, ta hand om eventuella husdjur, eller hjälpa till med räkningar, vilket kan underlätta något enormt för någon som går igenom en kris. Då skapar man utrymme för personen att få lägga allt sitt fokus på det som kräver fokuset just nu, dvs. krisen. Nu vet jag inte hur din systers övriga sammanhang ser ut vad gäller allt runt omkring, men det skulle kunna vara värt att fråga om hon vill att du tar hand om något sådant.

    Det kan givetvis vara så att du får ett nej, eller att din syster just nu inte känner ett behov av mer stöd än vad hon har och då kan du inte göra så mycket annat än att acceptera det. Det kan kännas svårt, för då kan en också behöva leva med maktlösheten, dvs. att vilja göra något men inte kunna. Tyvärr är det dock så att vi inte kan hjälpa den som inte vill bli hjälpt.

    Med allt det sagt, kan det också vara så att du redan gör något, genom den sms-kontakt ni har. Kanske gör den till och med mer än du tror? Det är nämligen vanligt att förminska betydelsen av den stöttning man ger. Ett enkelt ”jag tänker på er” kan betyda mycket.

    Kanske kan det också vara så att din syster just nu inte orkar svara på frågor eller uppdatera kring det som händer? Då kan just kravlösa sms som bara berättar att du finns där vara en väg att gå, dvs. det som stöttar henne bäst just nu.

    Hoppas något av ovan hjälper dig under denna svåra tid.

    Önskar dig ett varmt lycka till.

    Varma hälsningar,

    Terese

    Tjejzonen

  • Hur kan jag hjälpa min dotter att hitta vänner?

    Hej

    Jag har en dotter på 18 som inte har några vänner och lider att inte ha någon att prata med. Hon har haft en tuff uppväxt med diagnoser som ocd, add, ätstörning mm, hon var sjukskriven av bup från årskurs 7-9 pga utbrändhet, hon klarade ändå betygen men orkade inte börja gymnasiet.

    Än mer tungt är att tills hon var nio år så, var jag gift med hennes pappa och vi tillhörde sekten jehovas vittnen, jag bröt mig loss ur sekten och efter det har vår ensamhet vart total, vi blev som döda för dom då all familj och vänner inne i sekten måste se oss som döda. Det plus utebliven skolgång har ju gjort att hon inte har vänner och hon vet inte hur man får vänner som hon säger.

    Hon jobbar i dag inom restaurang, de hon orkar men hemma är hon ledsen och ensam och hittar inga vänner på jobbet heller…

    Hon har sina hästar som håller henne flytande, men nu börjar ätstörningarna ta fart igen…hon får ångest så fort hon äter något, hon måste springa så fort hon ätit och hon rasar i vikt igen.

    Hon säger att hon hatar dig själv och förstår att ingen vill vara hennes vän…

    Som tjej är hon otroligt omtänksam, hjälpsam och världens snällaste❤️

    Kan ni ge mig någon hjälp på hur jag ska hjälpa henne?

    Då jag själv blev väldigt ensam efter uteslutningen från jehovas vittnen så har jag inget nätverk runt mig.

    Mvh ensam mamma

    Hej ensam mamma,

     

    Tack för ditt mejl. Jag hör hur ni har kämpat genom åren. För att bryta sig lös från en sekt krävs det mycket kraft och mod, och precis som du beskriver, så leder det ofta till ensamhet då en förlorar det nätverk en har haft. Jag kan inte ens ana hur omvälvande den händelsen måste ha varit för er båda, och jag förstår att det sätter sina spår. Det tar tid att läka. Nu var det många år sedan, men jag undrar hur din dotter känner inför det nu? Har hon behov av att prata om det som hände då, eller har hon haft mycket terapi genom åren? Jag undrar eftersom det ibland kan vara för svårt att sätta ord på saker precis när de händer, när såret fortfarande gör för ont.  Ibland behövs det lite tid innan en kan börja prata om det som har varit. Kanske kan du höra med henne om hon är intresserad av att träffa exempelvis en kurator på UMO, om där finns någon där ni bor? Alternativt en psykolog på vårdcentralen.

     

    Jag hör att din dotter har haft det kämpigt under åren, inte minst under högstadiet då hon var sjukskriven men ändå klarade betygen. Det låter som en otrolig prestation och det låter förståeligt att hon sedan var utmattad inför gymnasiet. Nu arbetar hon lite grann men lider av ensamhet då hon gick miste om mycket av det sociala under sin sjukdomsperiod.

    Ofrivillig ensamhet kan upplevas väldigt svårt, och särskilt i en ålder som tonåren då så mycket handlar om kompisar. Det kan kännas som att alla andra har kompisar, t.ex. via sociala medier men faktum är att det är långt ifrån sanningen. Enligt statistik från Friends (friends.se) så känner nästan en fjärdedel av skolbarn sig ensamma. Precis som för din dotter så är det ofta just slumpmässiga omständigheter som leder till att man ”faller ur” det sociala i en ålder när en annars brukar umgås med kompisar. Exempelvis svåra händelser inom familjen, psykisk ohälsa och oförmåga att gå i skolan av olika anledningar. Man kan alltså säga att din dotter verkar ha drabbats av en serie yttre händelser som har gjort att hon ”kom efter” vad gäller det sociala. Precis som du själv beskriver så är hon världens snällaste. Hon är en omtänksam och hjälpsam person som helt säkert är någon en skulle vilja ha som vän. Det handlar alltså inte om hennes egna person, utan mer om yttre omständigheter som har drabbat henne, vilket jag märker att du också ser. Kanske kan det vara något att förmedla till henne också, om du inte redan gjort det? Jag hör att hon lägger skulden på sig själv, som att det är något fel på henne, men så är det givetvis inte. Hon fick bara inte samma chans som andra tonåringar i högstadiet.

     

    Jag hör i det du berättar att hon har svårt att hitta kompisar på jobbet och jag kan ana mig till att ”hitta vänner” har blivit lite av en barriär för henne, något hon vill väldigt mycket men som också känns läskigt och kanske oöverstigligt? Kanske är det så att ju mer hon tänker på det, desto svårare känns det, och jag kan också ana mig till katastroftankar, som att det alltid kommer att vara såhär? Katastroftankar, som ofta leder till orden ”alltid – det kommer alltid att vara såhär” och ”aldrig – det kommer aldrig bli bättre” kan kännas outhärdligt och maktlöst. Kanske är det därför hon har börjat återfå sin ätstörning, för när saker och ting känns maktlöst – som utanför ens kontroll – då kan det vara lätt att falla in i en ätstörning, där du åtminstone kan kontrollera maten?

     

    Du berättar om att hon har sina hästar, vilket skänker lite tröst, och kanske något som tar bort lite av fokuset från ensamheten. Jag får en fundering om det kan finnas andra intressen som hon skulle vilja engagera sig i. Exempelvis någon frivilligorganisation eller politisk organisation som arbetar mot exempelvis mobbning, för djur, natur, rättvisa, jämlikhet eller något annat, beroende på vad just hon bryr sig om. På volontärbyrån samlas exempelvis många frivilligorganisationer: Bli volontär | Volontärbyrån (volontarbyran.org)

     

    Om en engagerar sig i en sådan organisation, så träffar en ofta andra som brinner för samma intressen, och då kan det bli ”klistret” som fogar en samman med andra i gruppen. Det blir inte lika mycket fokus på en som person utan mer på syftet eller sakfrågan, vilket kanske kan kännas skönt om en har dåliga erfarenheter sen tidigare. Kanske hittar hon inte nära vänner där, men likväl ett sammanhang med andra som är intresserade av samma saker som hon, vilket kan ge energi och en känsla av värde. Jag tror precis som du, att hon kan behöva mer saker som håller henne flytande än bara hästarna, och detta skulle kunna vara det, om det finns något i närheten där hon bor. I andra fall, kan även digitala kontakter ge någon form av sammanhang, exempelvis om det volontärarbete som erbjuds är digitalt.

     

    Jag hoppas ovan tips kan vara till någon hjälp i det svåra. Önskar er all lycka till!
    Varma hälsningar,

    Terese

    Tjejzonen

  • Min dotter mår dåligt. Ska jag berätta för henne att min man och jag kanske ska skilja oss?

    Hej,

    Min dotter, snart 13, har ätit mycket lite de senaste månaderna. Hon misstänker själv att det kan vara en ätstörning och vi ska söka vård. Hon har jobbigt i skolan och ska utredas för adhd. Hon har vid ett par tillfällen vad jag vet skurit sig. Hon mår alltså inte jättebra.
    Förutom problemen i skolan undrar jag om vår familjesituation kan spela in. Min man och jag har sedan ett halvår funderat på skilsmässa. Utåt tycker jag inte att det är någon större skillnad, vi samarbetar och är vänskapliga, bråken är färre, men närheten saknas. Jag vet å andra sidan inte hur barnen upplever det (en son på 15 också). Eftersom vi inte riktigt har bestämt oss och vår boendesituation gör att det ändå tar tid innan vi kan flytta isär har vi inte sagt något till barnen. Min dotter är känslig och kan mycket väl ha snappat upp något, å andra sidan vill jag inte tynga henne med ännu mer, å tredje så är väl öppenhet alltid bra
    Vad tycker du?

    Osäker mamma

    Hej osäker mamma,

     

    Tack för din fråga. Jag hör att din dotter mår dåligt. Du beskriver flera symptom, som möjlig ätstörning, självskadande och kanske även ADHD. Det är fint att du ser att miljön påverkar, för precis som du tänker så handlar det sällan om problem med själva individen utan snarare om miljön denne vistas i. Miljö kan till exempel vara just problem i skolan och/ eller en hemmamiljö där något inte känns tryggt av någon anledning. Vi människor är ju så beroende av en god miljö, ungefär som blommor är beroende av en god jord och sol. Får vi inte det utvecklar vi ofta symptom, vi blir såriga och sköra och får svårt att hantera saker som händer oss.

     

    Nu vet jag inte vad problemen handlar om i skolan, dvs om det är främst akademiskt som svårt att lära sig och koncentrationssvårigheter eller om det även rör det sociala? Vad jag menar är att problemen i skolan mycket väl också kan bidra till hennes dåliga mående, särskilt om där finns problem i det sociala, som en känsla av utanförskap?

     

    Du funderar över om hemmamiljön kan ha påverkat henne, nu med en potentiell förestående skilsmässa, särskilt som hon är känslig och lätt fångar upp signaler. Det är mycket möjligt att det är så som du beskriver för barn förstår oftast mycket mer än man tror. De fångar upp om det är något som är på gång, någon form av förändring till exempel. Sen behöver det inte vara den enda anledningen till att hon mår dåligt, för skolan är ju också en viktig miljö för henne, och kan också påverka om där finns saker som inte fungerar.

     

    Du ställer bra frågor kring vad en ska prata om med ett barn och inte, och jag ser att du överväger alternativen noga, vilket är väldigt fint. Precis som du säger så vill en inte tynga ner henne med ännu mer problem, samtidigt som du också ser att öppenhet generellt sett är bra. Oftast när en hamnar i den här typen av dilemma, antingen eller, så kan det finnas ett tredje alternativ som fungerar bättre, något som är en sorts mellanväg mellan de två.

     

    Här funderar jag på om det kan vara att berätta för henne om situationen mellan dig och din man, men utan att tynga ner henne? Oftast tänker vi att vi inte vill tynga ner våra barn med svåra saker, men som du kanske redan funderar över, så kan ibland dessa saker bli ännu tyngre för barnen när de inte förstår vad som pågår, dvs när de lever i ovisshet. Ovisshet är oftast en svårare känsla att bära än information om något negativt.

     

    Däremot, så bör vi inte rådfråga barnen eller på något sätt involvera dem i våra beslut, dvs få dem att tro att de skulle kunna vara med och påverka på något sätt. Ett väldigt övertydligt exempel är att fråga sitt barn: ”vad tycker du att vi ska göra, fortsätta tillsammans eller skilja oss?”. Det är den typ av kommunikation som skulle tynga ner ett barn, där barnet får hantera saker som egentligen tillhör vuxenvärlden. Detsamma gäller om vi lättar vårt hjärta hos barnet, dvs där vår kommunikation med barnet handlar om ett eget behov av att få prata av sig om det som är svårt i vår vuxna relation, och där barnet får bli en ”bärare” av vuxna ämnen som hen inte ska behöva hantera. Därför är det bra om en funderar på ens egna behov först, till exempel om en får utrymme någonstans hos någon annan vuxen att prata om det som sker? Det är nämligen helt naturligt att behöva lite hjälp att sortera känslor och tankar när det är mycket som händer i ens liv.

     

    Om en istället berättar för ett barn om vad som händer, sakligt och odramatiskt, kan det verka lugnande för barnet, om hen lever i ovisshet. En kan förmedla att oavsett vad som sker framöver, så kommer ni att hålla henne informerad, och att ni har ett gemensamt fokus på att det ska bli så bra som möjligt för henne och hennes bror. Det kan också vara viktigt att berätta att orsaken enbart handlar om er vuxna och inte på något sätt om barnen. Det kan behöva sägas flera gånger då barn väldigt lätt tar på sig skulden för det som händer mellan föräldrarna.

     

    Sen förstår jag din tveksamhet eftersom ni ännu inte vet hur ni ska göra. Vad jag förstår det som handlar det inte bara om boendesituationen utan även om att ni ännu inte tagit ett definitivt beslut? Jag förstår din tanke om att ni gärna väntar med ett besked  till barnen till dess att ni båda har tagit ett beslut, eftersom det annars kan leda till mer ovisshet och osäkerhet. Samtidigt så kommer det nog alltid finnas ovisshet i det ni förmedlar, eftersom det alltid finns element av ovisshet i skilsmässor, som hur boendesituationen ska lösas och hur det faktiskt kommer att bli när ni väl flyttar isär. Jag lutar ändå åt att öppenhet är bäst i det läget eftersom de flesta barn ändå känner på sig att det är något som händer. I så fall är det bra om du och din man är överens om att ni ska berätta om det för henne, så att hon inte får olika information från er båda. Ni behöver förmodligen då även berätta det för er son, för att det inte ska upplevas som något din dotter får höra i förtroende, ungefär som en hemlighet som hon ska bära själv, vilket lätt blir en börda.

     

    Till sist kan det givetvis vara så att din dotter inte har uppfattat att det är något som händer mellan er vuxna och att hennes problem därmed inte alls har med hemmiljön att göra. Då kan det givetvis komma som en chock att få den informationen från er. Å andra sidan låter det på dig som att hon förmodligen har plockat upp signalerna. Det låter som att du känner på dig att det är så, och därför vill jag rekommendera dig att gå på det din magkänsla säger.

     

    Jag förstår att det inte är lätt att veta vad det bästa tillvägagångssättet är. Det kan kännas som en snårig väg att gå. Mycket i livet är snårigt och en kan önska att en hade ett facit för ens olika alternativ. Jag tror dock att öppenhet, ärlighet och bra kommunikation löser väldigt mycket. Så om du går på den linjen, så hoppas och tror jag att du hamnar rätt.

     

    Önskar dig ett varmt lycka till!

    Varma hälsningar,

    Terese

  • Hur gör jag för att få min ätstörda dotter att hålla sitt matschema?

    Hej!

    Jag känner mig så maktlös och förtvivlad. Min dotter som är 13 år har en ätstörning, anorexi nervosa. Vi har gått på ätstörningsenheten i två månader. Innan det på barn- och ungdomshälsan tills det kom fram att det kunde vara en ätstörning i botten.

    Vi får instruktioner hur vi ska agera med matrutiner osv men det är så svårt att få till det. Hon fortsätter gå ner i vikt. Och de senaste två veckorna vill hon bara vara instängd i sitt rum, ligga i sängen med mobilen. När det är mat vägrar hon komma ut eller hämtar mat och äter den instängd i rummet.

    Jag förstår att hon inte mår bättre av att isolera sig och de på ätstörningsenheten sa igår att då ska jag i så fall sätta mig inne hos henne och äta med henne där. Och att jag ska ha dörren till hennes rum öppen om hon bara vill ligga där i sängen. Så att hon inte fortsätter isolera sig. Jag har försökt igår men då låser hon in sig i badrummet istället eller går och stänger dörren när jag går, så öppnar jag, hon stänger osv.

    Hon är arg på mig, vill inte se mig, vägrar äta på de tider jag bestämmer eller den mat jag serverar. De på ätstörningsenheten har sagt att jag ska hålla bestämda tider och servera sån mat som hon ätit förut. Det är lätt i teorin men jag får det inte alls att funka.

    Jag förstår att jag måste fortsätta men det knyter sig i min mage varje gång det blir tjafs och nu även från att jag vaknar för jag tänker bara på att jag måste väcka min dotter sen och börja tjata och tjafsa.

    Hon vill inte göra nånting när vi frågar, ser inte fram emot nåt nu i sommar.

    Hur ska man tänka för att hålla ut och orka ta alla konflikter som uppstår varje gång jag säger nåt?

    Med vänlig hälsning,

    Maktlös mamma

    Hej maktlös mamma,

     

    Du sätter verkligen ord på hur det känns som förälder till ett barn med anorexia. Den maktlösheten och förtvivlan som känns i en, när det enda som kan få barnet friskt – att äta- inte fungerar. Det blir som du beskriver konflikter kring varje måltid. Din dotter kämpar med allt hon har, som det låter, för att behålla kontrollen över maten och sin kropp. Hon isolerar sig och stänger om sig på alla sätt hon kan, både fysiskt med stängda dörrar och mentalt – med mobilen.

     

    Jag kan verkligen förstå din känsla av maktlöshet, när du å ena sidan får höra vad du bör göra av ätstörningsenheten och sen möter din dotter som vägrar ta emot hjälp. Egentligen är det ju inte din dotter utan snarare ”ätstörningen” som en kan säga har kidnappat hennes hjärna. Att riskera att förlora kontrollen över det hon har kämpat för (viktnedgång), kanske ger henne mer ångest än allt det negativa som hennes konflikter med er för med sig. Nu vet jag inte hur det är för just din dotter, men det är vanligt att vara livrädd för att tappa kontrollen – anorexia handlar ju väldigt mycket om det, att behålla kontroll över något, och där förlorad kontroll ger en extremt hög ångest.

     

    Jag vill verkligen betona att du inte har en lätt uppgift, för precis som du säger är det mycket lättare i teorin att servera mat på bestämda tider än att faktiskt göra det med någon som har ätstörda tankar och beteenden. Nu låter det också som att bara åsynen av dig gör henne arg – du kanske har börjat symbolisera hennes rädsla för förlorad kontroll, dvs någon som ”stör henne eller ruskar om henne” i hennes ätstörda tankar och beteenden?

     

    Det kan även lätt uppstå en dragkamp när det gäller mattider med någon som har anorexia, där ni försöker få henne att äta och hon gör allt för att inte äta. Som att ni befinner er i två olika läger där en säger ja och den andra säger nej, hela tiden. På något sätt så behöver en hitta en gemensam grund att stå på, som att ni faktiskt befinner er på samma sida, i samma team. Lättare sagt än gjort så klart.

    Kanske, om du inte redan har gjort det, kan du testa att sätta ord på det du känner till din dotter? Till exempel säga att det känns som att hon blir arg så fort hon ser dig, eller att det känns som att ni befinner er på två olika sidor som står emot varandra. Du får givetvis välja det som fungerar bäst för dig, men kanske kan det vara en idé att prata om hur det här har fungerat för er hittills – hur det har blivit för dig och för henne? Helt enkelt sätta ord på situationen som har varit och be henne om hjälp. Hur kan ni mötas halvvägs? Vad kan ni göra tillsammans så att det inte blir såhär i fortsättningen? Tanken med det är försöka göra din dotter lite mer delaktig i detta. Kanske kan du, om du inte redan har försökt, prata om hennes mående istället för om maten. Det skulle kunna bli en gemensam grund för er att stå på, dvs att hon inte mår bra, och att det är det ni båda jobbar för, att hon ska må bättre.

    Många som har anorexia känner tvetydighet – de pendlar mellan att bara vilja ”vara ifred” och göra som de brukar göra, dvs behålla kontrollen över maten. Den andra sidan känner av att det inte är hållbart och att det leder till ännu mer ångest och dåligt mående. Vi vill locka fram den sidan som känner att det inte fungerar, och som skulle vilja må bättre igen.

     

    Som jag förstår det så ska ni hålla ett slags matschema, men jag undrar om din dotter får prata med någon också? I bästa fall hade det varit bra, för ofta handlar anorexia om andra saker, som låg självkänsla, förlorad kontroll på andra områden och hög ångest. För att kunna vända om, kan det vara bra att börja reda i allt detta underliggande som stör tillfrisknandet. Om inte ätstörningsenheten kan hjälpa er, kanske det går att hitta en kurator på UMO om där finns någon där ni bor? Eller annars er vårdcentral.

     

    Jag undrar också om du har stöd i allt detta? Precis som du så väl uttrycker, så är det oerhört påfrestande att vara anhörig till ett barn med anorexia. Det är verkligen inte lätt! Som närstående behöver en få stöd någonstans, och gärna med andra som har liknande erfarenhet. Det finns Facebook-grupper för anhöriga till barn med anorexia som en kan gå med i, om du inte redan gjort det. Frisk och fri anordnar även träffar för anhöriga: friskfri.se/fa-stod/grupper-traffar/ Jag hoppas att ni tillsammans hittar en väg framåt i det här.

     

    Önskar dig ett varmt lycka till!

    Varma hälsningar,

    Terese

    Tjejzonen

  • Min dotter är ofrivilligt ensam, vad gör jag?

    Hej

    Min dotter som är snart 17 har inte en enda kompis. Nu är sommaren snart här och hon kommer se på sociala medier hur kul alla har med fester, picknickar och bad. Och hon kommer bli jättedeprimerad. Hon säger redan ”det är nu man skulle haft kompisar”.

    All hennes sociala samvaro hänger på mig. Och jag är den enda som speglar henne, när hon egentligen borde ha jämnåriga att interagera med.

    Grejen är att det är så himla konstigt. För hon ser helt normal ut, har cool trendig stil och har humor. Hon är kul och har koll helt enkelt. Och är jättesocial dessutom. Det funkar perfekt med vuxna. Alla vuxna gillar henne. Men tonåringar verkar kunna nosa sig till när någon står lågt i den sociala hierarkin och skyr den personen som pesten. De verkar tro att ensamhet smittar eller att om hon inte har kompisar så är hon konstig.
    Naturligtvis spelar det roll att hon så gärna vill ha vänner. Det gör att hon ”blir stel” som hon själv säger.

    Egentligen har det varit såhär sedan hon gick i sexan ungefär när hennes närmaste kompis blev hemmasittare och försvann helt.
    I nian fick hon äntligen tjejkompisar efter ensamhet i två år. De hade superkul och sov över i ungefär ett år. Sen började de i gymnasiet och de fick nya vänner i sina klasser och började festa. Min dotter har aldrig festat eller varit på fest ens (Och jag är inte alls så rigid när det kommer till det). En konflikt uppstod när kompisarna ville ha hemmafest och bjöd in en massa folk till oss. Min dotter ringde mig och jag stoppade det hela. Efter det vände de henne ryggen, spred ut rykten om henne och så var den vänskapen över.
    Börja på aktiviteter hjälper inte. Det har hon gjort förr och alla är alltid där med sina kompisar. De släpper inte in henne.

    Som förälder ser jag hur detta sänker henne skadar hennes självkänsla och det totalkrossar mitt hjärta. Vet inte hur jag ska kunna hjälpa henne! Det kan man väl inte med en 17-åring?!
    Slits mellan egna katastroftankar: kommer min dotter förbli ensam hela livet?! Det var ju i gymnasiet man hittade sitt ”crew”. Alla säger så. Finns det solskenshitorier där det har löst sig med vänner senare efter en sån här fruktansvärd ensamhet?!

    Mvh Ledsen mamma

    Hej Ledsen mamma,

     

    Tack för ditt mejl. Du beskriver en situation som är svår, både för din dotter och för dig som jag anar känner det som att du maktlöst står utanför och tittar på? Ofrivillig ensamhet är inte lätt, dvs då ensamheten inte är självvald, eftersom det lätt leder till en sviktande självkänsla som du skriver, kanske en känsla av att inte duga eller att bli bortvald. Särskilt sårbart kan det kännas under skolåren då man på något vis är tvungen att befinna sig i ett särskilt sammanhang, dvs den skola man för närvarande går på. Det är inte lika lätt som det är i vuxen ålder att byta miljö.

     

    Från vad du berättar så låter det som att hon har haft otur. Du beskriver henne som en helt vanlig tonåring vad gäller utseende, kläder och humor. Men så kan saker hända ändå, som i hennes fall i sexan då hennes bästa vän blev hemmasittare och försvann. Jag kan ana att det var svårt i sexan då klassen säkert redan var väldigt grupperad, att då hitta någon annan att umgås med. I nian hittade hon visserligen kompisar men kanske inte så lojala sådana, med tanke på hur det blev efter den avbrutna festen.

     

    Det är klurigt med ensamhet, och som du så klokt skriver så är det känsligt, mer i vissa åldrar  än andra. För tonåringar i skolan kan det exempelvis kännas viktigt att ingå i grupper och att det kan bli nästan som att ensamhet skulle smitta, eller som att hon skulle vara konstig, vilket givetvis inte är fallet. Man önskar så att man bara kunde ändra dessa förhållanden, och än mer som förälder.  Du beskriver att ni har försökt med aktiviteter utanför skolan, men att det även där kan vara svårt att bli insläppt, för att de som är med där tar med sina kompisar.

     

    Jag förstår att du får en del katastroftankar, ”tänk om hon blir ensam hela livet”. Det är lätt få katastroftankar, när man inte ser en lösning på ett problem eller när man av naturliga skäl blir känslomässigt engagerad. Säkert vet du det här redan, men jag säger det ändå, att många personer inte hittar sitt ”crew” i gymnasiet. Det är istället först senare, på universitetet, på den ort dit de flyttar, på sitt jobb eller andra ställen som de hittar de personer de sen kommer att umgås med. Att hon är ensam nu betyder absolut inte att hon blir ensam livet ut, utan detta är en period, just i det sammanhang hon befinner sig nu, i den skola hon går. Du funderar på vad du kan göra, och en sak kanske kan vara just det, att förmedla att detta som händer nu endast är en period av hennes liv? Många som går i skolan kan känna just att ”det alltid kommer att vara såhär”, och så är det ju inte. Det kommer ett helt liv sen med massor av olika miljöer att vistas i, och det kommer inte alltid att vara så som det blev i grundskolan eller gymnasiet, detta eftersom ofrivillig ensamhet ofta handlar om just miljön man har hamnat i. Den kan vara svår att bryta utan att först byta miljö.

     

    Jag kan dock förstå att det kan kännas som en klen tröst nu när hon fortfarande har ett tag kvar i gymnasiet. Du beskriver att sommaren nu också kommer när social media flödar av kompisgäng som gör roliga saker tillsammans, vilket givetvis känns tufft om man inte har kompisar. Normen är ju tyvärr att alla har kompisar, vilket är långt ifrån sant. Enligt statistik från Friends (friends.se) så känner nästan en fjärdedel av skolbarn sig ensamma eller är rädda för att bli ensamma på rasten.

     

    Jag tror dock, kanske som du, att det kan vara svårt att ”ta sig in” i de redan etablerade grupperna som finns i skolan. Ni har som du beskriver testat olika aktiviteter och jag vet inte vilka typer av aktiviteter det är. Jag får emellertid en tanke om att det skulle kunna vara värt att testa organisationer som drivs av något särskilt syfte. Då menar jag inte aktiviteter som fotboll, dans osv, utan mer en aktivitet där alla arbetar för samma sak eller mot samma mål. Exempelvis frivilligorganisationer som kämpar för olika saker som för kvinnor, djur, miljö, mobbning osv. Kanske kan det var något att bli ungdomsledare för barn eller att delta i politiska organisationer, ungdomsförbund, kyrkan eller liknande, beroende på vad som tilltalar din dotter och vad som finns tillgängligt där ni bor.
    En tanke jag får är att ett gemensamt syfte kan göra att man blir en grupp där det gemensamma syftet blir ”klistret” som håller samma gruppen snarare än andra mer individuella attribut (som om någon har andra kompisar, samma intressen osv). Kanske kan det kännas lite befriande om man har en dålig erfarenhet av att komma in i grupper? Kanske kan du tillsammans med din dotter utforska intressen hon har, vilka sakfrågor hon skulle vilja engagera sig i, och söka efter sådana organisationer? Ofta kan engagemang i någon fråga göra så att man bitvis ”glömmer” det primära syftet, dvs att skaffa vänner, vilket gör att det bli mer avslappnat. Annars är det lätt, som din dotter säger, att det blir stelt, kanske just för att man så gärna vill något.

     

    Kanske kan din dotter också, om hon inte redan har gjort det, gå med i grupper på nätet utifrån sina intressen? Det är givetvis inte samma sak som IRL, men kan likväl erbjuda en gemenskap med andra. Ibland kan det också hjälpa att bara komma bort en liten period, som att åka iväg på språkresa, ungdomsläger eller något annat, där man får träffa andra ungdomar som inte känner varandra sen tidigare, i nya miljöer.

     

    Jag förstår som sagt att det är svårt, att det är så lätt att hamna i en känsla av vanmakt. Det man vill kommunicera är att hennes tid kommer. Det är kanske inte nu, men den kommer.

     

    Hoppas att ovan förslag hjälper något. Som sagt, hon är långt ifrån ensam i det, även fast det nog känns så.

     

    Önskar dig och din dotter ett varmt lycka till.

     

    Varma hälsningar,

     

    Terese

    Tjejzonen

  • Min dotter vill inte prata om sina skärsår, vad gör jag?

    Hej!

    Jag är en mamma med en dotter som skär sig. Det började i åk 6 tror jag, då missade jag det helt. Hon berättade själv, vi SMS. Jag har försökt prata med henne men hon vill inte, vi var i kontakt med BUP men de tyckte inte det var så farligt. Det var mer rispor då. För 2v sen såg jag helt nya sår, fler och större och lite djupare. Hon visade upp dem helt frankt då det var varmt, bikinin döljer liksom inget. Så jag tänker att hon vill att jag ser. Försöker prata med henne, hon vill inte. Hon säger att det är gamla sår, men jag ser ju att det är max 2-3v. Hon har varit låg hela året, men vill inte prata om det. Vi har försökt kuratorn på skolan, kurator på UM och skol-SSK men ingen når fram. Jag vet inte vad jag ska göra, har ni något råd?

    Vänligen, orolig mamma

    Hej orolig mamma,

     

    Tack för ditt mejl! Du berättar om något som är väldigt svårt, att vara förälder till sitt barn som skär sig. Din dotter började skära sig i sjätte klass, och då missade du det, vilket ju är väldigt lätt då många barn som skär sig döljer det för sina nära. Din dotter verkar dock vilja att du ska veta, då hon berättade det för dig då, och nu även visar sina skärsår i bikini. Precis som du reflekterar över så får man tankar om att din dotter på nåt sätt vill att du eller vuxenvärlden ska känna till det, även fast hon har svårt att sedan prata om det.

     

    Som du säkert redan känner till, så är inte självskadebeteende farligt. Det är ytterst sällan det leder till något akut som livshotande skador. Väldigt ofta handlar det om att förflytta den inre smärtan till något yttre, något som är mer konkret och därmed lättare att bära. En yttre smärta kan också hjälpa till att avleda en från ångest. Oftast är det ångest som driver personer att självskada, det är den underliggande orsaken. Du berättar att din dotter har varit låg hela året, och det ger mig tankar om att något i hennes omgivning kan ha förändrats? Hur har hon det i övrigt, med kompisar, skola och aktiviteter utanför skolan? Har något ändrats under den senaste tiden? Det behöver inte heller var något i hennes omgivning utan kan även var något som har skett i hennes inre, exempelvis oro, panikattacker, stress över saker som hon tidigare inte kände stress inför.

     

    Jag hör att du har försökt prata med henne, och att ni även har sökt stöd utifrån, som på UMO och på skolan. Det är fint att du försöker hitta utomstående personer när hon har svårt att prata med dig, för ibland underlättar det. Men du beskriver att ingen når fram till henne. Jag får tankar om att det kan vara saker hos henne som känns väldigt skamfyllda, och som gör att hon har svårt att berätta om det. Skamfyllda saker handlar ofta om en känsla av att ”det är något fel på mig”, och kan göra det extra svårt att prata om, av rädsla för att få känslan bekräftad.

     

    Jag undrar om det kan handla om att det är svårt för din dotter att prata med någon IRL? Ibland, och särskilt om där finns mycket skam, så kan det underlätta att få prata med någon anonymt, via chatt eller via en anonym telefonlinje. Där kan man få öva sig i att berätta om det som skaver och få en erfarenhet av att bli bemött på ett bra sätt, vilket kan leda vidare till att våga prata med andra i ens omgivning. Här finns länk till olika jourer: Hitta stöd – Unizon (unizonjourer.se)

     

    Du beskriver även att BUP inte tyckte att det var särskilt allvarligt då när ni besökte dem sist, men kanske skulle de reagera annorlunda nu när självskadandet fortsätter med nya och djupare sår. Det kan kanske vara ett alternativ att söka hjälp hos dem igen?

     

    Jag funderar även på hur du kan underlätta för din dotter att berätta för dig om hur hon har det. Som du nämnde, så verkar hon vilja att du ska veta. Jag gissar att du har försökt och att din dotter sluter sig varenda gång, och att det blir ett låst läge. Kanske kan ni försöka på andra sätt? Jag tänker på att din dotter när hon berättade om det för första gången skrev ett sms. Kanske är det en bättre kontaktväg för er än att sitta ansikte mot ansikte och prata? Kanske kan du föreslå att ni hörs så istället, via sms, eller kanske via mejl eller brev om det som känns svårt att prata om. Där kan du ställa frågor som ”hur mår du? Hur har du haft det senaste året? Hur känns ångesten i dig när du skadar dig?”. Jag tänker att det är bra att undvika all form av värdering kring själskadandet, utan snarare förmedla att du förstår att det finns en orsak och vara intresserad av orsaken snarare än att stoppa själva självskadandet.

     

    Om man kan identifiera orsaken och prata om det, så leder det väldigt ofta till att impulser att självskada minskar, eller att där väcks en öppenhet kring att försöka hantera impulserna på andra sätt. Jag hoppas att ni tillsammans hittar en framkomlig väg som fungerar för din dotter.

     

    Önskar dig ett varmt lycka till!

    Varma hälsningar,

    Terese

  • Hur kan jag hjälpa min vän som har borderline och som har försökt ta livet av sig?

    Hej,

    Jag har en nära vän till mig som lider av depression och BPD som försökt ta livet av sig ex antal gånger och nu har det blivit värre igen och hon funderar på att ta sitt liv, vad kan jag göra som vän innan det sker? Hon får ingen riktigt hjälp av vården, de skriver bara ut starkare medicin till henne varje gång och hon går redan regelbundet till en psykolog. Vad kan jag göra mer än att prata med henne och finnas där?

    Mvh Orolig vän

    Hej orolig vän,

     

    Tack för att du hör av dig! Du beskriver en svår situation, att vara nära vän till en person med ett stort lidande och som inte får adekvat hjälp. Nu har det också blivit värre igen så pass att hon funderar på att ta sitt liv, och du undrar vad du kan göra som vän innan det händer.

     

    Du berättar att din vän lider av Borderline personlighetssyndrom (BPD), också kallat Emotionell Instabilt Personlighetssyndrom (EIPS). Det är, som du säkert redan vet, ett syndrom som är förknippat med mycket lidande, särskilt vad gäller i relation till andra, då alla former av potentiella eller verkliga separationer upplevs som skrämmande, ofta förknippat med svåra erfarenheter sedan tidigare. En person med BPD eller EIPS, har generellt svårt att reglera affekter, och kan bli oerhört påverkad av händelser som sätter igång känslor, som exempelvis en upplevd separation. Det saknas konstruktiva sätt att hantera känslostormarna. Ofta blir sätten istället destruktiva, ibland utåtagerande mot andra och ibland inåtagerande såsom självskada och suicidförsök, som du också beskriver.

     

    Du berättar att hon har kontakt med vården, som bara skriver ut starkare preparat till henne istället för att behandla hennes problematik. Hon går även till en psykolog regelbundet. Nu vet jag inte vad som har föreslagits i de vårdkontakter hon har haft eller vad som finns tillgängligt där hon befinner sig. En vanlig terapiform för individer med EIPS-problematik brukar annars vara Dialektisk Beteendeterapi (DBT) eller Mentaliseringsbaserad terapi (MBT). I båda typer av terapier hjälper man patienterna att hitta mer konstruktiva sätt att hantera sina känslor på. Det kan handla om att förstå vad som triggar en och varför, att lära sig att tänka kring det och hitta alternativa sätt att bemöta det på, snarare än att bara reagera och därmed som det oftast blir, eskalera situationen. Kanske kan din vän efterfråga en sådan typ av terapi vid nästa vårdkontakt?

     

    Frågan är dock vad du kan göra som nära vän. Det är svårt att som vän kunna göra något annat än som du säger, bara finnas där och försöka hjälpa. Det är ett omöjligt uppdrag att vara med någon dygnet runt, men snarare kan du kommunicera till henne att hon kan ringa dig när hon upplever att det blir för mycket. Jag anar att du redan har gjort något sådant. Kanske kan du kontakta andra nära anhöriga runt din vän och förmedla din oro så att du inte står ensam i detta? Kanske kan du tillsammans med din vän gå igenom hur hon ska göra om hon får impulser att ta livet av sig, exempelvis vilka telefonnummer hon då ska ringa, som familj, vänner eller en stödlinje. Eftersom hon har en psykologkontakt gissar jag att suicidrisken har kommit upp även där? Kanske har din vän en akutplan etablerad med den psykologen?

     

    Det du också kan göra som vän, är att försöka hjälpa henne att tänka kring det som har hänt, exempelvis fråga vad som satte igång hennes känslor eller katastroftankar vid det senaste tillfället. Som nämnt ovan så har många med BPD svårt med det kognitiva, dvs att i stressande situationer tänka kring saker. De har även svårt att se händelser ur andra perspektiv än ur sitt eget känslofärgade tillstånd. Verkligheten blir med andra ord exakt så som de för tillfället känner att det är. Exempelvis om en person känner rädsla för att bli lämnad, så kommer ett fördröjt sms från sambon att betyda just det, att hen kommer att bli lämnad. Där kan du kanske hjälpa din vän att se saker ur andra perspektiv? Kanske genom att prata om hur hon kan uppleva saker väldigt starkt men utan att det betyder att något faktiskt har hänt. Om det nu stämmer överens på din vän? Det hjälper också om din vän har en insikt om sina problem och kanske själv är införstådd med att hon har BPD-problematik. Att lära sig om vad det innebär att ha BPD kan också vara väldigt hjälpsamt.

     

    Med det sagt, det kan vara svårt att som anhörig hjälpa till, och särskilt om hon också lider av andra tillstånd, som depression, som du också nämner. Då kan det finnas mycket hopplöshet som lätt smittar av sig, som att det aldrig kommer att bli bättre. Det kan vara väldigt svårt att möta som nära anhörig.

    Jag tänker mig därför att du kanske också kan behöva stöd i detta? Det är inte lätt att vara nära anhörig till en person med BPD eller EIPS. Ett tips är att gå med i en organisation för anhöriga till personer med EIPS, för att på så sätt få både kunskap om, och stöd av andra med liknande erfarenheter. Se följande länk: Anhörigförening Borderline – Anhöriga till personer med borderline (anbo.se)

     

    Hoppas något av ovan kan vara av hjälp. Skickar dig ett varmt lycka till och en förhoppning om att din vän slutligen får den hjälp hon behöver.

     

    Varma hälsningar,

    Terese

  • Hur kan jag nå min dotter som inte äter lika mycket längre?

    Hej,

    Jag knyter kontakt med er av anledning att jag har en del frågor och funderingar. Min tonåriga dotter har gått ner en hel del i vikt och mycket på grund av att hon har skalat ner på hennes portioner och äter inte lika mycket längre. Jag upplever att hon är mycket tröttare än vad hon var tidigare och lågmäld, jag upplever helt enkelt att hon inte har samma ”gnista” som tidigare. Det här har kommit i samband med hennes viktras.

    Jag är så klart orolig och hade uppskattat att få inspel om hur jag på bästa sätt kan nå min dotter och även bemöta henne utifrån där hon är just nu i sin tonårsfas och i detta dilemma vi är i just nu. Vi har en öppen dialog om det mesta och även om mat och hälsa. Jag har pratat med min dotter om vikten att fylla på med ”bränsle” till kropp och själ och att det är viktigt för att må bra, orka leva och att orka göra roliga saker. Jag har även frågat av vilken anledning hon har skalat ner på sina portioner och börjat äta mindre och hennes svar blir – jag vet inte. Jag har även frågat henne om någon har sagt något till henne men hon säger att ingen har sagt något.
    Hur kan jag på bästa sätt närma mig min dotter och hjälpa henne att få rätsida på matintaget och hennes hälsa på ett sätt där hon är villig att möta mig på ”halva vägen” för att komma på ”rätt sida” igen <3?

    Jag ser fram emot återkoppling!

    Varma hälsningar,

    Orolig mamma

    Hej orolig mamma,

    Tack för att du hör av dig! Jag hör att din dotter har rasat i vikt och att du har märkt av ett nytt beteende hos henne vad det gäller maten. Hon är tröttare och verkar vara mer nedstämd. Gnistan som du säger är borta. Jag förstår din oro och dina funderingar kring hur du ska gå tillväga för att nå fram till henne.  Det är fint att höra att ni har en öppen dialog, och att du har lyft dina funderingar med henne. På frågan varför hör jag att hon svarar ”jag vet inte”. Det kan givetvis handla om att hon inte vet. Det kan också vara ett sätt att undvika frågan. Om det är så att hon har påbörjat ett kontrollerande av maten i syfte att gå ner i vikt, så kan det vara så att frågor om mat upplevs som påträngande. Det kan kännas som att där finns en risk att bli ”upptäckt” om hon svarar sanningsenligt och därmed riskera att hon förlorar kontrollen över maten och sin vikt.

    Nu vet vi inte om det är det som ligger bakom hennes viktras och trötthet, men det skulle kunna vara så. Jag får en fundering över hur hon har det i övrigt? Hur har hon haft det i skolan med vänner, hemma och på fritiden? Ibland kan kontroll av maten bli ett sätt att ta kontroll över något i sitt liv, om det är så att man har en situation som man inte trivs i eller har upplevt svår att hantera. På så sätt kan ett överdrivet fokus på mat och vikt  vara ett ”symptom” på andra bakomliggande faktorer. Jag slänger ut frågan mest för reflektion, kring hur det har varit för henne under tiden innan du började notera viktraset?

    Jag får också en fundering kring förloppet kring viktraset. Hur betydande är viktnedgången och under hur lång period har det pågått? Om det är så att hon håller på att utveckla tankar och beteenden som är kopplat till en ätstörning så är det viktigt att hon får stöd, särskilt om det har pågått under en längre period, eftersom det kan vara svårt att bryta på egen hand. Det är dock bäst att som du gör, försöka prata med henne först.

    Du funderar på hur du ska nå henne. Det är vanligt att man som förälder i sin oro frågar om just maten och vikten vilket riskerar att leda till undvikande svar eller irritation från dottern, eftersom hon antingen förnekar att hon har ett problem eller kanske har en tanke om att hon ska kunna hantera det själv utan hjälp. Oftast är det bättre att, precis som du också funderade på, hitta en mellanväg för att nå varandra. En sådan mellanväg kan i alla fall initialt vara att undvika ämnet mat och vikt, och istället ställa frågor om hennes mående. Där kan ni kanske hitta en gemensam grund att stå på, något som ni båda håller med om? Dvs att hon är tröttare och verkar nedstämd. Du kan berätta vad du ser, att du har märkt av en förändring i hennes mående och att du undrar hur hon har det? Hur mår hon? Vad funderar hon på? Hur sover hon? Hur är det med ångest? Vad ger henne ångest?

    Det kan vara svårt att enbart lyssna på ens barn, särskilt om hen mår dåligt, men här är det viktigt att försöka att bara lyssna och ta in vad hon säger. Försöka förstå utan att primärt lösa. Det kommer att underlätta för henne att berätta mer och gör att du också får en bättre bild av problemet och kanske även bakgrunden till varför det har blivit såhär. I bästa fall, kan ni båda enas om att hon inte mår bra och skulle behöva hjälp.

    Kanske skulle du också kunna fråga henne vad hon önskar från dig? Hur vill hon att du ska hantera det här? Hur kan ni mötas? Ibland kan man få information i de frågorna, om hon har förmågan att möta dig halvvägs. Om det är så att det är svårt att prata med henne, för att hon sluter sig på olika sätt, kan du kanske föreslå att hon pratar med någon annan, som en kurator på UMO eller i skolan? Ibland kan det vara lättare att prata med en utomstående, oavsett hur nära man är sin förälder.  Kanske kan man behöva avdramatisera det, genom att säga att vi alla vid något tillfälle i livet kan behöva söka hjälp för att må bättre?

    Slutligen, om viktraset fortsätter och du upplever att hon förnekar sitt tillstånd, då kan du behöva söka vård ändå, eftersom det då finns risk för att hon håller på att utveckla en ätstörning.

    Jag hoppas ni tillsammans hittar en väg framåt i det här. Önskar er ett varmt lycka till.

    Varma hälsningar,

    Terese

    Tjejzonen

  • Hur ska jag hantera min dotters självskadande när hon lovar att det inte kommer att ske igen?

    Hej!
    Jag behöver råd o stöttning o hur jag ska agera gällande detta:

    Ikväll fick jag ett orolig sms från min dotters tränare där dom på träningen sett skärsår på hennes arm.
    Jag hade ingen aning om detta då hon dolt det så bra.

    Jag gick direkt till hennes rum där hon låg o sov o drog upp ärmarna på hennes pyjamas o fick då syn på skärsåren.. då vaknade hon och vi har nu pratat o gråtit i flera timmar. Hon säger att hon skurit sig själv en gång, för 7 dagar sen o att hon ångrade sig direkt, men ville inget säga till mig för hon var rädd för att jag skulle bli arg på henne.
    Hon har suttit på sig rum o ristat in skärsår med en sax på överdelen av underarmen och säger att hon gjort detta för att hon inte tycker om sig själv.

    Vad ska jag göra? En del av mig säger att jag bör söka vård för henne direkt, medans den andra delen av mig vill lyssna på henne o respektera hennes känsla i att ingen annan ska få veta o att hon lovar att detta aldrig mer ska hända.

    Tacksam för svar.
    Mvh rådvill mamma

    Hej rådvill mamma,

    Tack för att du hör av dig. Jag kan bara ana hur tumultartat detta måste ha varit för er båda. För dig att få sms-et från tränaren och upptäcka att det stämde, att din dotter hade skurit sig i armen. Och för din dotter att ”bli påkommen” i det hon hade gjort, och all den skam och ledsenhet jag kan ana att hon kände.

    Jag vill börja med att säga att det ändå är positivt att du har upptäckt det och att ni också har pratat om det. Jag hör i det du beskriver att ni pratade om det ganska så detaljerat, det vill säga, med vad hon skar sig, när och var någonstans, och framför allt varför det hände, vilket också är positivt. Självskadande är förknippat med väldigt mycket skam, eftersom man ofta känner att man är ”konstig” som gör något sådant och vill dölja det för omvärlden. Att få prata om det är därför positivt, för skammen har svårare att ta fäste när man har delat en svår händelse med någon, det vill säga, när det inte längre är en hemlighet. Jag undrar hur det känns för din dotter nu efter att ha berättat om det här för dig? Känner hon lättnad? Kanske också blandat med lite skam och ledsenhet?

    Vad det gäller just självskadandet, så vill jag nämna att det väldigt sällan handlar om att skada sig allvarligt. Istället handlar det om att hantera den ångest man känner. Fysisk konkret smärta av att skära sig i armen kan många gånger kännas bättre än den vaga diffusa ångest som en har inombords. Det blir som att förflytta den inre smärtan till något yttre. Jag undrar om det var just ångest som drev på det här för din dotter? Du nämner att hon gjorde så för att hon inte tyckte om sig själv. Vad innebär det? Hur kändes det i stunden innan hon skar sig? Jag får en tanke om att hennes tankar om att inte tycka om sig själv ledde till ångest (diffus jobbig känsla i kroppen) vilket ledde till att hon skadade sig själv, kan det vara så?

    För vissa händer det bara någon gång, att man skär sig i detta syfte. För andra kan det utvecklas till ett mer kontinuerligt sätt att hantera sin ångest på. Det kan bland annat bero på hur det fungerar för en, det vill säga, upplever man att det blir en ångestlindring i stunden när man skär sig? Jag undrar hur det var för din dotter när hon skar sig? Försvann ångesten då?

    Anledningen till att jag ställer dessa frågor är för att få en bild av om det finns en risk för att beteendet fortsätter. Själva själskadandet i sig behöver som sagt inte vara farligt på något sätt, men det kan utvecklas till en långvarigt beteende som blir svårt att bryta, särskilt om grundproblematiken finns kvar, det vill säga en ångest över att inte tycka om sig själv. Man kan säga att självskadandet är ett symptom på något annat, och så länge det där andra finns kvar finns en risk för att symptomet fortsätter.

    Jag hör i det du berättar att din dotter är rädd för att det här ska komma ut och att hon har lovat dig att det aldrig ska hända igen. Du står nu inför ett dilemma, där du pendlar mellan att vilja agera på något sätt så att hon får hjälp, eller att respektera hennes önskan om att låta den här händelsen vara en engångsföreteelse och att lita på det hon säger. Det är fint att du reflekterar som du gör och tar med din dotters önskan i din reflektion. Jag kan också förstå dilemmat, där båda alternativen kan komma att ge negativa konsekvenser. I det ena kanske du bryter din dotters förtroende om det är så att du har lovat henne att inte göra en stor sak av det här? I det andra så riskerar du kanske att din dotter fortsätter att må dåligt och i värsta fall skada sig igen?

    Väldigt ofta när vi ställs inför ett dilemma så tenderar vi att tänka i antingen eller. Frågan är om det istället kan finnas någon form av mellanväg mellan de två alternativen?  Din dotter har lovat att inte göra det igen, och det vill vi så klart tro, och lita på. Men kanske blir ångesten för övermäktig för henne om den kommer över henne igen. Det vet vi inte. Jag får en tanke om att det kan vara värt att söka hjälp ändå, men inte specifikt för självskadandet utan snarare gällande hennes tankar om att inte tycka om sig själv. Det är tankar som kan vara jobbiga att bära, och som hon kanske skulle behöva prata med någon om, exempelvis en kurator på UMO? Det är möjligt att din dotter blir orolig om du föreslår något sådant, för att hon är rädd att det ska komma ut? Kanske går det att undvika att andra människor får reda på det, genom att just gå till UMO snarare än en kurator på skolan? Detta givetvis beroende på hur möjligheterna ser ut för samtalshjälp i er omgivning.

    Om hon är orolig för att det ska komma ut, kan man också försöka avdramatisera det. Det vill säga, prata om hur vanligt det är att gå till någon och prata vid något tillfälle i sitt liv, att alla mår vi dåligt ibland. Kuratorn har även tystnadsplikt så inget hon säger där kommer att kunna komma ut. Kanske kan man också utforska vad det är hon är rädd för ska komma ut? Handlar det specifikt om självskadebeteendet eller allmänt om att hon mår dåligt? Kanske kan man komma fram till en lösning beroende på vad det är hon oroar sig över?

    Slutligen, om din dotter inte vill gå till en kurator, så finns också alternativet att göra en överenskommelse med henne, där du lovar att inte ”tvinga henne” att söka hjälp så länge hon lovar dig något i gengäld. Att berätta för dig om den där ångestkänslan kopplat till att inte tycka om sig själv kommer igen, eller om hon får lust att skada sig själv igen. Då handlar det inte om själva självskadandet, utan mer om det som ligger bakom. Du hjälper på så sätt din dotter att notera att det är något som orsakar självskadandet, och det är det som hon behöver uppmärksamma. Jag vet inte om det kan vara en väg att gå? Kanske har hon svårt att berätta om dessa tankar och känslor när de kommer? Eller så är det något som din dotter uppskattar i och med att hon får ditt förtroende?

    Jag tror alltså, som du, att det är bra att ta det på allvar, men att också samtidigt föra en dialog med din dotter så att tilliten mellan er inte skadas. På så sätt så kanske ni kan hitta just en mellanväg som fungerar för er båda.

    Önskar dig ett varmt lycka till.

    Varma hälsningar,

    Terese

    Tjejzonen

  • Hur kan jag som anhörig stötta någon som lider av en hetsätningsstörning?

    Hej!
    Jag är anhörig till en fantastisk kvinna på 30 år, som lyser upp sin omgivning på olika sätt. Under en längre period (flera år) har hon dock lidit av hetsätningsstörning och det har under de senaste åren blivit värre. Hon är just nu mager vilket oroar mig och andra anhöriga. Hon arbetar mycket samt tränar då och då. Jag får aldrig någon klarhet kring hur hon äter. Jag blir också orolig att hennes hetsätningsstörning påverkar henne fysiskt som i form av blodsockernivåer m.m. Tecken finns kring att hennes kropp är i obalans. Hon bor tillsammans med en pojkvän som har någon slags ”fastande”diet. Han vill inte äta något förrän middagstid. Vad jag vet, lider inte han av någon ätstörning. Jag känner att min nära anhörig påverkas av honom på ett negativt sätt. Det blir en slags dubbel effekt. Vad kan jag och andra anhöriga göra för att finnas där för henne? Hur kan jag förklara för henne att det är viktigt för mig att hon söker hjälp angående sin hetsätningsstörning?

    Orolig anhörig

    Hej orolig anhörig,

    Tack för att du hör av dig. Jag hör att du är anhörig till en person som du tycker mycket om och som du har känt i många år. Du beskriver att hon har haft en hetsätningsstörning under flertalet år men att det på senaste tiden har blivit värre, vilket oroar både dig och andra i hennes närhet. Från vad jag förstår så märks det i hennes fysik, hon har blivit mager. Du skriver att där även finns tecken på att hennes kropp är i obalans. Jag kan förstå din oro. När någon har haft en ätstörning i många år så är det generellt sett svårt att tillfriskna på egen hand. Det händer också att ätstörningen byter skepnad, så att en hetsätningsstörning övergår i bulimi, anorexia, ortorexi (överdriven fixering vid hälsosam mat och träning) eller något annat. Jag får de signalerna utifrån det du berättar, att hennes hetsätningsstörning kan ha övergått till någon annan form av ätstörning.

    Du beskriver att du aldrig får något grepp om vad hon äter, vilket leder mig till att tro att du har försökt observera hennes matvanor, men att du inte har fått någon klarhet i hur det står till. De flesta personer med en ätstörning blir oerhört skickliga på att dölja sina matvanor, på så sätt att nästan ingen någonsin ser dem äta (eller inte äta). Jag får en tanke om att det skulle kunna vara så i det här fallet?

    Vidare berättar du om hennes relation till sin pojkvän, som också har ett ätstört beteende, om än kanske inte lika långtgående och allvarligt? Precis som du misstänker så kan det bli extra svårt att tillfriskna om en lever nära tillsammans med någon som uppvisar samma typ av problematik. De tenderar att späda på varandra, och bli som du säger, en dubbel effekt. Jag undrar hur den relationen ser ut annars? Vad är din relation till den pojkvännen? Kanske har han en bättre insikt i hennes matvanor? Eller så är det så att han också deltar i det ätstörda beteendet och därför kan komma att förneka eventuella problem.

    Du funderar på vad du och andra anhöriga kan göra. Det kan tyvärr vara svårt att få en vuxen person att söka hjälp som inte vill. Om det är så att hon saknar sjukdomsinsikt, det vill säga, förnekar att hon är sjuk i syfte att få behålla kontrollen om sin mat och kropp, så kan det bli så svårt att nå fram. Med det sagt, många som lider av en ätstörning är också ambivalenta till sin sjukdom. Det finns en del av dem som vill, som beskrivet ovan, behålla kontrollen över maten och kroppen, medan den andra delen lider och vill inte fortsätta ha det såhär – det vill säga, den delen vill bli frisk. Det gäller alltså att vädja till den sistnämnda delen.

    Jag vet inte om du har försökt prata med henne någon gång om detta? Kanske har ni redan försökt och mötts av den förnekande delen av henne? Annars kan du, om du får möjlighet att vara själv med henne, ta upp vad du ser. Kanske är det bättre att undvika att prata om just maten och kroppen till en början, eftersom det är lätt att då trigga den delen av henne som vill behålla kontrollen. Exempelvis om vi säger: ”du äter aldrig”, så är det lätt att hon reagerar defensivt vilket låser konversationen. Istället, skulle du kunna försöka prata till den andra delen. Kanske säga precis som det är, att du ser att hon inte mår bra, att det gör dig orolig och fråga hur hon har det? Om möjligt, kan det vara bra att försöka att inte direkt hoppa till lösningar, som ”ring det här numret!”, utan låta henne berätta först om hur det är och vad som är problematiskt för henne. Vi vill gärna hjälpa och ofta när vi vill det väldigt mycket kan vi också bli lite ivriga. I bästa fall kanske hon själv formulerar problemet, det vill säga, att hon inte mår bra och faktiskt behöver hjälp. Då finns både motivationen och insikten, vilket är två viktiga steg mot att söka hjälp.

    Det kan ofta vara skambelagt att ha en ätstörning som en inte får bukt med själv. Då kan man behöva avdramatisera det, exempelvis säga att det inte alls är ovanligt att drabbas av en ätstörning. Det är en sjukdom precis som vilken annan sjukdom som helst, och att det är svårt att bli frisk på egen hand. Kanske finns där en rädsla för att förlora kontrollen om det hon har kämpat för, om hon söker hjälp? Det kan man också få prata om, både bekräfta att det är förståeligt att hon är rädd, och samtidigt påminna henne om hur hon har mått den senaste tiden.

    Du nämner att ni är flera anhöriga och jag tolkar det som att ni har pratat om det ni ser och delar uppfattningen om att hon behöver hjälp? Kanske kan ytterligare en anhörig, förutom du, också prata med henne enskilt så att hon får det till sig från flera håll. Jag tror att just enskilda konversationer generellt sett har en bättre effekt än att vara flera personer som möter henne samtidigt. Annars blir det väldigt lätt en defensiv reaktion som kan innebära ett förnekande av sjukdomen.

    Jag hoppas att ni hittar en väg fram till henne. Önskar dig ett varmt lycka till.

    Varma hälsningar,

    Terese

    Tjejzonen

  • Hur kan jag stötta min tonårsdotter som skär sig och har suicidtankar?

    Hej
    Jag är en förälder till en tjej på 13 år som nyligen har berättat att hon skär sig i armarna och har haft självmordstankar. Hon har varit nedstämd en period och upplever en social ångest.
    Hur kan jag som mamma stötta henne i detta?
    Vad kan jag säga och göra?
    Hur mycket eller lite ska jag kontrollera i fråga om hennes säkerhet.
    Hur hjälper jag henne att hitta verktyg till att bearbeta sin ångest?

    Vi står på väntlista till psykolog på en ungdomsmottagning.

    Jag är så rädd att detta ska eskalera.

    Vad är viktigt att tänka på?
    Vad får jag inte göra?

    Som ni märker har jag tusen frågor.
    Hälsningar orolig mamma

    Hej orolig mamma,

    Tack för att du hör av dig. Jag hör i ditt mejl hur omtumlande det måste ha varit att höra det här från din dotter och att du förståeligt nog har tusen frågor som handlar om hur du ska agera. Det är alltid svårt att stå nära någon som mår dåligt. Det väcker ofta maktlöshet, rädsla som du nämner och osäkerhet. Inte heller konstigt med tanke på att det är en situation som kanske både är ny och skrämmande? Det är jättefint att du då söker dig utåt efter hjälp, för hjälp behöver vi alla.

    Du skriver att din dotter nyligen har berättat för dig att hon skär sig i armarna och har självmordstankar. Som jag förstår det kan det vara kopplat till hennes period av nedstämdhet och sociala ångest? Du undrar hur du som mamma kan stötta henne i detta?  Jag vill börja med att säga att det är stort steg framåt att hon berättade om detta för dig. Både självskada och suicidtankar är ofta väldigt skambelagt, det vill säga den som har dessa tankar och beteenden känner ofta att det är något fel på dem, som att de är konstiga och inte som alla andra. Därför sitter det oftast djupt inne att berätta om något sådant. Jag undrar hur det blev för din dotter, att ha berättat det för dig? Känner hon lättnad, kanske lite rädsla och skam? Kanske är det svårt att sätta ord på.

    Jag hör också att ni står på väntelista till psykolog på ungdomsmottagning, men att det är en väntetid och att du är rädd för att det ska eskalera under tiden. Du undrar vad du ska säga eller göra, hur mycket du ska kontrollera henne i fråga om säkerhet och vad du inte får göra. Frågor som är väldigt förståeliga. Nu vet jag inte vad du har försökt redan så jag skriver lite allmänt om vad som kan vara värt att testa givet det du har berättat om i ditt mejl.

    Exempelvis kan det vara bra att försöka hålla ett känslomässigt lugn. Med det menar jag att inte reagera känslomässigt, bli upprörd, ledsen eller arg. Det kan vara väldigt svårt, eftersom det handlar om någon vi bryr oss mycket om. Men kan också vara precis det hon behöver. Eftersom det är svårt att prata om sitt eget självskadebeteende och suicidtankar, så behöver man, när man väl gör det, någon som klarar av att ta emot det. Någon som stannar kvar och visar att man har lyssnat utan att reagera. Ett exempel kan vara ”jag förstår att du skadar dig själv, för att det känns som det enda sättet när du har ångest”.  Om vi istället reagerar med pekpinnar och upprördhet, exempelvis säger ”så får du inte göra!”, så riskerar hon att sluta sig själv och inte prata om det mer. Det blir som en bekräftelse på att det hon har berättat är för konstigt och för svårt för någon annan att höra.

    Kanske om ni får möjlighet, går det även att utforska självskadandet tillsammans med henne, det vill säga göra det begripligt för er båda. ”Vad händer precis innan du skär dig, hur känns det då?” ”hur känns det efteråt?”, ”kommer du ihåg när du började med det för första gången, var det något särskilt då som hände?”. Genom att ställa sådana frågor, visar du att du inte ryggar för att höra om det hon bär på, hur mörkt det än må vara, vilket också bidrar till att lindra skammen. Att göra något begripligt kan också hjälpa till nästa gång hon får ångest och lust att skada sig själv. Om hon har pratat om vad som triggar igång det och vad exakt som händer innan , under och efter självskadandet, så kan det göra det lättare att identifiera det sen när det sker.

    Det kan givetvis vara så att hon inte vill prata om det ändå, och det är också okej. Bara att du försöker och vill förstå kan göra mycket, även ifall hon just då inte orkar eller vågar berätta. Kanske vet du det, men självskadandet handlar i de allra flesta fall om att lindra ångest, det vill säga förflytta den inre smärtan till en yttre och mer konkret smärta. Kroppslig smärta kan vara lättare att bära än en oförklarlig vag känsla av ångest. Det handlar alltså inte om att vilja ta sitt liv eller göra något allvarligt mot sig själv, i de allra flesta fallen. Det kan underlätta att ha det med sig när en pratar med någon om just självskadande.

    Du skriver att hon även har suicidtankar, vilket jag förstår känns läskigt. Jag vill inte förminska det på något sätt, för det är något en bör ta på allvar. Men kanske är det inte så allvarligt som det känns? De allra flesta har suicidtankar någon gång (eller flera gånger) under sitt liv. Det är väldigt vanligt särskilt under perioder av nedstämdhet. Tankarna behöver inte alltid handla om att vilja ta sitt liv, utan kan ofta mer ha en karaktär av att bara vilja försvinna, att inte orka leva just nu. Det finns en skillnad mellan att aktivt vilja avsluta sitt liv och att mer diffust inte orka leva med den ångest och allt annat som livet innehåller just nu. ”Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva” är en fras som har fastnat hos mig. Det är en vanlig tanke när man mår dåligt, som inte betyder att där finns planer att avsluta sitt liv.  Skillnaden mellan att ha suicidtankar (känsla av hopplöshet, orkar inte leva) och suicidplaner (när, hur och var en ska ta livet av sig) är oftast stor och majoriteten har endast suicidtankar, det vill säga, det stannar med det. Jag undrar hur det är för din dotter? Hur hennes tankar går?

    Även här kan det vara bra att testa att öppna upp för att prata om det, genom att själv förhålla dig lugn och på så sätt visa att vad hon än berättar så är det okej, det vill säga, du står ut med att höra det. Till exempel kan en säga: ”självmordstankar kan se väldigt olika ut, hur låter tankarna för dig?”  Det är vanligt att tänka att vi genom att fråga om suicidtankar kan riskera att trigga något, det vill säga få henne att komma på något destruktivt som hon inte tänkt förut. Men så tenderar det inte att vara, utan det hon berättar om är sådant som hon redan har i tankarna. Det är alltså enbart positivt om dessa tankar får synliggöras och bemötas, snarare än att befinna sig obemötta i hennes huvud.

    Till sist, när det gäller din fråga om hennes säkerhet, så förstår jag din fråga, för hur ska man tänka? Det är givetvis viktigt att ta suicidtankar på allvar och se till hennes säkerhet. Det finns emellertid en risk om vi börjar kontrollera henne (i bästa välmening så klart) att det blir ungefär som att vi reagerar affektivt, med upprördhet och starka känslor, vilket kan leda till att hon upplever att vi överreagerar eller inte litar på henne. Kanske kan det finnas en mellanväg att gå? Exempelvis att träffa en överenskommelse med henne, till exempel säga att ”jag kommer att försöka stötta dig på bästa sätt genom att vara lugn och jag kommer inte att kontrollera dig under den här perioden, men då behöver jag något i gengäld från dig. Att du berättar för mig om dina suicidtankar ändras. Kan du lova mig det?”. En sådan typ av pakt skulle kanske kunna vara värt att testa, för att på så sätt behålla tilliten och förtroendet er emellan, som annars kan gå förlorat i ett kontrollerande av hennes säkerhet.

    Jag hoppas att du hittar något i ovanstående som kan hjälpa på er väg framåt. Önskar dig ett varmt lycka till.

    Varma hälsningar,

    Terese

    Tjejzonen

  • Hur ska jag hantera att min tonåriga dotter skär sig själv?

    Hej. Jag har en tonårstjej på 14 år. Hon har några kompisar som går på behandling hos bup för självskadebeteende där dom skär sig. Vi tre tillfällen de senaste tre åren har jag sett skärmärken på min dotter de första två gångerna var det på armarna och vi pratade mycket om det, då fick jag till svar att hon ”bara ville prova” nu är det ca 1 år sen och idag upptäckte jag märken på låret på henne, frågade lite försiktigt om vad som hänt men hon bara suckade och ville inte prata om det, jag frågade om hon mår dåligt och varför hon skurit sig, fick till svar ”jag vet inte det var för flera månader sen” frågade om hon vill prata med mig eller någon annan men nej jag är bara löjlig och jobbig. Har läst att man inte skall pressa fram svar eller göra henne stressad av det. Försökte kontakt bup men det kan jag inte då hon är över 13 år..
    jag är inte orolig att hon skall skada sig allvarligt men är såklart orolig och rädd att hon mår dåligt och om det är något jag inte vet om.
    Känner mig hjälplös och vilsen och vet inte hur jag skall hjälpa henne.
    Mvh vilsen mamma

    Hej vilsen mamma,

    Tack för ditt mejl. Jag hör att du känner dig orolig och vilsen och jag känner med dig. Jag förstår även i ditt mejl att du har kunskap om självskadebeteende, som att skära/rispa sig på kroppen. Du skriver att du inte är orolig för att hon ska skada sig allvarligt, vilket får mig att tänka att du vet att den typen av självskadebeteenden inte är farliga. Skadandet handlar i de allra flesta fall om att lindra ångest, det vill säga förflytta den inre smärtan till en yttre och mer konkret smärta. Kroppslig smärta kan vara lättare att bära än en oförklarlig vag känsla av ångest. Det handlar alltså inte om att vilja ta sitt liv eller göra något allvarligt mot sig själv. Jag tror du vet det, men säger det i alla fall.

    Samtidigt är det, som du också är medveten om, ett symptom på hon inte mår bra. Jag hör att hon har kompisar som går på BUP för just behandling av självskadebeteende. Kanske undrar du om hon har blivit påverkad av dem? Och det är möjligt. I tonåren ser de allra flesta extra mycket till sina kompisar i sitt sökande efter egen identitet. Det är lätt att under den perioden, när man själv inte riktigt vet vem man är, testa olika sätt att vara och bete sig på. Det är inget konstigt, men kan givetvis leda till att man också utvecklar vanor som inte är särskilt konstruktiva.

    Jag blir nyfiken, liksom du, på hur det började för din dotter? Kanske ville hon, som hon sa, bara testa något? Kanske något som hennes kompisar gjorde? Kanske upptäckte hon att det fungerade för henne som ångestlindring och fortsatte på egen hand? Kanske är det inte något hon gör särskilt ofta, utan endast vid tillfällen när ångesten är extra stark?

    Vi vet inte, och jag ser att du försöker att nå henne för att få svar. Hennes svar på dina frågor är suckande och förminskande av problemet. Hon säger att det var för flera månader sedan och uttrycker att du är jobbig och löjlig. Det låter som olika sätt att hålla dig på avstånd? Vad jag menar är att hon inte verkar vilja att du ska komma närmre. Väldigt ofta när man använder sig av de avståndstagande beteendena, så är det för att man känner skam. Skam är en känsla av att ”det är något fel på mig”. Kanske känner hon skam över att ha gjort något hon vet att man inte får eller ska? Kanske är det skam över att det syns på kroppen? Skammen kan också handla om att i överhuvudtaget må dåligt. Ibland är det skam över orsaken till att man mår dåligt. Ibland är det skam över att inte veta varför man mår dåligt.

    Som sagt, vi vet inte, men det kan vara en anledning till att hon gömmer sitt beteende för dig och förminskar det när det kommer på tal. Jag hör att du läser på om hur man ska prata med henne och att du där har läst att man inte ska pressa fram svar eller göra henne stressad. Det är väldigt fint att du funderar och läser på hur du bäst kan bemöta henne. Precis som du har läst, så leder det sällan fram till konstruktiva samtal när man pressar på. Det låter på det du berättar som att ni har kunnat prata om det förra gången du upptäckte märken på henne. Hur kändes de samtalen? Och på vilket sätt är det annorlunda nu? Jag undrar även hur hennes liv har varit i övrigt det senaste året? Utöver självskadebeteendet, har du sett andra symptom på att hon inte mår bra? Det kan handla om ändrade mat/sov/skolvanor, skillnad i humör och utanförskap, eller annat som du har reagerat på.

    Om du har märkt av andra symptom, kan det vara en ingång till ett samtal med henne. ”Jag har märkt att du har svårt att sova, hur mår du?”. Kanske är det lättare att hitta en gemensam grund i samtalet genom att prata om hennes mående än just självskadebeteendet? Kanske kan ångest var en bra ingång till samtal, eftersom ångest oftast är just orsak till självskadebeteende? En fråga kan vara: ”har du haft ångest nån gång?” Hur kändes det?”. Det kan också vara så att hon behöver höra att du inte är så där orolig som hon kanske tror? Kanske behöver du säga att du förstår att det handlar om att lindra ångest, när man skadar sig själv, och att du inte är orolig för att hon ska skada sig allvarligt. Men att du däremot undrar hur hon mår. Många barn berättar inte om det jobbiga för sina föräldrar, just för att de är rädda för att göra dem oroliga.

    Ofta kan det även hjälpa att avdramatisera något som känns skamfyllt. Man kan behöva säga att man förstår att hon skadar sig själv, om hon har ångest. Ångest kan vara oerhört tufft att bära, alldeles själv.  Det betyder inte att du tycker att självskadandet är en bra idé, men snarare att du förstår varför hon gör som hon gör. Den där förståelsen kan lindra skammen. ”Jag är inte konstig som skadar mig själv”.  Så om du har möjlighet, kan du testa att förmedla just det. Att du förstår beteendet, och detta i syfte att nå henne. De allra flesta som självskadar vet att det inte är en bra metod för ångestlindring, så det är inget man behöver förmedla i första hand. Oftast kommer det fram i samtalet efter en stund, att personen önskar hitta andra sätt att lindra sin ångest på.

    Nu vet vi så klart inte om hon har utvecklat ett självskadebeteende. Kanske är det precis så som hon säger, att hon bara har testat och att det var längesen. Men jag tror, precis som du redan funderar på, att det kan vara värt att återigen lyfta det med henne. Ibland kan det krävas några försök innan man når fram.

    Jag önskar dig varmt lycka till.

    Varma hälsningar,

    Terese

    Tjejzonen

  • Hur kan vi få vår dotter att förstå att hon behöver äta?

    Hej 
    Vi har på senaste tiden insett att vår 13-åriga dotter äter extremt lite varje dag. 
    Vi har anat detta länge men sedan en tid tillbaka då hon behövt fylla i en matdagbok till dietisten för att utreda ev IBS så ser vi att det är väldigt lite hon får i sig på en dag. 
    Hennes bästa kompis har blivit väldigt sjuk i anorexi och vi har nu fått reda på att dom triggat varandra och nästan tävlat i vem som kan äta minst under en dag. Detta har pågått i ca 1 år men vi har förstått detta nu. Vår dotter äter i stort sett ingen frukost, ingen lunch och den äter hon visserligen middag med oss men rätt små portioner. 
     
    Vi har pratat med henne och förklarat att vi är jätte oroliga över att hon ska hamna i samma sjukdomstillstånd som hennes bästa kompis. Att vi ser att hon inte mår bra och att hon redan visar tecken på att kroppen går på sparlåga. Hennes mens är oregelbunden, hon fryser väldigt ofta, hennes hy är sämre, hon är förstoppad, hon har blivit jätte smal. Själv anser hon ju att hon inte har några problem, vi har sagt till henne att vi kommer behöva söka hjälp men hon blir bara inåtvänd och tyst då. 
     
    Hur ska vi kunna få henne att förstå att kroppen behöver näring? Vart vänder man sig? 
    När hon är hemma kan jag ju se mer vad hon äter men när hon är ute med kompisar en hel dag äter hon ingenting. Blir så orolig över att hon kommer bli väldigt sjuk och nu när skolan börjar så tror jag inte att lunchen kommer fungera. 
     
    Tacksam för lite råd och tips på vad man göra. 
     
    Hälsningar 
    orolig mamma 

    Hej orolig mamma, 

    Tack för din fråga. Jag hör att ni precis nyligen har fått upp ögonen för hur det egentligen ligger till för er dotter. Flera faktorer har lett till detta, dels att hennes bästa vän har insjuknat svårt i en ätstörning och att er dotter i och med en misstanke om IBS fått fylla i ett matschema med en dietist. Ni har anat att något inte stått rätt till innan, men ändå inte förstått helt och fullt. 

     

    Här vill jag börja med att säga att det är fullt förståeligt. En person med en ätstörning blir oftast väldigt bra på att dölja sin hemlighet för sin omgivning, eftersom det är helt nödvändigt för att få fortsätta som man gör. Det är därför inte alls ovanligt att man som förälder går helt ovetandes om denna hemlighet under en väldigt lång period.  

     

    Nu verkar det som att er dotters hemlighet har uppdagats dock. Ni har fått upp ögonen för att hon inte äter som hon ska. Ni ser flera tecken, som litet matintag och överhoppade måltider, oregelbunden mens, dålig hy, förstoppning och att hon är väldigt smal. Det låter som varningsflaggor för anorexia och jag förstår att ni blir oroliga. Ni har försökt prata med henne om hur viktigt det är att få i sig näring, och uttryckt er oro för henne. Det är bra att ni har börjat den vägen, genom att försöka prata med henne.  

     

    Om jag får ge er ett tips vad det gäller samtalen med henne, försök att fokusera just på hennes mående. Att ni ser att hon inte mår bra, och utforska det. Hur länge har de pågått, vad bidrar till att hon inte mår bra? Hur har det påverkat henne att se hennes kompis må som hon gör? Hur var det när hon (och kompisen) mådde bra, och vad är skillnaden mot nu? Vi vill gärna, så klart, prata om hur viktigt det är att äta (vilket det är), men det kan vara en bättre ingångspunkt att prata om måendet istället. Där kan ni till en början hitta en gemensam grund att stå på, som ni båda håller med om, vilket är att hon inte mår bra just nu. Vid samtal om mat med någon som har ett ätstört beteende blir det annars mest motstånd, och det är lätt att hamna i en dragkamp där man försöker få henne att förstå att hon behöver äta och hon bara blir tyst eller vägrar.  

     

    Jag delar också din oro vad det gäller din dotter, eftersom det finns en del tecken på att hon är riskzonen att utveckla anorexia, precis som sin kompis. Om deras tävling har hållit på i ett års tid, så har det också pågått ett tag, och kan betyda att hon har utvecklat ett tanke- och beteendemönster som är svårt att bryta på egen hand. Jag hör att hon blir tyst och inåtvänd när ni föreslår att hon behöver hjälp. Jag förstår att hon reagerar så. Många som är på väg in i en ätstörning är livrädda för att förlora kontrollen om sin kropp. Hela ätstörningen bygger ju på idén om att kontrollera sin kropp – sin vikt, träning och sitt matintag. Söker man hjälp, så förlorar man den kontrollen, vilket skapar en enorm ångestkänsla hos de flesta. Med det sagt, så finns det ofta också en liten del i dem som vet att de inte mår bra och att något behöver göras. Det är oftast väldigt ambivalent hos de flesta, där man pendlar mellan att vilja ha hjälp och att bara få vara ifred och ”lösa det själv”.  

     

    Vad vill jag säga med allt detta? Det är nog att ni kan behöva agera här, mot er dotters vilja. Egentligen kanske det inte är mot er dotter vilja, utan mot ätstörningens vilja. Man vet att ju längre tid det går för en person i en ätstörning, desto längre tid för tillfrisknande. Jag tror därför att det kan vara bra att redan nu söka hjälp. Förslagsvis kan ni prata med den läkare eller dietist som utreder er dotter för IBS, berätta om det ni upptäckt och be om en tid hos BUP eller en klinik/enhet för ätstörningar? 

     

    Jag är ledsen över om jag oroar er ännu mer, och jag vet givetvis inte allt och har heller inte träffat er dotter. Men utifrån det ni beskriver så låter det som att ni behöver söka hjälp för henne. 

    Skickar er all styrka under denna tid och hoppas att ni får den hjälp ni behöver. 

     

    Varma hälsningar, 

     

    Terese
    Tjejzonen 

  • Hur hjälper vi vår vuxna dotter att söka hjälp för sin ätstörning?

    Hej! Vår dotter Anna (fingerat namn) känner vi stor oro för. Hon är i 20-årsåldern och har under uppväxten varit lite rund. Vi har gått regelbundet hos dietist för att väga och gå råd. Sista året på gymnasiet minskade hon rejält på maten och gick ner i vikt. Hon var allas favorit med stort hjärta och omsorg  månade om dina kompisar. I fjol blev hon gravid, trots spiral och hon gjorde abort. Hon fångades upp av en barnmorska som såg hur tunn och dålig hon var. Blev skickad till ätstörningsteamet inom barn o vuxen psykiatrin. Hon bodde hemma efter att det tagit slut med pojkvännen. De var även förlovade ett tag. Nu var hon tillsammans med ny kille men de bodde inte ihop. Det var honom hon blev gravid med. Anna ville bryta sig loss och flyttade till vår stuga som låg i närheten. Gick varje vecka till kurator för att väga och prata. Jag gick med i en anhöriggrupp som startades av teamet. Samma dietist träffade hon nu igen som hon gått hos tidigare….
    Vi kände att det var på g och att Anna mådde bättre. Hon har hela tiden varit öppen och berättat för oss. Om hon förskönar bilden vet vi inte.

    Anna arbetar på en arbetsplats med oregelbundna arbetstider. Långa pass. Denna sommar har tagit knäcken på henne med schemat. För att orka med flyttade hon till andrahandslägenhet och nu har vi ingen koll alls. Hon kommer i bästa fall hem någon timme i veckan. Vill satsa på att bli frisk och göra slut med killen. När hon är ledig festar hon flera dagar i rad med dina kompisar. En kompis bor i hennes lägenhet. Hon arbetar även oregelbundet och de arbetar båda olika tider. Det blir att de går om varandra och Anna får inte sova. Hon är så övertrött och ringer o gråter. Varför förstår hon inte att vila när hon är ledig?

    Hon var hemma i förrgår och var väldigt väldigt tunn. Hon har gått ner ytterligare i vikt. Jag kontaktade hennes kurator och meddelade att vi är mycket oroliga. Kurator tycker att Anna har vänt och det räcker att träffas varannan vecka! Anna gav mig numret till kurator. Jag tolkar det som att hon vill att vi lägger oss i. Hon är helt förändrad. Har stängt av dina känslor. Ingenting är viktigt förutom att inte äta. Vår dotter känns hyperaktiv, forcerad, hon pratar på in och utandning. Det ska hända roliga saker hela tiden. Ikväll ringde hennes ex och han ville larma om hennes tillstånd. Kom med förslag om att vi kontaktar hennes vänner för att be dem backa lite. Och vännen som bor i lägenheten. Jag ör så orolig så jag dör! Anna är så smal. Hon har acneproblem och en kropp som inte längre orkar. Nu vill hon säga upp sitt fasta jobb och åka utomlands med kompisen. Vill bli bartender. Mycket handlar om sprit och recept på drinkar.
    Det är mitt i natten och det är svårt att sova när man är orolig. Blev så glad när jag hittade er sida. Kanske ingen orkar läsa men jag har fått ur mig lite tankar och oro. Hörde av mig till kuratorn att vi vill ha telefonmötet med henne imorgon.
    Tack för att jag fick skriva till er. Det blev längre än jag tänkte. Vi älskar henne så mycket.

    /orolig mamma

    Hej orolig mamma,

    Tack för ditt utförliga mejl. Jag hör i det mejlet att det har varit en omtumlande resa med din dotter. Det har varit många turer fram och tillbaka, både perioder när allt har känts bättre och perioder när det har känts sämre igen. Från vad du berättar i ditt mejl, så får jag till mig att din dotters ätstörning började under sista året av gymnasiet då hon minskade på maten och gick ner i vikt. Det låter som att den första tiden var positiv för henne, som det ju ofta också är. Hon fick mycket uppskattning och mådde bra? Kanske kände hon sig också stolt över att klara av sin viktnedgång och kontrollera maten?

    Från vad du berättar, så låter det som att din dotter har haft det tufft under åren efter gymnasiet, även ifall det blev lite bättre under en period när hon fick behandling för sin ätstörning. Hon har haft ett par förhållanden, varav i ett av dem behövde hon göra abort och ville ta sig bort från relationen. Hon har ett jobb som kräver mycket av henne och hon har en instabil boendesituation där hon ej får vila. På sin fritid festar hon mycket, vilket i sig inte är konstigt med tanke på hennes ålder. Men sammanlagt, av det du beskriver, så lever hon ett liv som låter hektiskt och rörigt, utan mycket vila eller stabilitet. Det är vanligt att man försöker att kontrollera ett liv som känns just rörigt och utan kontroll, med det enda man känner att man kan kontrollera – intag av mat i kroppen. Kanske är det så det har blivit för din dotter? Hon lutar sig mot det enda hon kan kontrollera just nu, maten, och det leder till att ätstörningen blir värre? Kanske finns det även andra saker hon försöker döva med sitt kontrollerande av maten?

    Det är oerhört svårt för någon som gått en tid i sin ätstörning att se hur illa det är. Anorexian, som du säkert känner till, hjärntvättar den sjuka till att tro att allt är okej, att det bara gäller en liten period till eller att man är normalviktig när så inte är fallet. Det låter, precis som du också skriver, oroväckande att människor i hennes omgivning just nu slår larm, som hennes före detta pojkvän som jobbar på samma arbetsplats. Hon verkar också ha blivit personlighetsförändrad och har stängt av känslorna, så som det ofta blir när en mår väldigt dåligt. Från vad du berättar så har det gått långt och hon är i behov av omedelbar hjälp. Jag tror precis som du, att det inte är en bra idé i dagsläget att hon flyttar utomlands för att jobba på en bar.

    Din oro i mejlet är märkbar, och är fullt förståelig. Jag delar din uppfattning om att det finns anledning att oroa sig över henne. Jag hör att du redan har agerat genom att kontakta kuratorn, vars nummer din dotter gav till dig. Det kan mycket väl vara så att det var ett rop på hjälp, och att din dotter egentligen önskar att ni söker hjälp åt henne. Jag tror precis som du, att hon behöver kontakt med vården och ganska så snart. Kan kuratorn hjälpa dig med kontakter så att ni får hjälp? Finns det möjlighet att hjälpa henne att iallafall temporärt flytta från den lägenhet där hon bor nu så att hon får byta miljö? Det är några tankar jag får.

    Jag hör i ditt mejl hur mycket ni bryr er och oroar er och jag känner med hela er familj. Skickar er all styrka och hoppas att ni får den hjälp ni behöver för att stötta er dotter.

    Varma hälsningar,

    Terese

    Tjejzonen

  • Hur gör jag när min dotter i förtroende berättar att hennes bästa kompis har en ätstörning?

    Hej,

    Min dotter anförtrodde sig för mig häromdagen om att en av hennes bästa kompisar erkände att hon har en ätstörning. Det låter som bulimi.

    Det har pågått aktivt ca ett år.

    Min dotter fick mig lova att inte berätta detta till någon, då hon lovat hennes kompis detta.

    Jag känner mig oerhört kluven för jag känner mig ansvarig som vuxen.

    Om flickan i fråga får hjälp i tid kan man kanske undvika att hon blir riktigt illa däran.

    Jag bad min dotter uppmuntra kompisen att prata med en vuxen, exempelvis hennes föräldrar eller att kontakta ungdomsmottagningen eller liknande.

    Egentligen vill jag berätta för flickans föräldrar men då sviker jag ju både min dotters och flickans förtroende. Min dotter är livrädd att flickan får reda på att hon pratat med mig.

    Vad kan jag göra i den här situationen?

    Tacksam för svar.

    Med vänlig hälsning,

    Kluven mamma

    Hej kluven mamma,

    Tack för din fråga.

    Du beskriver ett riktigt dilemma. Din dotter har anförtrott dig en hemlighet som handlar om hennes bästa kompis som har en ätstörning sedan ett år tillbaka. Du känner dig kluven, eftersom du står mellan två alternativ, som båda på olika sätt ger negativa konsekvenser. I det ena, tar du ej ansvaret som vuxen vilken kan innebära att denna tjej fortsätter med sin ätstörning, och i det andra bryter du det förtroendet du har fått av din dotter, och i förlängningen av din dotters bästa kompis. Hur ska du göra?

    Jag vill börja med att säga att det är fint att du reflekterar som du gör, att du väger de olika alternativen och ser att det även kan bli en konsekvens av att bryta din dotters förtroende.

    Jag hör även att du har försökt att gå en tredje väg, där du har bett din dotter att uppmuntra hennes bästa vän att prata med någon, som ungdomsmottagningen eller någon vuxen. Det är jättebra för om hon söker hjälp på eget initiativ kan det leda till att hon blir mer mottaglig för hjälpen. Jag undrar hur det har gått? Har du en uppfattning om hon går och pratar med någon?

    Du resonerar också klokt kring att ätstörningar ofta blir värre ju längre tid det går och att tidig hjälp är viktigt för tillfrisknande. Det låter från vad du berättar som att din dotters kompis har hållit sin ätstörning hemligt fram till att hon berättade om det för din dotter. Om det är så att din dotters kompis inte har pratat med någon vuxen än så förstår jag att du funderar på om du ska berätta för din dotters kompis föräldrar. Ibland kan det dock vara bra att utforska hur det ser ut först för den här tjejen? Hur är hennes relation till sina föräldrar och hur har hon det hemma? Vad är din uppfattning? Ibland kan det mest hjälpsamma vara att få prata med någon annan vuxen utanför familjen. Exempelvis om hemmamiljön är en del av problematiken. Nu vet jag givetvis inte om det är så här, men det är ett perspektiv att ta med när du tar ditt beslut.

    Kanske kan du försöka prata med din dotters bästa kompis vid något tillfälle när hon är hemma hos er? Du kan i så fall ta upp det utan att involvera din dotter, exempelvis säga att du har märkt att hon har problem med maten, kanske något som du faktiskt noterar nu när du vet om hennes ätstörning? Du kan även fråga henne allmänt hur hon har det , exempelvis säga att du har märkt att hon inte verkar må så bra. Många unga som inte mår bra har en förhoppning om att vuxenvärlden ska notera dem. De kan dölja sina ätstörningar eller självskadebeteenden men samtidigt innerst inne hoppas att någon ska upptäcka dem och fråga hur de mår. Där kan du vara en sådan vuxen. Kanske behövs det fler än ett samtal där ni utforskar hur hon har det och hur hon mår.

    Om du beslutar dig för att prata med henne, eller med hennes föräldrar, så kan det vara bra att prata igenom det ordentligt först med din dotter. Det är viktigt att din dotter får vara med i dina tankebanor och förstår varför du väljer att göra som du gör. Lyssna även på hennes farhågor. Vad är hon rädd ska hända? Hur kan ni göra så att det blir lättare för henne? Om du väljer att berätta för hennes föräldrar så kanske ni även behöver prata om vad detta innebär framåt för er relation? Kommer din dotter att kunna fortsätta berätta saker för dig? Om nej, hur kan ni göra för att hon ska känna ett fortsatt förtroende för dig? Och om du bestämmer dig för att prata med föräldrarna, behöver du även prata med din dotters kompis först och berätta varför du väljer att göra så. Då blir det inte ett sådant svek som det annars kan bli om föräldrarna informeras utan hennes kännedom.

    Jag blir även lite nyfiken på hur det kom sig att din dotter berättade om det för dig? Kanske ville hon (utan att vara medveten om det) ha hjälp med att axla det tunga ansvaret som det måste ha inneburit att bära denna hemlighet. Det är ett tungt ansvar att bära för ett barn och kan lätt göra att man känner sig ensam och ansvarig för hur det går. På så sätt är det ju väldigt fint att hon berättade det för dig. Kanske kände hon att hon behövde ha hjälp av en vuxen som delade det ansvaret med henne? Jag vet givetvis inte, utan det är bara en tanke.

    Jag förstår som sagt att det är svårt. Ofta när man hamnar i ett dilemma så tänker man i antingen eller, och jag tror att det i det här fallet kan finnas en mittenväg som du själv har påbörjat redan, att undersöka först hur det ligger till, stötta din dotter att hjälpa henne, eventuellt prata med flickan och i den dialogen möjligtvis komma fram till att du behöver berätta det för hennes föräldrar.

    Hoppas att det hjälper dig på vägen mot ett beslut. Önskar dig varmt lycka till!

    Varma hälsningar,

    Terese

    Tjejzonen

  • Finns det verktyg för hur jag kan bemöta mitt barnbarn på ett så bra sätt som möjligt?

    Hej ! Jag är en Mormor till ett barnbarn som fyller 13 år i år , jag vill få hjälp o verktyg hur jag ska bemöta mitt barnbarn på ett så bra sätt ! hon är väldigt introvert o släpper inte in nån mäniska på sitt liv. det är svårt att nå henne. Hennes Mamma är fantastisk o har gjort allt hon kan för att hjälpa sin dotter.

    /mormor

    Hej mormor,
    Tack för din fråga.
    Jag hör att du önskar verktyg för att bemöta ditt barnbarn på ett bra sätt. I din fråga hör jag att det är svårt att nå in till henne, inte bara för dig utan för andra också. Du beskriver henne som introvert och som någon som inte släpper in andra människor i sitt liv. För det första, tack för frågan. Den visar att du vill försöka, och hitta nya sätt för att nå in till ditt barnbarn. Det är kanske det mest grundläggande för att lyckas nå in till någon annan, och det är att vi är beredda att just försöka och testa nya sätt, kanske sätt som vi är ovana vid eller aldrig försökt innan. Det är fint att höra att du är öppen för det.

    Jag blir nyfiken på om hennes svårighet att släppa in andra är ett nytt beteendemönster eller något som alltid har varit där? Är det en del av hennes personlighet eller är det något som har kommit av en period av exempelvis sämre mående? Många stänger ju ute världen när de mår dåligt, för att de tror att ingen kommer att förstå, eller för att de skäms över det som är jobbigt. Nu vet jag inte alls om det är så för ditt barnbarn, jag skickar bara med det som en möjlig teori.

    Du undrar över verktyg. Hur kan man bemöta någon som stänger ute världen? Någon som signalerar att de inte vill prata? Och det är en väldigt bra fråga. Många gånger när vi möter någon som stänger ute oss, kan vi reagera med att tränga oss på. Oftast tränger vi oss på med frågor eller krav, exempelvis: ”vad händer?” ”varför berättar du inget?” eller ”vi pratar ju aldrig” osv. Nu vet jag inte alls om det är så här, utan jag pratar bara utifrån hur väldigt många reagerar på ett avvisande, som det ju känns som när man inte blir insläppt.

    Nyckeln är då att hejda de reaktionerna. Att inte ställa några krav och inte ställa några frågor (som kan upplevas påträngande av någon som är introvert). Istället kan man försöka skapa ett tryggt rum med högt i tak där allt är okej att prata om. Man kan kommunicera det genom att säga saker som: ”jag förstår om du inte vill prata om saker med mig, och det är okej. Men om du vill berätta något så vill jag att du ska veta att jag inte kommer att döma eller tycka något är konstigt av det du säger.” Om hon sen berättar något som hon tänker på, bemöt det bara med nyfikenhet. Exempelvis: ”det låter tuff/svårt/jobbigt, vill du berätta mer? Hur kändes det? Hur tänkte du då?”. Vi människor vill gärna lösa andras problem, men det kan också skapa en känsla av att vi inte har lyssnat och bara vill ”bli av” med problemet. Istället kan man uppmuntra henne att prata genom att enbart ställa följdfrågor och ha ”som mål” att lära känna hennes inre tankar, snarare än att lösa problemet. Hur är det att vara hennes 13-åriga jag? Vad oroar henne? Vad gör henne glad? Hur känns det precis just nu för henne?

    Kanske har du redan försökt detta ovan, och du möts av tystnad? Ibland underlättar det att göra något tillsammans istället. Har hon något intresse? Något hon tycker om att göra? Du kan i så fall fråga om du får vara med och göra det tillsammans med henne? Du kan säga att du vill lära dig och fråga om hon kan hjälpa dig? Då får hon vara expert på sitt område och du lär dig samtidigt om henne. Det är kanske så att du får ett nej i början, och då får det vara okej. Kanske tar det ett tag innan hon är villig att släppa in dig.

    Kanske är det så att det känns väldigt tyst när ni umgås, eller när ni är i samma rum? Många av oss blir nervösa av tystnad och vill gärna bryta den. Det är då man kanske börja ställa en massa frågor eller pratar på om sitt egna liv. Ett tips här är att bli vän med tystnaden. Om det är tyst mellan er två, låt det vara det. Det kan kännas behagligt och fint att få vara tyst tillsammans med någon, att slippa ta ansvar över det sociala och prata, särskilt om hon som du beskriver är introvert. Många gånger när man låter det vara tyst och blir vän med tystnaden (tystnaden känns okej och inte jobbig) så gör det att den andra till slut säger något, och då kan man möta det genom att vara nyfiken och bara lyssna. Hur kändes det? Vad tänker du om det? Osv.

    Till sist, kan man också testa att utgå från det man känner själv, kommunicera det och be henne om hjälp. Exempelvis: ”jag skulle gärna vilja lära känna dig bättre, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Vad behöver du från mig för att vi ska komma närmre varandra?” I och med att man uttrycker sin egen önskan och ber henne om hjälp så inkluderas hon även i det hela. Hon får vara med och berätta vad hon behöver av dig, vilket kan bli värdefullt att ha med sig i er fortsatta relation.

    Hoppas något av ovan tips kan vara till hjälp. Jag önskar dig varmt lycka till här framöver!

    Varma hälsningar,

    Terese

  • Hur gör jag som vän och arbetsgivare för att hjälpa min anställda till vård?

    Hur gör jag som vän och arbetsgivare för att hjälpa min anställda till vård? Personen i fråga orkar inte ta det steget själv men säger heller inte nej till hjälp. 

    /Orolig arbetsgivare 

    Hej orolig arbetsgivare, 

    Tack för att du hör av dig. 
    Jag hör att du har en anställd och vän som mår dåligt. Du specificerar inte vad det handlar om men jag anar att det kanske handlar om psykisk ohälsa? Det är väldigt fint att du som arbetsgivare bryr dig om din kollega och vän och ställer dig frågan vad du kan göra. Som arbetsgivare har man, som du säkert vet, ansvar över de anställdas mående på arbetsplatsen, men många arbetsgivare tar det ett steg längre och tar även ansvar över måendet i allmänhet. De gör ingen skillnad på arbetsplatsrelaterat mående och privat mående, eftersom dessa två ju oftast går hand i hand. Mår vi dåligt privat går det ut på jobbet och tvärtom. Många arbetsgivare bryr sig även om sina anställda som vänner, något jag hör här och vilket är väldigt fint att läsa. 

    Utifrån din fråga låter det som att du har pratat med personen i fråga om dennes mående, eftersom du vet att personen inte orkar söka hjälp själv men heller inte säger nej till det. Jag undrar hur det samtalet kändes? Var det initierat av den anställda eller av dig? Hur kom det sig att samtalet initierades?  

    I det samtalet anar jag att du önskar att personen sökte hjälp. Du ser att hen behöver få hjälp för att komma ur den sits eller det tillstånd hen befinner sig i. Även personen i fråga ser det, men har inte orken att göra det som krävs för att söka hjälp. Jag förstår att du då ställer dig frågan på vilket sätt du kan hjälpa till. 

    Tyvärr är det svårt att hjälpa en annan vuxen att söka hjälp, om hen inte orkar själv. Du kan givetvis rekommendera att hen kontaktar vården, alternativt boka en tid för personen med dennes godkännande, men i slutändan behöver personen själv ha den motivation som krävs för att dyka upp i tid och motta hjälp. Hur ser motivationen ut för att söka hjälp? Handlar det om brist på ork eller finns där andra hinder också, som oro och rädslor? Kanske kan du om du får möjlighet, prata med personen igen, utforska vad som gör att hen inte orkar söka hjälp. Vad ligger i ordet ”orka” för hen? Vad skulle hända om hen sökte hjälp? Och vad händer om hen inte gör det?

    Nu vet jag inte hur er organisation ser ut, men om ni har en företagshälsovård så är det även ett alternativ, det vill säga, att erbjuda personen en samtalskontakt via företagshälsan. Men kanske orkar hen inte heller en sådan typ av kontakt?  

    Jag undrar även vad det innebär att hen inte säger nej till vård. Kanske behöver ni klargöra det med varandra. Innebär det att om du bokar något för hen, så kommer hen att gå dit? Helt enkelt, vad är personen beredd att göra för att få vård, och vad kan hen inte göra?  I slutändan tror jag att ni behöver vara överens om vad som ska göras framåt. Vad som förväntas av dig och av hen. Det kan kännas svårt att ha ett sådant samtal med någon som mår dåligt, men tyvärr så finns det inte något annat sätt. I slutändan måste hen ta de avgörande stegen själv. Utöver det tänker jag att ni skulle kunna utforska hur personens privata nätverk ser ut. Finns det någon annan där, utöver dig, som kan stötta hen under denna period?  

    Önskar dig varmt lycka till! 

    Varma hälsningar,
    Terese 

  • Vad händer när min dotter möter en annan tjej med ätstörning på dagvården?

    Hej. 
     
    Vi har haft vår dotter som har bulimi tvångsinlagd med tydliga rutiner med ätande. Detta har gått över förväntan och hon har ätit med personal + förälder och blivit mycket duktig på att äta normalportioner utan att kräkas . Nu när hon är ute så ska hon börja med dagvård och då är det 2 familjer som ska vara där samtidigt och äta tillsammans men den andra tjejen har anorexi och har ätit väldigt lite och hon är ett par år yngre än vår dotter. Vår dotter hade anorexi för nåt år sen och det pågick ett halvår. Min fråga. Är det lyckat att ha min dotter ihop med den andra tjejen under måltider och behandling. Min dotter har också haft väldiga komplex för både vikt och kropp innan medans den andra tjejen är betydligt mindre än min dotter. Hoppas du förstår min oro och frågan. 

    Med vänlig hälsning, Orolig förälder 

    Hej orolig förälder,

    Tack för att du hör av dig.

    Det gör mig glad av att höra att er dotter har förbättrats av tvångsinläggningen med rutiner och ätande, så pass att hon har kunnat äta normalportioner utan att kräkas. Det låter hoppfullt. I nästa steg, på dagvården, hör jag att hon parades ihop med en yngre och mindre tjej med anorexia.  Du undrar över om din dotter kan bli triggad av den andra tjejen, särskilt som din dotter har haft anorexia under en period och som hon har haft stora komplex för sin vikt och kropp.

    Jag förstår din oro och fråga och vet att det finns fler som har samma typ av oro inför dagvård. Din oro är också förståelig, för det är lätt att jämföra sig, och få tankar om att man är ”för stor”, om andra i dagvården är mindre till växten eller underviktiga. I ett ätstört beteende ingår ofta att vilja tävla med andra. Så jag vill börja med att säga att din oro är förståelig och kanske även befogad. Du har all rätt att lyfta dina farhågor med personalen, inte minst för att höra hur de tänker och vad de ser för potentiella risker. De är där för att hjälpa dig och din dotter.

    Med det sagt, vill jag också föra in ett annat perspektiv, och det är att det även kan det bli en skjuts framåt i tillfrisknandet av att se någon som också kämpar med samma problem som en själv. Den andra personen blir lite som ens egen spegelbild, det vill säga, man får syn på saker hos den andra som också i allra högsta grad gäller hos en själv. Kanske blir det ännu tydligare för din dotter vad hennes sjukdom kan orsaka när hon ser den andra tjejen? Jag skulle gissa att dagvårdspersonalen har erfarenhet av att para ihop olika tjejer med ätstörningsproblematik och att de tar många olika faktorer i beräkningen när de gör det. Som sagt, hör gärna med dem hur de tänker.

    Nu är det ett tag sen denna behandling pågick och jag hoppas så att det gick bra er och att er dotter har kommit ur sin ätstörning. Önskar er all lycka till framöver.

    Varma hälsningar,
    Terese, Tjejzonen

  • Hur gör man för att inte gå sönder när dottern har anorexi?

    Hej,
    Vi har en dotter på snart 19 år som genomgår Anorexi
    Har öppenvård sen september och har väl inte blivit så mycket bättre av det
    De anser att hon behöver dygnsvård men finns ej köer ens att sätta upp henne på pga långa köer
    Hon blir bara värre o värre och äter inte ibland när hon är hemma
    Varit på akuten fått dropp och även en akut remiss därefter till psykiatrin som gjorde en bedömning att hon borde vända om och inte hörde hemma där
    Hon var ledsen o rädd under tiden vi var där  men så fort vi kom ut genom dörren var det som bortblåst.
    Fått även näringsdryck som kompensation om hon inte äter men börjat vägra den
    Är helt slut som föräldrar och vet inte hur vi ska ta oss igenom detta.
    Finns ingen hjälp att få än bara vänta ut att hon är fara för ditt liv och åker in på psyket men är ju inte rätt väg att gå

    Vi kommer gå sönder och kan inte hjälpa våran dotter då
    Hur gör man?
    Hur kan vi orka med detta en längre tid om hon inte får rätt hjälp

    Mvh förälder

    Hej förälder,

    Tack för att du hör av dig.

    Att vara anhörig till en närstående med ätstörning är nog bland det absolut svåraste man kan uppleva. Och du beskriver det så väl i dina ord. Att vara helt slut som förälder och känna det som att man går sönder. Maktlösheten i att inte kunna hjälpa hur gärna man än vill, och dessutom uppleva att ens dotter inte får den livsviktiga hjälp hon behöver. Ni undrar hur man gör för att orka med?

    Det är lätt hänt att all energi (av förståeliga skäl) går åt till den person som är sjuk. Det är lätt att glömma bort att även den som hjälper behöver få något tillbaka, stöd eller hjälp någonstans ifrån. Annars orkar man inte. Det är som syrgasmasken på flyget, har man inte tillräckligt med syre själv är det svårt att ge det till andra. Jag vet givetvis inte men anar att det kan vara så ni känner?

    Många anhöriga upplever stöd i att få ta del av och dela liknande erfarenheter. Det känns inte längre lika ensamt och isolerat som så det så ofta blir när man som familj drabbas av en ätstörning. Ingen vet bättre vad ni går igenom än andra familjer med en liknande berättelse. Om ni inte redan har gjort det, se om ni kan få kontakt med andra familjer som delar era erfarenheter. Det finns ett flertal på Facebook, som ”För anhöriga till barn/ungdomar med anorexia” samt andra anhörig-stödgrupper, som exempelvis:  https://mando.se/kunskapsbank/stodgrupper/ eller https://www.friskfri.se/fa-stod/grupper-traffar/

    Jag rekommenderar även att ni fortsätter att samla på er kunskap, genom att ta till er av andras berättelser och genom att läsa böcker om hur ni kan stötta er dotter och samtidigt ta hand om er själva. Ett tips är Frisk och Fris ”En närstående handbok” som du kan beställa gratis eller läsa digitalt här: https://www.friskfri.se/kontakt/bestall-material/en-narstaendes-handbok/

    Jag önskar er all lycka till och hoppas så innerligt att er dotter har fått mer stöd än då ni skrev.

    Varma hälsningar,
    Terese, Tjejzonen

  • Ska jag prata med min dotter om vikten av att äta för att må bra?

    Hej, 

    Jag är mamma till en flicka i 11-åldern som heter Moa. 
    För en vecka sedan hörde Moas lärare av sig då hon hört henne säga i matsalen ”att man inte ska äta grädde för då blir man tjock”. Jag vet inte hur jag ska ta upp detta med Moa, om jag ens ska det?  Jag vill inte problematisera i onödan. 

    Hemma mumsar hon gärna godis, chips, läsk. Har hittat ”gömda” godispapper och reagerade då och sa till Moa att man inte ska gömma saker utan att de får äta godis. 

    Hon tränar flera gånger i veckan fotboll och boxning. Hennes kropp har utvecklats och jag ser att hon börjat kolla sig i spegeln och borsta håret länge. Utseendet verkar ha tagit en större plats. 

    Vi brukar prata om vikten av mat, att både Moa och hennes syster behöver äta mkt mat för att orka all sin träning och för att växa. Hemma är det bara pappa som är lite överviktig som brukar skippa kolhydrater – men det är ingen stor grej som vi pratar om. Moa äter mat och vi ser ingen förändring med hennes ätande. 

    Så- ska jag ta ett snack med Moa om det läraren berättade? Eller ska jag ta ett generellt snack igen om vikten av mat att hon inte behöver undvika viss typ av mat för att bli tjock? Eller vad råder ni mig till? 
     
    Tack!
     
    /Orolig mamma

    Hej orolig mamma, 

    Tack för att du hör av dig.

    Jag hör att du ser vissa tecken på att din dotter kan ha påbörjat vissa tankemönster kring mat som hon inte har haft tidigare, men att tecknen är små och att du också är rädd för att problematisera det, dvs skapa ett problem som inte finns. För det första, jag tycker det är fint att du är så medveten och reflekterande kring det som har uppkommit kring din dotter. Att du observerar, funderar på om familjen har påverkat henne på något sätt och att du även pratar med henne om vikten av att äta mat. 

    Jag förstår att du funderar, eftersom 11-årsåldern är en känslig ålder för de flesta tjejer. Många tjejer har periodvis osunda tankar om mat och träning och en önskan om att bli ”bara lite smalare och lite finare”. Ett fåtal tjejer går djupare in de tankemönstren där kontrollerandet eller undvikandet av mat och mer träning tar upp mer och mer plats, så pass att deras liv blir lidande i form av skola, sociala relationer osv. Och det är då risken är stor för en utvecklad ätstörning.  

    Än så länge, utifrån vad du berättar så lever din dotter ett vanligt liv, dvs hon tränar precis som hon brukar och hon äter som vanligt. Hon har dock uppmärksammat att viss mat gör en tjock, utifrån vad läraren berättade och kanske även utifrån de gömda godispapprena. Hon verkar också mer upptagen med sitt utseende. Du funderar på om du ska ta upp det som läraren sa eller prata allmänt med henne om att hon inte behöver undvika en viss typ av mat, eller släppa det för att inte göra det till en så stor sak.

    Jag tänker nog att eftersom du ändå har sett en förändring hos henne, och det är bra att fånga upp tankar tidigt, så kan det kanske vara bra att prata allmänt med henne. Förändringen är ju liten och behöver absolut inte betyda något. Som sagt, många tjejer uppfattar vad samhället säger, att en ska hålla sig smal och undvika sötsaker, vilket dock aldrig leder till en ätstörning. Men det kan nog ändå vara bra att öppna upp för samtal, för när man pratar om saker lyfts tankarna ut i ljuset och blir synade, vilket brukar ha en bra effekt för de allra flesta. Man får syn på saker på ett annat sätt än om tankarna bara hade existerat i huvudet.

    Ett tips som kan vara användbart i sådana samtal är att inte ha en agenda inför samtalet, exempelvis att man har något specifikt att säga till henne eller att man vill få henne att förstå något. En sådan agenda uppfattas så väldigt lätt av den andra och gör att den andra personen sluter sig. Samtalet får oftast bättre förutsättningar om man istället visar att man är öppen och nyfiken på henne och hennes värld. Exempelvis kan man säga att man har märkt av förändringen hos henne och att undrar hur hon upplever det. Exempelvis: ”jag tycker mig ha märkt att du bryr dig lite mer om vad du äter/hur du ser ut, upplever du det så också?” ”Berätta mer, hur är det för dig? ”Tänker du mycket på det här? Hur går tankarna?”.  

    Hoppas det kan hjälpa något! Och önskar dig all lycka till!  

    Varma hälsningar,
    Terese, Tjejzonen 

  • Orolig för min dotters ojämna mående

    Hej, jag har en dotter i yngre tonåren som är ojämn i sitt mående. Hon har några gånger lagt fram till mig att hon inte orkar längre, men i nästa stund är det full fart med vänner mm.

     

    Det har kommer sent på natten någon text, hon ex delat en tictoc film med text om tågräls om självmord eller som i natt, att familjen är splittrad. (Några år sedan vi separerade o vi har en jättefin relation).

     

    Vet inte hur vi ska agera, vi har soc, Umo, skola som är lagomt engagerad.

     

    Blir så orolig att jag inte agerar rätt

     

    Mvh orolig mamma

    Hej orolig mamma!

     

    Du skriver att din dotter ibland uttrycker att hon mår dåligt, till och med att hon inte orkar längre, medan det i nästa stund verkar som att hon mår bra. Om jag förstår dig rätt kan det pendla snabbt.

     

    I tonåren händer ju otroligt mycket i utvecklingen, och de hormonella förändringarna i sig kan verkligen få en del ungdomar att ha just höga toppar och djupa dalar. Att se på världen med ett svartvitt filter och uttrycka sig drastiskt är heller inte ovanligt just när man känner mycket och starkt. Med det sagt är det så klart viktigt att inte vifta bort en tonåring som uttrycker att hen mår dåligt, jag vill mest nyansera och säga att det du beskriver inte i sig behöver betyda att din tonåring är till exempel deprimerad.

     

    Du skriver att du och hennes andra förälder är separerade sedan ett par år och att ni har en fin relation. Hur pratar ni tillsammans om detta (er dotters beteende/mående), har ni samma upplevelse? Jag undrar också om du har kontakt med någon av din dotters kompisars föräldrar, kanske kan det vara skönt att få bolla med dem om de upplever liknande saker och hur de resonerar kring det i så fall?

     

    Att vara tonårsförälder är verkligen inte lätt. Hur ska man tolka alla dessa signaler? Det är ibland omöjligt att veta. Det du kan göra är att vara nyfiken på det hon skriver och signalerar. Våga fråga, även om du inte får några svar. Du ska så klart också finnas tillgänglig i den mån du kan och hon vill, stötta och visa på att livet är upp och ner men att det finns stöd runtomkring om hon vill det. Du skriver också att hon har kontakt med UMO, att soc är inkopplade och att ni har kontakt med skolan, men att dessa inte verkar agera som om läget är akut. Jag tänker att det låter som att ni är flera vuxna runt din dotter, och därmed har ni också goda chanser att hjälpas åt och stötta henne i hennes svackor på olika sätt.

     

    Det du och de andra vuxna runtomkring ditt barn kan fundera på, är om ditt barn har verkat må dåligt under en längre tid, mer eller mindre konstant. Om hon tappat lust att göra sånt som hon brukar tycka är roligt, om man märkt av stora förändringar i hennes skolbeteende, om hon äter och sover dåligt eller slutar vara med sina vänner, till exempel. Sammantaget kan detta vara tecken på en depression. I så fall kan det vara dags att ta nästa steg och söka hjälp på vårdcentral i stället för på ungdomsmottagningen.

     

    Jag önskar dig all lycka till,

     

    med vänlig hälsning

     

    Karin

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Hur göra när dottern vägrar äta?

    Hej!

    Min dotter är 15 år och har fått en ätstörning. Hon går och väger sig på Bup. Bup säger att hon inte får laga sin egen mat utan ska äta den maten vi föräldrar lagar. Men hur ska vi göra när hon vägrar att äta? BUP ska skicka en remiss till en ätstörningsklinik.

    Hej!

    Vad ledsamt att höra om din dotter, och vad tufft det måste vara för dig och din familj. Visst är det knepigt när de råd som välmenande ges är svåra att anamma och applicera i den aktuella situationen. Du beskriver att er dotter vägrar äta, och där står ni föräldrar – mittemellan vården och er dotter. Vad kan ni göra? Jag tror du själv också ser att det är omöjligt för er att tvinga i er dotter den mat ni lagar, det skulle vara att gå över många  gränser som förälder, och skulle varken hjälpa er dotter med sin ätstörning, eller vara särskilt stärkande för relationen er emellan. Finns det något av det ni lagar som hon äter? Något är bättre än inget i det här fallet, och blir det inget så är det ändå viktigare att ni kan orka med vardagen och att finnas där för er dotter på andra sätt, om hon tillåter er det, snarare än att ni har dagliga bråk om maten. Vad bra att en remiss ska skickas till ätstörningsklinik. Jag hoppas ni ska känna er väl mottagna där och att ni kan få mer hjälp därigenom.

     

    Vi på Tjejzonen får många frågor om just anhöriga med ätstörningar, och om du läser några av mina tidigare svar kanske du hittar några fler tankar som kan vara hjälpsamma för dig. Jag brukar också tipsa om den handbok för anhöriga som ligger på föreningen Frisk & fri:s hemsida, jag bifogar den länken också här. https://www.friskfri.se/wp-content/uploads/2019/01/En_narstaendes_handbok_2018.pdf

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Inget verkar hjälpa min dotter?

    Hej!

    Hur kan stödja o hjälpa min dotter 16 år som har självskadebeteende? Äter antidepressiva och går/gått hos psykolog o kurator men inget verkar kunna hjälpa henne?

    Orolig mamma

    Hej orolig mamma!

     

    Jag vet inte om du läst något av de andra svar jag gett här på Tjejzonen, till anhöriga som är oroliga för tjejer i sin närhet. I så fall vet du att de här svaren ofta består av fler frågor än definitiva svar. Det beror dels på att frågorna som kommer in handlar om väldigt komplexa situationer som inte fullt ut går att besvara i några få meningar. Även självskadebeteende är komplext på så sätt att vi vet att det ofta är ett sätt att lindra hög ångest, men vad som i sin tur väcker så stark ångest, varierar från person till person.

     

    Ibland kan det kännas hopplöst när en närstående mår dåligt och det inte verkar bli någon bättring. Du skriver att din dotter står på en medicinsk behandling och att hon har gått och/eller går till psykolog och kurator och att hon än så länge till synes inte mår bättre. Jag vet inte hur länge och hur många olika slags mediciner/behandlare din dotter har provat än, men jag vill inge hopp om att det inte alls behöver vara så att det inte finns några alternativ kvar att prova. Kanske är det så att den behandling som din dotter får/fått, inte passar för just henne. Försök höra dig för om vilka alternativ som finns. Om hon står på en medicin som inte hjälper henne verkar det som en god idé att utvärdera effekten av behandlingen och eventuellt kan det vara värt att prova en annan medicin, till exempel. Det är något att ta upp med ansvarig läkare i så fall.

     

    Som jag skrev ovan så kan självskada fylla olika funktioner för olika individer, men gemensamt brukar ofta vara att det fungerar ångestlindrande. En del i en behandling brukar därför bestå av att försöka hitta andra, mindre skadliga sätt, att lindra ångest på. Man försöker helt enkelt byta ut självskadebeteendet mot ett annat beteende som också kan lindra ångesten något, men som inte är farligt/skadligt för personen. Vet du något som din dotter brukar må bra av att syssla med? Utan att veta mer om er situation så tänker jag att det kanske finns något för dig att bidra med där, att hjälpa henne få syn på sådant som hon tidigare mått bra av att göra, och kanske slutat med?

     

    Jag tänker också att det alltid som anhörig till någon som mår dåligt, är viktigt att ta hand om sig själv. Det är ofta lätt att glömma bort när fokus är på den närstående. Hur mår du själv? Har du funderat på att själv ta kontakt med en psykolog eller liknande, om så än för att få tänka tillsammans kring er situation? Kanske kan det vara ett sätt framåt där också du får stöd i den här tuffa sitsen som ni befinner er i.

     

    Jag hoppas att några av mina tankar ska kunna hjälpa dig på vägen.

     

    Med vänlig hälsning, Karin

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Hur ska jag orka med?

    Hej

    Vår dotter är 14 år. Hon har fått adhd diagnos

    Funkar oftast bra. Mest jobbigt i skolan

    Men nu är det sommarlov och då blir det kaos igen. Kommer bort från rutiner och det verkar som hon måste låsa sig vid något

    Vi har sett att fysisk aktivitet är bra.  Men nu har träningen gått över styr. Tränar på gym. Ute och går varje dag.  Helt besatt av vad hon äter.  Hon kan äta typ allt. Och idag tog hon en glass.  Fick sen ångest. Bråk skrik. Vill bara dö.  Varför åt hon. Ligger på golvet hysterisk.  Började sen träna.  För att försätta med en promenad. Vägrar äta.  Räcker med vatten.   Jag är hennes mamma men jag orkar inte ta dessa dagliga bråk längre   Jag skriker till slut på henne.  Efter långa långa diskussioner. Och förklaringar osv. Dag ut och dag in. Timme efter timme.

    Sökte hjälp hos bup. Dom sade att jag skulle ta ledigt från jobbet.  Mata henne 6 ggr om dagen. Sätta träningsförbud får inte ens promenera.  Hur ska jag orka med detta.  Och jag vet att jag kommer förlora jobbet på köpet. Dels för att jag blir borta. Och dels för att jag kommer gå in i väggen.

    Hej!

    Nu har sommaren hunnit passera och höstterminen har dragit igång. Jag hoppas att det innebär att ni fått det lite lugnare där hemma. För det är, precis som du beskriver, att när de dagliga rutinerna och tryggheten i en mer uppstyrd vardag försvinner, så påverkas också måendet negativt för många med ADHD och andra NPF-diagnoser. Du skriver att det är som att din dotter “måste låsa sig vid något” och att det i så fall skulle kunna vara mat och träning i det här fallet. Kanske blir det, som du säger, något för din dotter att kunna ha kontroll över och hålla fast vid, när ramarna runtomkring inte är lika tydliga. Det kan vara värt att fundera lite på hur era rutiner ser ut när det inte är skola och arbete. Om ni kan hitta tydliga rutiner även utanför skola/jobb, tror du det skulle kunna minska hennes behov av att ta kontroll genom mat och träning?

    Du beskriver en situation som är jobbig för henne, men också att det blir en otrolig frustration och jättekämpigt för dig, med dagliga bråk, oro och diskussioner. Ett råd för att ni ska orka med och inte komma ännu längre ifrån varandra, är att se om du ibland kan försöka låta bli att också fokusera på just maten och träningen och i stället lägga fokus på att lyssna på och vara med henne utan krav och bråk. Tro mig, jag vet att det är svårt när man är orolig och ser att ens barn far illa. Men det kan vara värt mycket för er relation, att hon får känna att “ni är på samma lag”.

    Du skriver att du har sökt hjälp hos BUP och att de gett dig rekommendationer som i sig blir stressande för dig, och det förstår jag. Ofta är det också så att man söker hjälp när man är som mest desperat och har det som tuffast, och då kan såna här råd som du beskriver kännas mer som en belastning än en hjälp! Jag undrar om det ändå kan vara värt att ta upp kontakten igen, om ni inte redan gjort det. Kanske när saker och ting inte är precis lika krisiga. Min förhoppning med det är att ni ska kunna få en bättre kommunikation med vården, kring vad ni kan göra och vad de kan göra. Det låter som att ni behöver mer hjälp att få ihop vardagen på ett fungerande sätt, och jag vet inte hur det ser ut på orten där ni bor, men eftersom din dotter har ADHD borde ni också kunna få stöd genom habiliteringen. Det kan vara värt att kolla upp.

    Jag önskar dig och din dotter all lycka till och jag hoppas att ni får stöd i er resa mot att må bättre!

    Med vänlig hälsning

    Karin

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Hur mycket ska jag "gå på" angående min dotters kosthållning?

    Hej

    Min dotter har ganska tvärt slutat med socker och fett, maniskt. Ingen mat får ha varit i kontakt med olja eller fett.

    Det har pågått i ca 4-6 veckor och hon har rasat i vikt, vet inte hur mycket hon gått ner men gissningsvis från 63 till kanske 53.

    Hon har även börjat välja bort en måltid, ofta består frukost och lunch av En måltid, yoghurt eller lite gröt.

    Innan var hon matglad och gillade att träna, nu tränar hon ingenting.

    De vanliga rätter jag lagar fungerar inte, hon lagar egen fettfri mat i små portioner.

    Jag vet inte hur mycket jag ska ”gå på” om hur fel denna kosthållning är. Är nyfiken på att veta vad hon väger men är osäker på om det är kontraproduktivt att köpa en våg och be henne väga sig.

    Än är det kanske inte alarmerande viktsiffror men jag vill få henne på rätt köl innan det går för långt.

    //Orolig pappa

    Hej orolig pappa!

     

    Tack för ditt brev. 

     

    Jag förstår att du är orolig för din dotter och jag blir glad att höra att du är mån om att få henne på rätt köl. Men visst är det svårt att veta hur man ska göra det! 

     

    Du är inne på huruvida man som förälder ska påpeka och informera sitt barn om vad som är rätt och fel, att ge råd och bidra med kunskap som vi vuxna har som vi tänker att våra barn kanske inte har. Det är lätt att tänka att det är rätt väg att gå, så klart! Ofta sätter vi oss själva dock i en ganska dålig position när vi gör det. Antingen för att den andra parten redan har stenkoll på sin vikt, på vad som är näringsrik mat och vad kroppen och hjärnan behöver för att växa, och att sådant prat snarare triggar personen. En annan risk är att vi hamnar i konflikt och stöter ifrån oss personen som vi försöker hjälpa.

     

    I ditt brev framkommer inte så mycket information om din dotters mående i övrigt. Det är nämligen så att den här kontrollen över mat kan stå för olika saker. Kanske är din dotter missnöjd med sitt utseende, kanske har hon kommit över någon diet som hon testar tillsammans med kompisar, kanske har hon ångest eller svårt i relationer och försöker ta kontroll över sitt liv genom att kontrollera kroppen… Kroppskontrollen kan alltså vara mer av ett “symtom” på något i hennes mående, och jag tror att ditt bästa “kort” i det här skedet är att börja vara nyfiken på detta. Att försöka förstå bakgrunden till din dotters beteende, och att försöka visa att du finns där om hon mår dåligt, och att du vill försöka hjälpa med det du kan.  

     

    En annan sak att fundera över kan vara att höra dig för med hennes vänners föräldrar, och med skolan. Är det här något de känner igen hos ditt barn, eller hos sina barn och som de oroas över? 

     

    Ta gärna en titt också på mina tidigare svar till anhöriga till tjejer med ätstörningar, samt kolla in föreningen Frisk & fri, som har bra information och stöd på sin hemsida.

     

    Lycka till!

    Med vänlig hälsning

    Karin

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Hur kan vi få henne att berätta om det som är jobbigt?

    Hej, Jag har en systerdotter på 12 år. Hon mår ofta psykiskt dåligt och har väldigt lite umgänge i form utav kompisar. Det har egentligen varit så ända sen hon började skolan, och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna hjälpa henne. Jag och hennes mamma står varandra nära och jag har tidigare haft en bra kontakt med min systerdotter, men på senare tid pratar hon inte med mig heller. Jag och hennes mamma har pratat om det här också. Vi brukar fråga henne hur hon har det, och hur hon trivs i skolan men får bara korta svar. Om vi ställer fler frågor kan hon bli arg och springa in på sitt rum. Hur kan vi få henne att berätta om det som är jobbigt? /orolig moster

    Hej orolig moster!

     

    Nu vet ju inte jag precis vad du menar när du säger att din systerdotter ofta mår psykiskt dåligt. Om jag hade haft dig i samma rum skulle jag ställa följdfrågor, som till exempel på vilket sätt hon mår psykiskt dåligt, hur ni märker det? För att veta hur orolig det faktiskt är läge att vara.

     

    Du beskriver en situation som jag tror många oroliga vuxna känner igen sig i, att vilja hjälpa och ställa frågor men att mötas av enstaviga svar eller till och med en dörr som slängs igen framför ens ansikte. Det kanske är dags att byta taktik, tänker jag då. Det betyder INTE att vi ska sluta bry oss eller fortsätta försöka hjälpa till, men kanske att vi ska försöka i en annan ände.

     

    Det låter som att du och din systerdotter står varandra nära, eller att ni åtminstone gjort det. Och hennes mamma är precis det: hennes mamma. När barn kommer in i tonåren, vilket din systerdotter gör just nu, är det inte ovanligt att det blir svårt att prata med sina nära vuxna. Kanske för att det är pinsamt, kanske för att en inte vill oroa eller ställa till med något eller kanske bara för att en håller på att ta stora steg mot tonåren och så småningom vuxenlivet, och då är distansering från föräldrar och andra vuxna helt enkelt en viktig del i normalutvecklingen.

     

    Det finns fler vuxna runt er dotter. Jag tänker främst på skolan, men kanske kan ni komma på andra. Mitt råd är att hennes vårdnadshavare pratar med någon av dessa, för att höra hur de upplever situationen. Verkar din systerdotter ha det ensamt och tufft även i skolan? I så fall är det jättebra om familj och skola kan samarbeta för att skapa sammanhang där hon kan få möjlighet till socialt umgänge, eller tillsammans tänka till inför bytet till högstadiet. Skolpersonalen kanske har egna, andra tankar kring hur hon har det och vad hon skulle behöva? Om det finns en samsyn kring att det faktiskt är något som inte stämmer, då finns det också en grund för att tänka tillsammans kring vilket stöd som eventuellt kan behövas.

     

    Mitt andra råd är att fundera på om det finns något som din systerdotter gillar att göra, som ni kan uppmuntra till? Eller finns det något som ni skulle kunna göra, där ni har kul tillsammans? Att försöka skifta fokus i er relation, från det jobbiga till att få positiva stunder tillsammans. Risken annars är att den där stängda dörren förblir stängd, och det tror jag ingen vinner på.

     

    Lycka till,

    med vänlig hälsning

    Karin

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Hur ska vi hantera måltiderna för vår dotter med ätstörning?

    Hej, vi har precis fått reda på att vår dotter som är i tonåren har självskadebeteenden och även ätstörningar. Vi tror att själva ätstörningen är ganska ny (ca 1-2 mån) även om hennes mående blivit sämre sedan förra sommaren. Vi väntar på tid till BUP och har from nu kuratorskontakt i skolan. Fram tills nu har hon lyckats dölja ätstörningen men i och med att den kom fram förra veckan så verkar hon ha släppt på smusslandet och hon visar nu att hon ex måste hoppa över frukost och lunch för att kunna äta kvällsmat. Jag har försökt läsa på men hittar inte ngn riktigt bra information hur vi ska göra vid måltiderna. Ska vi lägga upp en rimlig portion och förmå henne att äta eller ska vi försöka locka och pocka? Erbjuda fruktsmoothie till lunch för att det iafr bättre än inget eller förstärker vi bara beteendet? Känns ju som en evighet med en månad till kontakt m BUP.

    Tack på förhand/ Orolig mamma

    Hej orolig mamma!

     

    Tack för ditt brev, och vad bra att du hör av dig så tidigt. Jag skriver tidigt, trots att jag förstår att det för dig just nu känns som att det redan gått mycket tid och att en månad till kontakt på BUP, känns som en evighet.

     

    Du skriver att hennes mående blivit sämre sedan förra sommaren, och att själva ätstörningen kommit senare. Där sätter du fingret på något viktigt tror jag, nämligen att ätstörningen, eller för den delen självskadandet, är ett symtom på ett känslomässigt problem som hon haft det senaste året, kanske längre. Vilket eller vilka problem det är, är svårare att veta. Ni vet det kanske inte och det är möjligt att er dotter inte heller vet. Eller så vet hon det, men inte hur hon ska hantera det jobbiga och svåra.

     

    Kanske kan det här också vara en anledning till att det är svårt att hitta tydliga, enkla svar på din fråga om hur ni ska göra med måltiderna. En ätstörning eller ett självskadebeteende kan fylla olika funktion för olika personer, och det kan därför vara svårt att ge generella svar.

     

    På föreningen “Frisk & Fri”:s hemsida, kan man läsa boken “En närståendes handbok” digitalt. Där kan en som anhörig läsa mer och få svar på frågor som kan dyka upp kring en anhörigs ätstörning. En del i den här boken berör just måltidssituationerna som kan vara extremt känsloladdade i en familj där någon har en ätstörning. Det handlar till stor del om att försöka hitta en balans, att hitta gemensamma regler för att inte varje måltid ska sluta i bråk. Jag har valt ut ett citat ur boken, som jag tycker sammanfattar det hela, och kanske är du inne på något när du tänker kring att erbjuda en smoothie till lunch, hellre än att gå med på att din dotter inte äter något:

     

    “Alla fall är olika, men nyckeln är att vara öppen, konsekvent och att försöka komma fram till en kompromiss som du kan leva med”. På Frisk & Fri:s hemsida kan du läsa hela handboken.

     

    I övrigt så tänker jag att det du kan göra just nu, i väntan på kontakt med BUP, är det du redan gör: att försöka hitta information och förstå mer om det din dotter och ni runtomkring går igenom. Jag önskar er all lycka till! /Karin

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Min dotter är besatt av sin akne

    Hej, min dotter har problem m acne har haft sedan hon var 13 nu 21. Hon har genomgått medicinering o blev bättre. Efter pstav kom det tillbaka. Det stora problemet nu är att hon klämmer som besatt vilket gör acne värre. Hon blir deprimerad efter att hon gått igenom allt klämbart och hatar sig själv för att hon klämt. Hon klämmer sånt som inte är klämbart oxå vilket gör att hon har stora sår. Ansikte bröst o rygg. Vill inte visa sig och går in i djup depression. Hon säger att det är ett sjukdomstillstånd, det finns en diagnos för besattheten av att klämma och känslan efter. Känner ni till och finns terapibehandling?

    Mvh orolig mamma

    Hej!

    Vad jobbigt jag hör att din dotter har det, och vad jobbigt för dig som förälder att stå bredvid när hon har det på det här sättet.

     

    Du beskriver en kedja där din dotters fokus på huden och särskilt aknen, har blivit mer och mer tvångsmässigt, det vill säga att hon inte känner att hon kan avstå från att pilla och klämma, trots att hon märker att hon mår psykiskt sämre av det och att huden inte heller mår bra av det. I så fall tror jag att din dotter kan ha rätt, det finns en diagnos som heter dermatillomani som stämmer in på den bild du ger av problematiken. Dermatillomani kan man få psykologisk hjälp med, och jag rekommenderar att hon vänder sig till en vårdcentralspsykolog, antingen för hjälp på plats, eller för att hänvisa henne rätt just där ni bor, eftersom det kan se lite olika ut i olika delar av landet, var en kan få hjälp med denna diagnos.

    Lycka till!

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Hur kan jag hjälpa flickvännen med sin självkänsla?

    Hej. Jag har en flickvän som har problem med sin självkänsla. Hon säger att hon är ful och värdelös och misslyckad, och inget jag säger till henne verkar hjälpa. Jag skulle vilja hjälpa henne hitta verktyg som hon kan använda för att jobba med detta, jag har hört att man kan jobba med sin självkänsla på olika sätt. Har du några tips? /pojkvän som önskar tips

    Hej!

    Tack för din fråga, vad fint att du vill hjälpa din flickvän till en bättre självkänsla. När jag träffar patienter som säger att de har problem med självkänslan så brukar jag ofta be den personen att beskriva lite mer konkret vad det innebär för just hen, för det kan visa sig på ganska olika sätt och leda till olika problem för olika personer. För en del innebär det att de inte vågar göra saker som de skulle vilja. För andra kan det handla om att de inte tycker att de gör saker tillräckligt bra, eller att de borde ha hunnit med mer saker, ha ett bättre jobb eller fler vänner.

    Du beskriver att din flickvän säger nedvärderande saker om sig själv, som att hon är ful och värdelös. Och som du säger hjälper det nästan aldrig att som närstående komma med uppmuntrande ord om att detta inte stämmer, att hon är supersnygg och grym på alla sätt och att du älskar henne. Det kan i bästa fall kännas lite bättre just i den sekunden, men grundproblemet finns kvar, så att säga. Det är ju nämligen  HENNES tankar som ställer till det för henne, inte dina. Kanske att du kan uppmärksamma henne på det? Att det inte verkar som att det du eller någon annan säger spelar så stor roll, utan att det här kan vara något som hon gör mot sig själv och behöver jobba med, eftersom hon troligen mår sämre av att säga allt detta till sig själv?

    Vad menar din flickvän egentligen när hon säger att hon är värdelös? I vilka sammanhang känner hon så? Och vad hindrar det henne från att göra? Jag undrar om du och hon tillsammans skulle kunna utforska de där orden lite närmare, för att hon själv ska kunna få lite bättre koll på vad det är som blir jobbigt för henne. Om det till exempel är så att hon har tankar om att hon är ful och därför inte vill gå ut bland folk så är ju det något konkret att utgå ifrån. Om vi fortsätter med det exemplet så kanske du kan stötta henne i nästa steg, nämligen att börja fråga sig själv…”och vad är det värsta med det?”. Alltså, om hon går ut bland folk osminkad och i mjukisbyxor och det råkar vara någon som tycker att hon inte ser snygg ut…vad är det värsta med det? Kanske kan du till och med hjälpa henne att utmana de där tankarna, genom att faktiskt testa tillsammans. Att gå emot sina självkritiska tankar kan vara ett sätt att få uppleva att det faktiskt inte är så himla farligt som det verkar i den egna fantasin, att misslyckas på ett prov, att glömma att svara på kompisens sms, att gå bland folk med gylfen öppen… det är kanske inte hela världen? Men vi behöver liksom utsätta oss för det där pinsamma/läskiga/jobbiga för att få uppleva att världen trots allt inte gick under ändå…

    Utan att förminska hennes upplevelser så kanske du kan förmedla till henne att det är okej att inte alltid vara på topp, att misslyckas ibland och att inte vara alla till lags. Jag skriver kanske, för det här kan ofta vara ett långsiktigt och tufft jobb för den som har en dålig självkänsla, och det är inte alls säkert att personen ifråga kan ta emot det du vill förmedla. Om din flickvän lider väldigt mycket av detta och det inte går över på lite längre sikt, så kan det vara läge för henne att kontakta till exempel en ungdomsmottagning eller en vårdcentral för att se om hon kan få hjälp därifrån.

    Jag önskar dig och din flickvän all lycka till.

    Med vänlig hälsning,

    Karin

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Jag tror att min kompis har ätstörningar

    Hej!

     

    Jag är en tjej som är orolig över min vän.. Min vän har en dålig relation till kolhydrater. Hon undviker allt mer och mer kolhydrater så som bröd, ris godis, smör osv. Detta var enligt henne inget allvarligt i början men jag märker att desto längre tiden går desto allvarligare blir det. Hon har gått ner i vikt mer än vad som är hälsosamt, framför allt inte för någon som idrottar så mycket som hon gör.

     

    Hon säger att hon ”bara” vill se vart hennes gräns är – men det kan inte fortsätta för relationen till maten kommer ju bara bli värre och värre.. Man har också börjat se att hon blivit mycket smalare och tror fler än bara jag börjar ana att något är fel. Även humöret är på en lägre nivå än tidigare. Hon går mycket efter vågens siffror och börjar räkna kalorier allt mer och mer. Hon vill inte ta hjälp men hur kan jag som vän agera och faktiskt hjälpa till. Förutom att ge henne fakta om att kolhydrater är ett måste för att få i sig energi osv. Vad ger ni för tips till folk med ätstörningar?  Kram från en orolig vän

    Hej orolig vän och tack för ditt brev!

     

    Jag förstår verkligen att det är jobbigt att stå bredvid en kompis som inte verkar må bra och som dessutom inte verkar vilja ha hjälp!

     

    I de här lägena tenderar vi människor att försöka övertyga den andra personen om vad som är rätt och fel, till exempel genom att som du säger, lägga fram fakta som handlar om kropp och vikt. Det gör vi ju för att vi vill att personen i fråga ska förstå vad hen utsätter sig för. Ibland är det också så att den som till exempel begränsar sitt ätande samtidigt som den tränar mycket, inte har särskilt bra koll på just vad kroppen behöver. Men det kan också vara precis tvärtom, att den som lider av en ätstörning, har jättebra koll på allt det. Och då brukar argument om vad kroppen behöver, inte alltid fungera.

     

    Du frågar vad vi brukar ge för tips till folk med ätstörningar (och jag tror att du menar vi som jobbar i vården, till exempel). Jag förstår att du undrar och vill ge din kompis liknande råd, nu när hon inte själv vill söka professionell hjälp. Din roll är och ska dock inte vara densamma som vårdens. Det du som vän kan göra är att finnas där för henne utan att skuldbelägga henne. Du kan uttrycka din oro för henne och fråga henne om hur hon mår, utan att nödvändigtvis lägga så väldigt mycket fokus på detaljerna kring hennes ätande. Att kontrollera sitt ätande kan ofta vara ett sätt att dämpa ångest eller andra jobbiga känslor och tankar, och kanske kan ni som vänner hitta ett sätt att prata om det i stället. På sikt kanske det också kan hjälpa henne att söka professionell hjälp, om hon vill det.

     

    Slutligen undrar jag om du har någon kontakt med hennes föräldrar eller någon annan vuxen som finns i närheten av din kompis? En skolkurator, en tränare? Jag tycker att det här låter som något som du inte ska behöva gå med helt själv, utan att det kan vara läge att involvera någon vuxen som kan ta över en del av det ansvar som du bär på nu.

     

    Jag önskar både dig och din kompis all lycka till.

    Kram, Karin

     

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Hur kan jag vinna min dotters förtroende?

    Hej. Jag har en dotter som är 15 år som har ett självskadebeteende och depression. Sedan ett tag tillbaka har hon kontakt med en kurator på UMO. Jag märker dock att hon har tappat tron på att någonsin kunna bli hjälpt, det verkar som att hon tycker det hela är hopplöst. Jag får också en känsla av att hon inte tror på vad vi vuxna försöker förmedla och hjälpa henne med. Hur kan jag som förälder vinna hennes förtroende och hjälpa henne? Vill så gärna att hon ska må bättre. /Orolig förälder

    Hej orolig förälder!

     

    Utan att veta hur länge din dotter haft det så här, och vilka vägar ni provat hittills så vill jag först inge lite hopp. Ibland kan det vara skönt med lite perspektiv och jag vill påminna om alla dem som idag är vuxna och har ett välfungerande liv, men som i tonåren hade det just så som du beskriver att din dotter har det, med självskada och depression. För en del av dem gjorde tid, samt inre och yttre omständigheter sitt till att personen utvecklades mot ett bättre mående, för en del krävdes hjälp från det professionella samhället.

     

    Att se sin närstående uttrycka hopplöshet är så klart väldigt svårt och det kan “smitta” på så sätt att en själv tappar hopp och blir frustrerad när en inte vet riktigt var den där hjälpen ska komma ifrån eller om tiden kommer att leda till förändring i det här fallet.

     

    Jag undrar om din dotters hopplöshet (om det nu är så som du tror) bottnar i en upplevelse av oförståelse. Att folk runtomkring inte förstår, men kanske också att inte ens hon själv vet riktigt varför hon mår som hon gör eller gör som hon gör.

     

    I det här läget är det lätt som välmenande förälder att vi vill komma med lösningar. Ställa en massa frågor, komma med förslag och uppmuntrande ord, allt för att hjälpa vår tonåring. Kanske extra mycket när vi inte får svar och blir frustrerade. Kruxet är att om tonåringen inte själv vet varför hon mår som hon gör, eller vet men inte vill berätta, så kan det här angreppssättet upplevas som pressande och stressande för den på den mottagande sidan. Kanske är det då så att den vuxnas känslor  “smittar av sig” på den andra och så sitter vi där flera stycken med en massa frustration som vi inte vet vad vi ska göra åt. Det kan lätt bli ett låst läge.

     

    Ett tips, om det här är fallet i er situation, kan vara att vända på steken lite. Att som förälder försöka våga landa i att varken du eller ditt barn vet riktigt vad som pågår eller hur ni ska göra. Kanske kan den utgångspunkten vara ett lugnare ställe (även för dig) att bemöta din dotter utifrån. Det vill säga, att bekräfta din dotter i att du ser att hon har det jobbigt men inte direkt komma med förslag på lösningar, utan bara finnas där för henne i det och att vara där också när/om hon vänder sig till dig gällande något helt annat. Jag vill också skicka med dig att UMO är en jättebra verksamhet, men att det också bara är en av flera instanser dit man kan vända sig. Om din dotter inte blir hjälpt av en kurator på ungdomsmottagningen och hennes mående inte verkar bli bättre kan nästa steg vara att söka hjälp av en psykolog, kanske på en vårdcentral eller inom barn- och ungdomspsykiatrin.

     

    Jag önskar dig och din dotter all lycka till!

    Med vänlig hälsning

    Karin

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Min dotter har inga vänner

    Hej, min dotter som är 17 år är så ensam. Hon har i stort sett inga vänner. Tidigare som barn upplevde jag henne som mycket social och lätt att få kompisar. Men under mellanstadiet blev hon mobbad av sina klasskamrater, och sen dess har det varit svårt med det sociala. Nu går hon på gymnasiet och hon har lite kontakt med en tjej i sin klass, men de verkar inte göra så mycket ihop. När hon inte går i skolan, t.ex. på loven spenderar hon dagarna mest i sin säng med mobilen. Hon kommer i stort sett bara ut från sitt rum och äter. Min fråga är hur jag kan hjälpa? /orolig mamma

    Hej orolig mamma och tack för din fråga! 

     

    När jag läser ditt brev så poppar det upp några följdfrågor hos mig. Även fast du inte har möjlighet att svara mig på dem så kanske de kan väcka några nya tankar hos dig. Min första fråga är: hur verkar din dotter må i övrigt? Verkar hon nedstämd, ledsen, verkar hon själv tycka att det här är ett problem?  

     

    Min andra fråga är: vad har din dotter för intressen, och om du inte vet, skulle du kunna ta reda på det? Kanske är det så att det till synes inåtvända skrollandet på telefonen egentligen handlar om social interaktion med andra tonåringar som sitter med sina telefoner på sina rum? Kanske är det inte alls så, men om du inte vet kan det vara värt att fråga. Jag skulle också fundera på och uppmuntra till eventuella intressen som hon haft men som hon kanske lagt åt sidan, eller sådant som du vet att hon skulle tycka var roligt men inte själv tar sig för att ta tag i.  

     

    Jag tror man kan tänka på detta i tre steg. Först behöver vi som föräldrar försöka särskilja vad som är ett faktiskt problem för barnet, och vad som är min egen oro kopplat till att jag inte har kontroll eller insyn i barnets värld, och att jag vill mitt barn det bästa. Om tonåringen är nöjd och glad med sin tillvaro men vi tycker att den borde göra annat i stället, ja då kanske vi i någon grad behöver stå ut med att vi tycker olika.  

     

    Om ens barn ger fler uttryck för att inte må bra, eller om en märker att hen undviker situationer som hen egentligen vill vara i, på grund av rädsla, oro eller nedstämdhet, då kan en försöka hjälpa barnet att utmana dessa rädslor. Men ju äldre och mer självständigt barnet blir desto svårare för oss föräldrar att kliva in och styra och bestämma. Vi kan peppa och uppmuntra, eller om vi har möjlighet kanske erbjuda ekonomiskt stöd för att barnet ska kunna delta i någon aktivitet som den är nyfiken på. Men vi kan så klart inte lyfta med en 17-åring till en fotbollsträning.  

     

    Steg tre är att ta hjälp. Med tonåringar är det inte alltid lätt att veta vad som ligger inom “normalspannet” och vad som är till exempel tecken på depression. Tonåren i sig innebär ju för väldigt många perioder av starka känslomässiga svängningar och grubblerier och detta är som det ska. Om du tror att detta är något annat, att ditt barn verkligen inte mår bra och om detta pågått under en längre tid så skulle jag rekommendera att vända dig till en vårdcentralspsykolog med din oro. Där kan du få möjlighet att berätta mer och få guidning i hur din dotter kan få hjälp om det behövs. 

     

    Jag önskar dig och din dotter all lycka till! 

    Med vänlig hälsning 

    Karin 

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Stötta en kompis med panikattacker?

    Hej, min bästa vän lider av psykisk ohälsa. Hon har mycket ångest, och jag har varit med henne två gånger när jag tror att hon fick en panikattack. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Hennes föräldrar känner till detta men verkar inte vilja bry sig, så då känns det som att jag är den enda som kan. Jag vill verkligen hjälpa henne men vet inte hur.
    / Vän som vill hjälpa 

    Vilken tur för din kompis att hon har en vän som du. En vän som bryr sig om hur hon mår och vill hjälpa till. Jag återkommer till det här med att hjälpa till, men först tänkte jag berätta lite om ångest.

     

    Ångest är till att börja med inget farligt och inte heller något som vi ska “bli av med” helt och hållet, eftersom det kan fungera som en varningssignal, ett sätt för hjärnan att uppmärksamma oss på att något kanske inte står rätt till eller behöver redas ut. Inte heller panikångestattacker är farliga, utan brukar klinga av efter några minuter. Bara att veta om det, och att försöka andas som vanligt när vi känner att vi börjar få ångest, kan ibland hjälpa till att lugna oss och hindra att ångesten eskalerar till en panikattack. Kanske kan det också lugna dig lite i den värsta oron för din kompis, att veta att ångesten i sig inte är farlig och att en panikattack går över efter en stund.

     

    Det kan vara supertufft att stå bredvid någon som mår dåligt och har ångest. Man kan känna stort ansvar och man kanske är rädd att det inte ska gå över eller till och med bli värre och man vet kanske inte vad man ska ta sig till. Och allt det kan väcka både oro, skuldkänslor och frustration.

     

    Samtidigt är det enda du faktiskt kan göra att vara just en kompis. Alltså lyssna om hon vill berätta något, ställa frågor om hur hon har det. Göra sånt tillsammans som hon brukar tycka om att göra så att hon kanske får en paus från det som är jobbigt. Kanske kan du fråga henne hur du kan stötta henne när hon får en panikattack, till exempel. Kanske kan du prata lite lugnande och påminna henne om att det strax går över?

     

    Slutligen, om din kompis har mått dåligt under en lång tid och det verkar lite som att det där signalsystemet jag nämnde ovan blivit felkopplat och larmar hela tiden, så kan du uppmuntra henne att ta kontakt med till exempel en ungdomsmottagning, skolkurator eller en vårdcentral. Det är inte säkert hon vill det. Men mer än så kan inte du göra. Din viktigaste roll som kompis är att vara just det, hennes kompis.

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Hur hjälpa någon som lider av en ätstörning?

    Hej. Vi har en dotter som är 20 år som har varit svårt sjuk i anorexia under flera år och det har pendlat lite fram och tillbaka under de här åren. Just nu är det en sämre period, hon är inlagd sedan en tid tillbaka. På grund av sin sjukdom har hon missat så mycket, allt sådant som tonåringar gör – skola, vänner osv. Vi vet att hon är en social tjej, men problemet är att hon saknar ett sammanhang där hon får vara den hon är utan sjukdomen. Just nu är hon bara sin sjukdom. Vi vill så gärna hjälpa henne att komma tillbaka till ett mer normalt liv och vi tror att vänner och ett sammanhang skulle kunna vara en del i hennes tillfrisknande. Vad kan jag göra för att hjälpa henne med det?

    /mamma till en tjej med ätstörning

    Hej!

    Att stå nära någon med en ätstörning är, som ni är smärtsamt medvetna om, väldigt tufft.

     

    Du skriver att er dotter är en social tjej men att hon saknar ett sammanhang där hon får vara den hon är utan sjukdomen. Jag förstår att ni vill hjälpa henne att komma längre ifrån sin sjukdom och närmare det sociala liv som ni tycker att hon missat under sina sjuka år. Samtidigt tror jag det är svårare för henne att skilja dessa delar åt, hennes sjukdom tar åtminstone nu, en stor del av hennes fokus och kraft.

     

    Att som förälder stå bredvid ett sjukt barn under många år innebär så klart en mängd känslor och som jag uppfattar dig kämpar ni också med känslor av maktlöshet. Och samtidigt måste vi komma ihåg att er dotter, trots att hon är ert barn, inte längre är ett barn i faktisk mening, utan en vuxen med egna drivkrafter, åsikter och önskningar. I slutändan är det hon som behöver bestämma om hon är redo för eller vill ta del av sociala sammanhang, och så vidare. Vi runtomkring kan tycka oss se så tydligt vad som skulle vara bäst för den person som befinner sig i en svår situation, men det är inte säkert att det stämmer överens med personens bild. I slutändan är kanske vår bästa chans att fråga: vad vill du och finns det något jag kan hjälpa dig med för att nå dit?

     

    Jag vill ändå ge er ett tips på en verksamhet som kan utgöra ett sammanhang för personer som kämpar/kämpat med ätstörningar, och där också anhöriga kan ta stöd av andra anhöriga. Organisationen heter Frisk & fri (länk till hemsidan finns i vår lista på anhörigstöd). De har som sagt verksamhet som riktar sig både till drabbade av ätstörning och till anhöriga till drabbade. Om inte er dotter är intresserad av kontakt så kanske ni själva i alla fall kan hitta stöd i andra anhörigas erfarenheter.

     

    Jag önskar er all lycka till och styrka i er situation.

    Med vänlig hälsning,
    Karin

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Så funkar det:
    Om du är anhörig till en tjej som du är orolig för och har frågor kring detta, kan du ställa dem till oss. Som anhörig räknas till exempel barn, syskon, partner eller en vän.

    Både frågan och svaret kan komma att publiceras anonymt med ett fingerat namn på hemsidan. Notera att alla frågor inte blir besvarade.

    Gör så här:
    Skicka ditt mejl till anhorigfragan@tjejzonen.se och ange gärna en signatur.