Anhörigfrågan

Hej vilsen mamma,

Tack för ditt mejl. Jag hör att du känner dig orolig och vilsen och jag känner med dig. Jag förstår även i ditt mejl att du har kunskap om självskadebeteende, som att skära/rispa sig på kroppen. Du skriver att du inte är orolig för att hon ska skada sig allvarligt, vilket får mig att tänka att du vet att den typen av självskadebeteenden inte är farliga. Skadandet handlar i de allra flesta fall om att lindra ångest, det vill säga förflytta den inre smärtan till en yttre och mer konkret smärta. Kroppslig smärta kan vara lättare att bära än en oförklarlig vag känsla av ångest. Det handlar alltså inte om att vilja ta sitt liv eller göra något allvarligt mot sig själv. Jag tror du vet det, men säger det i alla fall.

Samtidigt är det, som du också är medveten om, ett symptom på hon inte mår bra. Jag hör att hon har kompisar som går på BUP för just behandling av självskadebeteende. Kanske undrar du om hon har blivit påverkad av dem? Och det är möjligt. I tonåren ser de allra flesta extra mycket till sina kompisar i sitt sökande efter egen identitet. Det är lätt att under den perioden, när man själv inte riktigt vet vem man är, testa olika sätt att vara och bete sig på. Det är inget konstigt, men kan givetvis leda till att man också utvecklar vanor som inte är särskilt konstruktiva.

Jag blir nyfiken, liksom du, på hur det började för din dotter? Kanske ville hon, som hon sa, bara testa något? Kanske något som hennes kompisar gjorde? Kanske upptäckte hon att det fungerade för henne som ångestlindring och fortsatte på egen hand? Kanske är det inte något hon gör särskilt ofta, utan endast vid tillfällen när ångesten är extra stark?

Vi vet inte, och jag ser att du försöker att nå henne för att få svar. Hennes svar på dina frågor är suckande och förminskande av problemet. Hon säger att det var för flera månader sedan och uttrycker att du är jobbig och löjlig. Det låter som olika sätt att hålla dig på avstånd? Vad jag menar är att hon inte verkar vilja att du ska komma närmre. Väldigt ofta när man använder sig av de avståndstagande beteendena, så är det för att man känner skam. Skam är en känsla av att ”det är något fel på mig”. Kanske känner hon skam över att ha gjort något hon vet att man inte får eller ska? Kanske är det skam över att det syns på kroppen? Skammen kan också handla om att i överhuvudtaget må dåligt. Ibland är det skam över orsaken till att man mår dåligt. Ibland är det skam över att inte veta varför man mår dåligt.

Som sagt, vi vet inte, men det kan vara en anledning till att hon gömmer sitt beteende för dig och förminskar det när det kommer på tal. Jag hör att du läser på om hur man ska prata med henne och att du där har läst att man inte ska pressa fram svar eller göra henne stressad. Det är väldigt fint att du funderar och läser på hur du bäst kan bemöta henne. Precis som du har läst, så leder det sällan fram till konstruktiva samtal när man pressar på. Det låter på det du berättar som att ni har kunnat prata om det förra gången du upptäckte märken på henne. Hur kändes de samtalen? Och på vilket sätt är det annorlunda nu? Jag undrar även hur hennes liv har varit i övrigt det senaste året? Utöver självskadebeteendet, har du sett andra symptom på att hon inte mår bra? Det kan handla om ändrade mat/sov/skolvanor, skillnad i humör och utanförskap, eller annat som du har reagerat på.

Om du har märkt av andra symptom, kan det vara en ingång till ett samtal med henne. ”Jag har märkt att du har svårt att sova, hur mår du?”. Kanske är det lättare att hitta en gemensam grund i samtalet genom att prata om hennes mående än just självskadebeteendet? Kanske kan ångest var en bra ingång till samtal, eftersom ångest oftast är just orsak till självskadebeteende? En fråga kan vara: ”har du haft ångest nån gång?” Hur kändes det?”. Det kan också vara så att hon behöver höra att du inte är så där orolig som hon kanske tror? Kanske behöver du säga att du förstår att det handlar om att lindra ångest, när man skadar sig själv, och att du inte är orolig för att hon ska skada sig allvarligt. Men att du däremot undrar hur hon mår. Många barn berättar inte om det jobbiga för sina föräldrar, just för att de är rädda för att göra dem oroliga.

Ofta kan det även hjälpa att avdramatisera något som känns skamfyllt. Man kan behöva säga att man förstår att hon skadar sig själv, om hon har ångest. Ångest kan vara oerhört tufft att bära, alldeles själv.  Det betyder inte att du tycker att självskadandet är en bra idé, men snarare att du förstår varför hon gör som hon gör. Den där förståelsen kan lindra skammen. ”Jag är inte konstig som skadar mig själv”.  Så om du har möjlighet, kan du testa att förmedla just det. Att du förstår beteendet, och detta i syfte att nå henne. De allra flesta som självskadar vet att det inte är en bra metod för ångestlindring, så det är inget man behöver förmedla i första hand. Oftast kommer det fram i samtalet efter en stund, att personen önskar hitta andra sätt att lindra sin ångest på.

Nu vet vi så klart inte om hon har utvecklat ett självskadebeteende. Kanske är det precis så som hon säger, att hon bara har testat och att det var längesen. Men jag tror, precis som du redan funderar på, att det kan vara värt att återigen lyfta det med henne. Ibland kan det krävas några försök innan man når fram.

Jag önskar dig varmt lycka till.

Varma hälsningar,

Terese

Tjejzonen

Hej orolig mamma, 

Tack för din fråga. Jag hör att ni precis nyligen har fått upp ögonen för hur det egentligen ligger till för er dotter. Flera faktorer har lett till detta, dels att hennes bästa vän har insjuknat svårt i en ätstörning och att er dotter i och med en misstanke om IBS fått fylla i ett matschema med en dietist. Ni har anat att något inte stått rätt till innan, men ändå inte förstått helt och fullt. 

Här vill jag börja med att säga att det är fullt förståeligt. En person med en ätstörning blir oftast väldigt bra på att dölja sin hemlighet för sin omgivning, eftersom det är helt nödvändigt för att få fortsätta som man gör. Det är därför inte alls ovanligt att man som förälder går helt ovetandes om denna hemlighet under en väldigt lång period.  

Nu verkar det som att er dotters hemlighet har uppdagats dock. Ni har fått upp ögonen för att hon inte äter som hon ska. Ni ser flera tecken, som litet matintag och överhoppade måltider, oregelbunden mens, dålig hy, förstoppning och att hon är väldigt smal. Det låter som varningsflaggor för anorexia och jag förstår att ni blir oroliga. Ni har försökt prata med henne om hur viktigt det är att få i sig näring, och uttryckt er oro för henne. Det är bra att ni har börjat den vägen, genom att försöka prata med henne.  

Om jag får ge er ett tips vad det gäller samtalen med henne, försök att fokusera just på hennes mående. Att ni ser att hon inte mår bra, och utforska det. Hur länge har de pågått, vad bidrar till att hon inte mår bra? Hur har det påverkat henne att se hennes kompis må som hon gör? Hur var det när hon (och kompisen) mådde bra, och vad är skillnaden mot nu? Vi vill gärna, så klart, prata om hur viktigt det är att äta (vilket det är), men det kan vara en bättre ingångspunkt att prata om måendet istället. Där kan ni till en början hitta en gemensam grund att stå på, som ni båda håller med om, vilket är att hon inte mår bra just nu. Vid samtal om mat med någon som har ett ätstört beteende blir det annars mest motstånd, och det är lätt att hamna i en dragkamp där man försöker få henne att förstå att hon behöver äta och hon bara blir tyst eller vägrar.  

Jag delar också din oro vad det gäller din dotter, eftersom det finns en del tecken på att hon är riskzonen att utveckla anorexia, precis som sin kompis. Om deras tävling har hållit på i ett års tid, så har det också pågått ett tag, och kan betyda att hon har utvecklat ett tanke- och beteendemönster som är svårt att bryta på egen hand. Jag hör att hon blir tyst och inåtvänd när ni föreslår att hon behöver hjälp. Jag förstår att hon reagerar så. Många som är på väg in i en ätstörning är livrädda för att förlora kontrollen om sin kropp. Hela ätstörningen bygger ju på idén om att kontrollera sin kropp – sin vikt, träning och sitt matintag. Söker man hjälp, så förlorar man den kontrollen, vilket skapar en enorm ångestkänsla hos de flesta. Med det sagt, så finns det ofta också en liten del i dem som vet att de inte mår bra och att något behöver göras. Det är oftast väldigt ambivalent hos de flesta, där man pendlar mellan att vilja ha hjälp och att bara få vara ifred och ”lösa det själv”.  

Vad vill jag säga med allt detta? Det är nog att ni kan behöva agera här, mot er dotters vilja. Egentligen kanske det inte är mot er dotter vilja, utan mot ätstörningens vilja. Man vet att ju längre tid det går för en person i en ätstörning, desto längre tid för tillfrisknande. Jag tror därför att det kan vara bra att redan nu söka hjälp. Förslagsvis kan ni prata med den läkare eller dietist som utreder er dotter för IBS, berätta om det ni upptäckt och be om en tid hos BUP eller en klinik/enhet för ätstörningar? 

Jag är ledsen över om jag oroar er ännu mer, och jag vet givetvis inte allt och har heller inte träffat er dotter. Men utifrån det ni beskriver så låter det som att ni behöver söka hjälp för henne. 

Skickar er all styrka under denna tid och hoppas att ni får den hjälp ni behöver. 

Varma hälsningar, 

Terese
Tjejzonen 

Hej orolig mamma,

Tack för ditt utförliga mejl. Jag hör i det mejlet att det har varit en omtumlande resa med din dotter. Det har varit många turer fram och tillbaka, både perioder när allt har känts bättre och perioder när det har känts sämre igen. Från vad du berättar i ditt mejl, så får jag till mig att din dotters ätstörning började under sista året av gymnasiet då hon minskade på maten och gick ner i vikt. Det låter som att den första tiden var positiv för henne, som det ju ofta också är. Hon fick mycket uppskattning och mådde bra? Kanske kände hon sig också stolt över att klara av sin viktnedgång och kontrollera maten?

Från vad du berättar, så låter det som att din dotter har haft det tufft under åren efter gymnasiet, även ifall det blev lite bättre under en period när hon fick behandling för sin ätstörning. Hon har haft ett par förhållanden, varav i ett av dem behövde hon göra abort och ville ta sig bort från relationen. Hon har ett jobb som kräver mycket av henne och hon har en instabil boendesituation där hon ej får vila. På sin fritid festar hon mycket, vilket i sig inte är konstigt med tanke på hennes ålder. Men sammanlagt, av det du beskriver, så lever hon ett liv som låter hektiskt och rörigt, utan mycket vila eller stabilitet. Det är vanligt att man försöker att kontrollera ett liv som känns just rörigt och utan kontroll, med det enda man känner att man kan kontrollera – intag av mat i kroppen. Kanske är det så det har blivit för din dotter? Hon lutar sig mot det enda hon kan kontrollera just nu, maten, och det leder till att ätstörningen blir värre? Kanske finns det även andra saker hon försöker döva med sitt kontrollerande av maten?

Det är oerhört svårt för någon som gått en tid i sin ätstörning att se hur illa det är. Anorexian, som du säkert känner till, hjärntvättar den sjuka till att tro att allt är okej, att det bara gäller en liten period till eller att man är normalviktig när så inte är fallet. Det låter, precis som du också skriver, oroväckande att människor i hennes omgivning just nu slår larm, som hennes före detta pojkvän som jobbar på samma arbetsplats. Hon verkar också ha blivit personlighetsförändrad och har stängt av känslorna, så som det ofta blir när en mår väldigt dåligt. Från vad du berättar så har det gått långt och hon är i behov av omedelbar hjälp. Jag tror precis som du, att det inte är en bra idé i dagsläget att hon flyttar utomlands för att jobba på en bar.

Din oro i mejlet är märkbar, och är fullt förståelig. Jag delar din uppfattning om att det finns anledning att oroa sig över henne. Jag hör att du redan har agerat genom att kontakta kuratorn, vars nummer din dotter gav till dig. Det kan mycket väl vara så att det var ett rop på hjälp, och att din dotter egentligen önskar att ni söker hjälp åt henne. Jag tror precis som du, att hon behöver kontakt med vården och ganska så snart. Kan kuratorn hjälpa dig med kontakter så att ni får hjälp? Finns det möjlighet att hjälpa henne att iallafall temporärt flytta från den lägenhet där hon bor nu så att hon får byta miljö? Det är några tankar jag får.

Jag hör i ditt mejl hur mycket ni bryr er och oroar er och jag känner med hela er familj. Skickar er all styrka och hoppas att ni får den hjälp ni behöver för att stötta er dotter.

Varma hälsningar,

Terese

Tjejzonen

Hej kluven mamma,

Tack för din fråga.

Du beskriver ett riktigt dilemma. Din dotter har anförtrott dig en hemlighet som handlar om hennes bästa kompis som har en ätstörning sedan ett år tillbaka. Du känner dig kluven, eftersom du står mellan två alternativ, som båda på olika sätt ger negativa konsekvenser. I det ena, tar du ej ansvaret som vuxen vilken kan innebära att denna tjej fortsätter med sin ätstörning, och i det andra bryter du det förtroendet du har fått av din dotter, och i förlängningen av din dotters bästa kompis. Hur ska du göra?

Jag vill börja med att säga att det är fint att du reflekterar som du gör, att du väger de olika alternativen och ser att det även kan bli en konsekvens av att bryta din dotters förtroende.

Jag hör även att du har försökt att gå en tredje väg, där du har bett din dotter att uppmuntra hennes bästa vän att prata med någon, som ungdomsmottagningen eller någon vuxen. Det är jättebra för om hon söker hjälp på eget initiativ kan det leda till att hon blir mer mottaglig för hjälpen. Jag undrar hur det har gått? Har du en uppfattning om hon går och pratar med någon?

Du resonerar också klokt kring att ätstörningar ofta blir värre ju längre tid det går och att tidig hjälp är viktigt för tillfrisknande. Det låter från vad du berättar som att din dotters kompis har hållit sin ätstörning hemligt fram till att hon berättade om det för din dotter. Om det är så att din dotters kompis inte har pratat med någon vuxen än så förstår jag att du funderar på om du ska berätta för din dotters kompis föräldrar. Ibland kan det dock vara bra att utforska hur det ser ut först för den här tjejen? Hur är hennes relation till sina föräldrar och hur har hon det hemma? Vad är din uppfattning? Ibland kan det mest hjälpsamma vara att få prata med någon annan vuxen utanför familjen. Exempelvis om hemmamiljön är en del av problematiken. Nu vet jag givetvis inte om det är så här, men det är ett perspektiv att ta med när du tar ditt beslut.

Kanske kan du försöka prata med din dotters bästa kompis vid något tillfälle när hon är hemma hos er? Du kan i så fall ta upp det utan att involvera din dotter, exempelvis säga att du har märkt att hon har problem med maten, kanske något som du faktiskt noterar nu när du vet om hennes ätstörning? Du kan även fråga henne allmänt hur hon har det , exempelvis säga att du har märkt att hon inte verkar må så bra. Många unga som inte mår bra har en förhoppning om att vuxenvärlden ska notera dem. De kan dölja sina ätstörningar eller självskadebeteenden men samtidigt innerst inne hoppas att någon ska upptäcka dem och fråga hur de mår. Där kan du vara en sådan vuxen. Kanske behövs det fler än ett samtal där ni utforskar hur hon har det och hur hon mår.

Om du beslutar dig för att prata med henne, eller med hennes föräldrar, så kan det vara bra att prata igenom det ordentligt först med din dotter. Det är viktigt att din dotter får vara med i dina tankebanor och förstår varför du väljer att göra som du gör. Lyssna även på hennes farhågor. Vad är hon rädd ska hända? Hur kan ni göra så att det blir lättare för henne? Om du väljer att berätta för hennes föräldrar så kanske ni även behöver prata om vad detta innebär framåt för er relation? Kommer din dotter att kunna fortsätta berätta saker för dig? Om nej, hur kan ni göra för att hon ska känna ett fortsatt förtroende för dig? Och om du bestämmer dig för att prata med föräldrarna, behöver du även prata med din dotters kompis först och berätta varför du väljer att göra så. Då blir det inte ett sådant svek som det annars kan bli om föräldrarna informeras utan hennes kännedom.

Jag blir även lite nyfiken på hur det kom sig att din dotter berättade om det för dig? Kanske ville hon (utan att vara medveten om det) ha hjälp med att axla det tunga ansvaret som det måste ha inneburit att bära denna hemlighet. Det är ett tungt ansvar att bära för ett barn och kan lätt göra att man känner sig ensam och ansvarig för hur det går. På så sätt är det ju väldigt fint att hon berättade det för dig. Kanske kände hon att hon behövde ha hjälp av en vuxen som delade det ansvaret med henne? Jag vet givetvis inte, utan det är bara en tanke.

Jag förstår som sagt att det är svårt. Ofta när man hamnar i ett dilemma så tänker man i antingen eller, och jag tror att det i det här fallet kan finnas en mittenväg som du själv har påbörjat redan, att undersöka först hur det ligger till, stötta din dotter att hjälpa henne, eventuellt prata med flickan och i den dialogen möjligtvis komma fram till att du behöver berätta det för hennes föräldrar.

Hoppas att det hjälper dig på vägen mot ett beslut. Önskar dig varmt lycka till!

Varma hälsningar,

Terese

Tjejzonen

Hej mormor,
Tack för din fråga.
Jag hör att du önskar verktyg för att bemöta ditt barnbarn på ett bra sätt. I din fråga hör jag att det är svårt att nå in till henne, inte bara för dig utan för andra också. Du beskriver henne som introvert och som någon som inte släpper in andra människor i sitt liv. För det första, tack för frågan. Den visar att du vill försöka, och hitta nya sätt för att nå in till ditt barnbarn. Det är kanske det mest grundläggande för att lyckas nå in till någon annan, och det är att vi är beredda att just försöka och testa nya sätt, kanske sätt som vi är ovana vid eller aldrig försökt innan. Det är fint att höra att du är öppen för det.

Jag blir nyfiken på om hennes svårighet att släppa in andra är ett nytt beteendemönster eller något som alltid har varit där? Är det en del av hennes personlighet eller är det något som har kommit av en period av exempelvis sämre mående? Många stänger ju ute världen när de mår dåligt, för att de tror att ingen kommer att förstå, eller för att de skäms över det som är jobbigt. Nu vet jag inte alls om det är så för ditt barnbarn, jag skickar bara med det som en möjlig teori.

Du undrar över verktyg. Hur kan man bemöta någon som stänger ute världen? Någon som signalerar att de inte vill prata? Och det är en väldigt bra fråga. Många gånger när vi möter någon som stänger ute oss, kan vi reagera med att tränga oss på. Oftast tränger vi oss på med frågor eller krav, exempelvis: ”vad händer?” ”varför berättar du inget?” eller ”vi pratar ju aldrig” osv. Nu vet jag inte alls om det är så här, utan jag pratar bara utifrån hur väldigt många reagerar på ett avvisande, som det ju känns som när man inte blir insläppt.

Nyckeln är då att hejda de reaktionerna. Att inte ställa några krav och inte ställa några frågor (som kan upplevas påträngande av någon som är introvert). Istället kan man försöka skapa ett tryggt rum med högt i tak där allt är okej att prata om. Man kan kommunicera det genom att säga saker som: ”jag förstår om du inte vill prata om saker med mig, och det är okej. Men om du vill berätta något så vill jag att du ska veta att jag inte kommer att döma eller tycka något är konstigt av det du säger.” Om hon sen berättar något som hon tänker på, bemöt det bara med nyfikenhet. Exempelvis: ”det låter tuff/svårt/jobbigt, vill du berätta mer? Hur kändes det? Hur tänkte du då?”. Vi människor vill gärna lösa andras problem, men det kan också skapa en känsla av att vi inte har lyssnat och bara vill ”bli av” med problemet. Istället kan man uppmuntra henne att prata genom att enbart ställa följdfrågor och ha ”som mål” att lära känna hennes inre tankar, snarare än att lösa problemet. Hur är det att vara hennes 13-åriga jag? Vad oroar henne? Vad gör henne glad? Hur känns det precis just nu för henne?

Kanske har du redan försökt detta ovan, och du möts av tystnad? Ibland underlättar det att göra något tillsammans istället. Har hon något intresse? Något hon tycker om att göra? Du kan i så fall fråga om du får vara med och göra det tillsammans med henne? Du kan säga att du vill lära dig och fråga om hon kan hjälpa dig? Då får hon vara expert på sitt område och du lär dig samtidigt om henne. Det är kanske så att du får ett nej i början, och då får det vara okej. Kanske tar det ett tag innan hon är villig att släppa in dig.

Kanske är det så att det känns väldigt tyst när ni umgås, eller när ni är i samma rum? Många av oss blir nervösa av tystnad och vill gärna bryta den. Det är då man kanske börja ställa en massa frågor eller pratar på om sitt egna liv. Ett tips här är att bli vän med tystnaden. Om det är tyst mellan er två, låt det vara det. Det kan kännas behagligt och fint att få vara tyst tillsammans med någon, att slippa ta ansvar över det sociala och prata, särskilt om hon som du beskriver är introvert. Många gånger när man låter det vara tyst och blir vän med tystnaden (tystnaden känns okej och inte jobbig) så gör det att den andra till slut säger något, och då kan man möta det genom att vara nyfiken och bara lyssna. Hur kändes det? Vad tänker du om det? Osv.

Till sist, kan man också testa att utgå från det man känner själv, kommunicera det och be henne om hjälp. Exempelvis: ”jag skulle gärna vilja lära känna dig bättre, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Vad behöver du från mig för att vi ska komma närmre varandra?” I och med att man uttrycker sin egen önskan och ber henne om hjälp så inkluderas hon även i det hela. Hon får vara med och berätta vad hon behöver av dig, vilket kan bli värdefullt att ha med sig i er fortsatta relation.

Hoppas något av ovan tips kan vara till hjälp. Jag önskar dig varmt lycka till här framöver!

Varma hälsningar,

Terese

Hej orolig arbetsgivare, 

Tack för att du hör av dig. 
Jag hör att du har en anställd och vän som mår dåligt. Du specificerar inte vad det handlar om men jag anar att det kanske handlar om psykisk ohälsa? Det är väldigt fint att du som arbetsgivare bryr dig om din kollega och vän och ställer dig frågan vad du kan göra. Som arbetsgivare har man, som du säkert vet, ansvar över de anställdas mående på arbetsplatsen, men många arbetsgivare tar det ett steg längre och tar även ansvar över måendet i allmänhet. De gör ingen skillnad på arbetsplatsrelaterat mående och privat mående, eftersom dessa två ju oftast går hand i hand. Mår vi dåligt privat går det ut på jobbet och tvärtom. Många arbetsgivare bryr sig även om sina anställda som vänner, något jag hör här och vilket är väldigt fint att läsa. 

Utifrån din fråga låter det som att du har pratat med personen i fråga om dennes mående, eftersom du vet att personen inte orkar söka hjälp själv men heller inte säger nej till det. Jag undrar hur det samtalet kändes? Var det initierat av den anställda eller av dig? Hur kom det sig att samtalet initierades?  

I det samtalet anar jag att du önskar att personen sökte hjälp. Du ser att hen behöver få hjälp för att komma ur den sits eller det tillstånd hen befinner sig i. Även personen i fråga ser det, men har inte orken att göra det som krävs för att söka hjälp. Jag förstår att du då ställer dig frågan på vilket sätt du kan hjälpa till. 

Tyvärr är det svårt att hjälpa en annan vuxen att söka hjälp, om hen inte orkar själv. Du kan givetvis rekommendera att hen kontaktar vården, alternativt boka en tid för personen med dennes godkännande, men i slutändan behöver personen själv ha den motivation som krävs för att dyka upp i tid och motta hjälp. Hur ser motivationen ut för att söka hjälp? Handlar det om brist på ork eller finns där andra hinder också, som oro och rädslor? Kanske kan du om du får möjlighet, prata med personen igen, utforska vad som gör att hen inte orkar söka hjälp. Vad ligger i ordet ”orka” för hen? Vad skulle hända om hen sökte hjälp? Och vad händer om hen inte gör det?

Nu vet jag inte hur er organisation ser ut, men om ni har en företagshälsovård så är det även ett alternativ, det vill säga, att erbjuda personen en samtalskontakt via företagshälsan. Men kanske orkar hen inte heller en sådan typ av kontakt?  

Jag undrar även vad det innebär att hen inte säger nej till vård. Kanske behöver ni klargöra det med varandra. Innebär det att om du bokar något för hen, så kommer hen att gå dit? Helt enkelt, vad är personen beredd att göra för att få vård, och vad kan hen inte göra?  I slutändan tror jag att ni behöver vara överens om vad som ska göras framåt. Vad som förväntas av dig och av hen. Det kan kännas svårt att ha ett sådant samtal med någon som mår dåligt, men tyvärr så finns det inte något annat sätt. I slutändan måste hen ta de avgörande stegen själv. Utöver det tänker jag att ni skulle kunna utforska hur personens privata nätverk ser ut. Finns det någon annan där, utöver dig, som kan stötta hen under denna period?  

Önskar dig varmt lycka till! 

​Varma hälsningar,
Terese 

Hej orolig förälder,

Tack för att du hör av dig.

Det gör mig glad av att höra att er dotter har förbättrats av tvångsinläggningen med rutiner och ätande, så pass att hon har kunnat äta normalportioner utan att kräkas. Det låter hoppfullt. I nästa steg, på dagvården, hör jag att hon parades ihop med en yngre och mindre tjej med anorexia.  Du undrar över om din dotter kan bli triggad av den andra tjejen, särskilt som din dotter har haft anorexia under en period och som hon har haft stora komplex för sin vikt och kropp.

Jag förstår din oro och fråga och vet att det finns fler som har samma typ av oro inför dagvård. Din oro är också förståelig, för det är lätt att jämföra sig, och få tankar om att man är ”för stor”, om andra i dagvården är mindre till växten eller underviktiga. I ett ätstört beteende ingår ofta att vilja tävla med andra. Så jag vill börja med att säga att din oro är förståelig och kanske även befogad. Du har all rätt att lyfta dina farhågor med personalen, inte minst för att höra hur de tänker och vad de ser för potentiella risker. De är där för att hjälpa dig och din dotter.

Med det sagt, vill jag också föra in ett annat perspektiv, och det är att det även kan det bli en skjuts framåt i tillfrisknandet av att se någon som också kämpar med samma problem som en själv. Den andra personen blir lite som ens egen spegelbild, det vill säga, man får syn på saker hos den andra som också i allra högsta grad gäller hos en själv. Kanske blir det ännu tydligare för din dotter vad hennes sjukdom kan orsaka när hon ser den andra tjejen? Jag skulle gissa att dagvårdspersonalen har erfarenhet av att para ihop olika tjejer med ätstörningsproblematik och att de tar många olika faktorer i beräkningen när de gör det. Som sagt, hör gärna med dem hur de tänker.

Nu är det ett tag sen denna behandling pågick och jag hoppas så att det gick bra er och att er dotter har kommit ur sin ätstörning. Önskar er all lycka till framöver.

Varma hälsningar,
Terese, Tjejzonen

Hej förälder,

Tack för att du hör av dig.

Att vara anhörig till en närstående med ätstörning är nog bland det absolut svåraste man kan uppleva. Och du beskriver det så väl i dina ord. Att vara helt slut som förälder och känna det som att man går sönder. Maktlösheten i att inte kunna hjälpa hur gärna man än vill, och dessutom uppleva att ens dotter inte får den livsviktiga hjälp hon behöver. Ni undrar hur man gör för att orka med?

Det är lätt hänt att all energi (av förståeliga skäl) går åt till den person som är sjuk. Det är lätt att glömma bort att även den som hjälper behöver få något tillbaka, stöd eller hjälp någonstans ifrån. Annars orkar man inte. Det är som syrgasmasken på flyget, har man inte tillräckligt med syre själv är det svårt att ge det till andra. Jag vet givetvis inte men anar att det kan vara så ni känner?

Många anhöriga upplever stöd i att få ta del av och dela liknande erfarenheter. Det känns inte längre lika ensamt och isolerat som så det så ofta blir när man som familj drabbas av en ätstörning. Ingen vet bättre vad ni går igenom än andra familjer med en liknande berättelse. Om ni inte redan har gjort det, se om ni kan få kontakt med andra familjer som delar era erfarenheter. Det finns ett flertal på Facebook, som ”För anhöriga till barn/ungdomar med anorexia” samt andra anhörig-stödgrupper, som exempelvis:  https://mando.se/kunskapsbank/stodgrupper/ eller https://www.friskfri.se/fa-stod/grupper-traffar/

Jag rekommenderar även att ni fortsätter att samla på er kunskap, genom att ta till er av andras berättelser och genom att läsa böcker om hur ni kan stötta er dotter och samtidigt ta hand om er själva. Ett tips är Frisk och Fris ”En närstående handbok” som du kan beställa gratis eller läsa digitalt här: https://www.friskfri.se/kontakt/bestall-material/en-narstaendes-handbok/

Jag önskar er all lycka till och hoppas så innerligt att er dotter har fått mer stöd än då ni skrev.

Varma hälsningar,
Terese, Tjejzonen

Hej orolig mamma, 

Tack för att du hör av dig.

Jag hör att du ser vissa tecken på att din dotter kan ha påbörjat vissa tankemönster kring mat som hon inte har haft tidigare, men att tecknen är små och att du också är rädd för att problematisera det, dvs skapa ett problem som inte finns. För det första, jag tycker det är fint att du är så medveten och reflekterande kring det som har uppkommit kring din dotter. Att du observerar, funderar på om familjen har påverkat henne på något sätt och att du även pratar med henne om vikten av att äta mat. 

Jag förstår att du funderar, eftersom 11-årsåldern är en känslig ålder för de flesta tjejer. Många tjejer har periodvis osunda tankar om mat och träning och en önskan om att bli ”bara lite smalare och lite finare”. Ett fåtal tjejer går djupare in de tankemönstren där kontrollerandet eller undvikandet av mat och mer träning tar upp mer och mer plats, så pass att deras liv blir lidande i form av skola, sociala relationer osv. Och det är då risken är stor för en utvecklad ätstörning.  

Än så länge, utifrån vad du berättar så lever din dotter ett vanligt liv, dvs hon tränar precis som hon brukar och hon äter som vanligt. Hon har dock uppmärksammat att viss mat gör en tjock, utifrån vad läraren berättade och kanske även utifrån de gömda godispapprena. Hon verkar också mer upptagen med sitt utseende. Du funderar på om du ska ta upp det som läraren sa eller prata allmänt med henne om att hon inte behöver undvika en viss typ av mat, eller släppa det för att inte göra det till en så stor sak.

Jag tänker nog att eftersom du ändå har sett en förändring hos henne, och det är bra att fånga upp tankar tidigt, så kan det kanske vara bra att prata allmänt med henne. Förändringen är ju liten och behöver absolut inte betyda något. Som sagt, många tjejer uppfattar vad samhället säger, att en ska hålla sig smal och undvika sötsaker, vilket dock aldrig leder till en ätstörning. Men det kan nog ändå vara bra att öppna upp för samtal, för när man pratar om saker lyfts tankarna ut i ljuset och blir synade, vilket brukar ha en bra effekt för de allra flesta. Man får syn på saker på ett annat sätt än om tankarna bara hade existerat i huvudet.

Ett tips som kan vara användbart i sådana samtal är att inte ha en agenda inför samtalet, exempelvis att man har något specifikt att säga till henne eller att man vill få henne att förstå något. En sådan agenda uppfattas så väldigt lätt av den andra och gör att den andra personen sluter sig. Samtalet får oftast bättre förutsättningar om man istället visar att man är öppen och nyfiken på henne och hennes värld. Exempelvis kan man säga att man har märkt av förändringen hos henne och att undrar hur hon upplever det. Exempelvis: ”jag tycker mig ha märkt att du bryr dig lite mer om vad du äter/hur du ser ut, upplever du det så också?” ”Berätta mer, hur är det för dig? ”Tänker du mycket på det här? Hur går tankarna?”.  

Hoppas det kan hjälpa något! Och önskar dig all lycka till!  

Varma hälsningar,
Terese, Tjejzonen 

Hej orolig mamma!

Du skriver att din dotter ibland uttrycker att hon mår dåligt, till och med att hon inte orkar längre, medan det i nästa stund verkar som att hon mår bra. Om jag förstår dig rätt kan det pendla snabbt.

I tonåren händer ju otroligt mycket i utvecklingen, och de hormonella förändringarna i sig kan verkligen få en del ungdomar att ha just höga toppar och djupa dalar. Att se på världen med ett svartvitt filter och uttrycka sig drastiskt är heller inte ovanligt just när man känner mycket och starkt. Med det sagt är det så klart viktigt att inte vifta bort en tonåring som uttrycker att hen mår dåligt, jag vill mest nyansera och säga att det du beskriver inte i sig behöver betyda att din tonåring är till exempel deprimerad.

Du skriver att du och hennes andra förälder är separerade sedan ett par år och att ni har en fin relation. Hur pratar ni tillsammans om detta (er dotters beteende/mående), har ni samma upplevelse? Jag undrar också om du har kontakt med någon av din dotters kompisars föräldrar, kanske kan det vara skönt att få bolla med dem om de upplever liknande saker och hur de resonerar kring det i så fall?

Att vara tonårsförälder är verkligen inte lätt. Hur ska man tolka alla dessa signaler? Det är ibland omöjligt att veta. Det du kan göra är att vara nyfiken på det hon skriver och signalerar. Våga fråga, även om du inte får några svar. Du ska så klart också finnas tillgänglig i den mån du kan och hon vill, stötta och visa på att livet är upp och ner men att det finns stöd runtomkring om hon vill det. Du skriver också att hon har kontakt med UMO, att soc är inkopplade och att ni har kontakt med skolan, men att dessa inte verkar agera som om läget är akut. Jag tänker att det låter som att ni är flera vuxna runt din dotter, och därmed har ni också goda chanser att hjälpas åt och stötta henne i hennes svackor på olika sätt.

Det du och de andra vuxna runtomkring ditt barn kan fundera på, är om ditt barn har verkat må dåligt under en längre tid, mer eller mindre konstant. Om hon tappat lust att göra sånt som hon brukar tycka är roligt, om man märkt av stora förändringar i hennes skolbeteende, om hon äter och sover dåligt eller slutar vara med sina vänner, till exempel. Sammantaget kan detta vara tecken på en depression. I så fall kan det vara dags att ta nästa steg och söka hjälp på vårdcentral i stället för på ungdomsmottagningen.

Jag önskar dig all lycka till,

med vänlig hälsning

Karin

Hej!

Vad ledsamt att höra om din dotter, och vad tufft det måste vara för dig och din familj. Visst är det knepigt när de råd som välmenande ges är svåra att anamma och applicera i den aktuella situationen. Du beskriver att er dotter vägrar äta, och där står ni föräldrar – mittemellan vården och er dotter. Vad kan ni göra? Jag tror du själv också ser att det är omöjligt för er att tvinga i er dotter den mat ni lagar, det skulle vara att gå över många  gränser som förälder, och skulle varken hjälpa er dotter med sin ätstörning, eller vara särskilt stärkande för relationen er emellan. Finns det något av det ni lagar som hon äter? Något är bättre än inget i det här fallet, och blir det inget så är det ändå viktigare att ni kan orka med vardagen och att finnas där för er dotter på andra sätt, om hon tillåter er det, snarare än att ni har dagliga bråk om maten. Vad bra att en remiss ska skickas till ätstörningsklinik. Jag hoppas ni ska känna er väl mottagna där och att ni kan få mer hjälp därigenom.

Vi på Tjejzonen får många frågor om just anhöriga med ätstörningar, och om du läser några av mina tidigare svar kanske du hittar några fler tankar som kan vara hjälpsamma för dig. Jag brukar också tipsa om den handbok för anhöriga som ligger på föreningen Frisk & fri:s hemsida, jag bifogar den länken också här. https://www.friskfri.se/wp-content/uploads/2019/01/En_narstaendes_handbok_2018.pdf

Hej orolig mamma!

Jag vet inte om du läst något av de andra svar jag gett här på Tjejzonen, till anhöriga som är oroliga för tjejer i sin närhet. I så fall vet du att de här svaren ofta består av fler frågor än definitiva svar. Det beror dels på att frågorna som kommer in handlar om väldigt komplexa situationer som inte fullt ut går att besvara i några få meningar. Även självskadebeteende är komplext på så sätt att vi vet att det ofta är ett sätt att lindra hög ångest, men vad som i sin tur väcker så stark ångest, varierar från person till person.

Ibland kan det kännas hopplöst när en närstående mår dåligt och det inte verkar bli någon bättring. Du skriver att din dotter står på en medicinsk behandling och att hon har gått och/eller går till psykolog och kurator och att hon än så länge till synes inte mår bättre. Jag vet inte hur länge och hur många olika slags mediciner/behandlare din dotter har provat än, men jag vill inge hopp om att det inte alls behöver vara så att det inte finns några alternativ kvar att prova. Kanske är det så att den behandling som din dotter får/fått, inte passar för just henne. Försök höra dig för om vilka alternativ som finns. Om hon står på en medicin som inte hjälper henne verkar det som en god idé att utvärdera effekten av behandlingen och eventuellt kan det vara värt att prova en annan medicin, till exempel. Det är något att ta upp med ansvarig läkare i så fall.

Som jag skrev ovan så kan självskada fylla olika funktioner för olika individer, men gemensamt brukar ofta vara att det fungerar ångestlindrande. En del i en behandling brukar därför bestå av att försöka hitta andra, mindre skadliga sätt, att lindra ångest på. Man försöker helt enkelt byta ut självskadebeteendet mot ett annat beteende som också kan lindra ångesten något, men som inte är farligt/skadligt för personen. Vet du något som din dotter brukar må bra av att syssla med? Utan att veta mer om er situation så tänker jag att det kanske finns något för dig att bidra med där, att hjälpa henne få syn på sådant som hon tidigare mått bra av att göra, och kanske slutat med?

Jag tänker också att det alltid som anhörig till någon som mår dåligt, är viktigt att ta hand om sig själv. Det är ofta lätt att glömma bort när fokus är på den närstående. Hur mår du själv? Har du funderat på att själv ta kontakt med en psykolog eller liknande, om så än för att få tänka tillsammans kring er situation? Kanske kan det vara ett sätt framåt där också du får stöd i den här tuffa sitsen som ni befinner er i.

Jag hoppas att några av mina tankar ska kunna hjälpa dig på vägen.

Med vänlig hälsning, Karin

Hej!

Nu har sommaren hunnit passera och höstterminen har dragit igång. Jag hoppas att det innebär att ni fått det lite lugnare där hemma. För det är, precis som du beskriver, att när de dagliga rutinerna och tryggheten i en mer uppstyrd vardag försvinner, så påverkas också måendet negativt för många med ADHD och andra NPF-diagnoser. Du skriver att det är som att din dotter “måste låsa sig vid något” och att det i så fall skulle kunna vara mat och träning i det här fallet. Kanske blir det, som du säger, något för din dotter att kunna ha kontroll över och hålla fast vid, när ramarna runtomkring inte är lika tydliga. Det kan vara värt att fundera lite på hur era rutiner ser ut när det inte är skola och arbete. Om ni kan hitta tydliga rutiner även utanför skola/jobb, tror du det skulle kunna minska hennes behov av att ta kontroll genom mat och träning?

Du beskriver en situation som är jobbig för henne, men också att det blir en otrolig frustration och jättekämpigt för dig, med dagliga bråk, oro och diskussioner. Ett råd för att ni ska orka med och inte komma ännu längre ifrån varandra, är att se om du ibland kan försöka låta bli att också fokusera på just maten och träningen och i stället lägga fokus på att lyssna på och vara med henne utan krav och bråk. Tro mig, jag vet att det är svårt när man är orolig och ser att ens barn far illa. Men det kan vara värt mycket för er relation, att hon får känna att “ni är på samma lag”.

Du skriver att du har sökt hjälp hos BUP och att de gett dig rekommendationer som i sig blir stressande för dig, och det förstår jag. Ofta är det också så att man söker hjälp när man är som mest desperat och har det som tuffast, och då kan såna här råd som du beskriver kännas mer som en belastning än en hjälp! Jag undrar om det ändå kan vara värt att ta upp kontakten igen, om ni inte redan gjort det. Kanske när saker och ting inte är precis lika krisiga. Min förhoppning med det är att ni ska kunna få en bättre kommunikation med vården, kring vad ni kan göra och vad de kan göra. Det låter som att ni behöver mer hjälp att få ihop vardagen på ett fungerande sätt, och jag vet inte hur det ser ut på orten där ni bor, men eftersom din dotter har ADHD borde ni också kunna få stöd genom habiliteringen. Det kan vara värt att kolla upp.

Jag önskar dig och din dotter all lycka till och jag hoppas att ni får stöd i er resa mot att må bättre!

Med vänlig hälsning

Karin

Hej orolig pappa!

Tack för ditt brev. 

Jag förstår att du är orolig för din dotter och jag blir glad att höra att du är mån om att få henne på rätt köl. Men visst är det svårt att veta hur man ska göra det! 

Du är inne på huruvida man som förälder ska påpeka och informera sitt barn om vad som är rätt och fel, att ge råd och bidra med kunskap som vi vuxna har som vi tänker att våra barn kanske inte har. Det är lätt att tänka att det är rätt väg att gå, så klart! Ofta sätter vi oss själva dock i en ganska dålig position när vi gör det. Antingen för att den andra parten redan har stenkoll på sin vikt, på vad som är näringsrik mat och vad kroppen och hjärnan behöver för att växa, och att sådant prat snarare triggar personen. En annan risk är att vi hamnar i konflikt och stöter ifrån oss personen som vi försöker hjälpa.

I ditt brev framkommer inte så mycket information om din dotters mående i övrigt. Det är nämligen så att den här kontrollen över mat kan stå för olika saker. Kanske är din dotter missnöjd med sitt utseende, kanske har hon kommit över någon diet som hon testar tillsammans med kompisar, kanske har hon ångest eller svårt i relationer och försöker ta kontroll över sitt liv genom att kontrollera kroppen… Kroppskontrollen kan alltså vara mer av ett “symtom” på något i hennes mående, och jag tror att ditt bästa “kort” i det här skedet är att börja vara nyfiken på detta. Att försöka förstå bakgrunden till din dotters beteende, och att försöka visa att du finns där om hon mår dåligt, och att du vill försöka hjälpa med det du kan.  

En annan sak att fundera över kan vara att höra dig för med hennes vänners föräldrar, och med skolan. Är det här något de känner igen hos ditt barn, eller hos sina barn och som de oroas över? 

Ta gärna en titt också på mina tidigare svar till anhöriga till tjejer med ätstörningar, samt kolla in föreningen Frisk & fri, som har bra information och stöd på sin hemsida.

Lycka till!

Med vänlig hälsning

Karin

Hej orolig moster!

Nu vet ju inte jag precis vad du menar när du säger att din systerdotter ofta mår psykiskt dåligt. Om jag hade haft dig i samma rum skulle jag ställa följdfrågor, som till exempel på vilket sätt hon mår psykiskt dåligt, hur ni märker det? För att veta hur orolig det faktiskt är läge att vara.

Du beskriver en situation som jag tror många oroliga vuxna känner igen sig i, att vilja hjälpa och ställa frågor men att mötas av enstaviga svar eller till och med en dörr som slängs igen framför ens ansikte. Det kanske är dags att byta taktik, tänker jag då. Det betyder INTE att vi ska sluta bry oss eller fortsätta försöka hjälpa till, men kanske att vi ska försöka i en annan ände.

Det låter som att du och din systerdotter står varandra nära, eller att ni åtminstone gjort det. Och hennes mamma är precis det: hennes mamma. När barn kommer in i tonåren, vilket din systerdotter gör just nu, är det inte ovanligt att det blir svårt att prata med sina nära vuxna. Kanske för att det är pinsamt, kanske för att en inte vill oroa eller ställa till med något eller kanske bara för att en håller på att ta stora steg mot tonåren och så småningom vuxenlivet, och då är distansering från föräldrar och andra vuxna helt enkelt en viktig del i normalutvecklingen.

Det finns fler vuxna runt er dotter. Jag tänker främst på skolan, men kanske kan ni komma på andra. Mitt råd är att hennes vårdnadshavare pratar med någon av dessa, för att höra hur de upplever situationen. Verkar din systerdotter ha det ensamt och tufft även i skolan? I så fall är det jättebra om familj och skola kan samarbeta för att skapa sammanhang där hon kan få möjlighet till socialt umgänge, eller tillsammans tänka till inför bytet till högstadiet. Skolpersonalen kanske har egna, andra tankar kring hur hon har det och vad hon skulle behöva? Om det finns en samsyn kring att det faktiskt är något som inte stämmer, då finns det också en grund för att tänka tillsammans kring vilket stöd som eventuellt kan behövas.

Mitt andra råd är att fundera på om det finns något som din systerdotter gillar att göra, som ni kan uppmuntra till? Eller finns det något som ni skulle kunna göra, där ni har kul tillsammans? Att försöka skifta fokus i er relation, från det jobbiga till att få positiva stunder tillsammans. Risken annars är att den där stängda dörren förblir stängd, och det tror jag ingen vinner på.

Lycka till,

med vänlig hälsning

Karin

Hej orolig mamma!

Tack för ditt brev, och vad bra att du hör av dig så tidigt. Jag skriver tidigt, trots att jag förstår att det för dig just nu känns som att det redan gått mycket tid och att en månad till kontakt på BUP, känns som en evighet.

Du skriver att hennes mående blivit sämre sedan förra sommaren, och att själva ätstörningen kommit senare. Där sätter du fingret på något viktigt tror jag, nämligen att ätstörningen, eller för den delen självskadandet, är ett symtom på ett känslomässigt problem som hon haft det senaste året, kanske längre. Vilket eller vilka problem det är, är svårare att veta. Ni vet det kanske inte och det är möjligt att er dotter inte heller vet. Eller så vet hon det, men inte hur hon ska hantera det jobbiga och svåra.

Kanske kan det här också vara en anledning till att det är svårt att hitta tydliga, enkla svar på din fråga om hur ni ska göra med måltiderna. En ätstörning eller ett självskadebeteende kan fylla olika funktion för olika personer, och det kan därför vara svårt att ge generella svar.

På föreningen “Frisk & Fri”:s hemsida, kan man läsa boken “En närståendes handbok” digitalt. Där kan en som anhörig läsa mer och få svar på frågor som kan dyka upp kring en anhörigs ätstörning. En del i den här boken berör just måltidssituationerna som kan vara extremt känsloladdade i en familj där någon har en ätstörning. Det handlar till stor del om att försöka hitta en balans, att hitta gemensamma regler för att inte varje måltid ska sluta i bråk. Jag har valt ut ett citat ur boken, som jag tycker sammanfattar det hela, och kanske är du inne på något när du tänker kring att erbjuda en smoothie till lunch, hellre än att gå med på att din dotter inte äter något:

“Alla fall är olika, men nyckeln är att vara öppen, konsekvent och att försöka komma fram till en kompromiss som du kan leva med”. På Frisk & Fri:s hemsida kan du läsa hela handboken.

I övrigt så tänker jag att det du kan göra just nu, i väntan på kontakt med BUP, är det du redan gör: att försöka hitta information och förstå mer om det din dotter och ni runtomkring går igenom. Jag önskar er all lycka till! /Karin

Hej!

Vad jobbigt jag hör att din dotter har det, och vad jobbigt för dig som förälder att stå bredvid när hon har det på det här sättet.

Du beskriver en kedja där din dotters fokus på huden och särskilt aknen, har blivit mer och mer tvångsmässigt, det vill säga att hon inte känner att hon kan avstå från att pilla och klämma, trots att hon märker att hon mår psykiskt sämre av det och att huden inte heller mår bra av det. I så fall tror jag att din dotter kan ha rätt, det finns en diagnos som heter dermatillomani som stämmer in på den bild du ger av problematiken. Dermatillomani kan man få psykologisk hjälp med, och jag rekommenderar att hon vänder sig till en vårdcentralspsykolog, antingen för hjälp på plats, eller för att hänvisa henne rätt just där ni bor, eftersom det kan se lite olika ut i olika delar av landet, var en kan få hjälp med denna diagnos.

Lycka till!

Hej!

Tack för din fråga, vad fint att du vill hjälpa din flickvän till en bättre självkänsla. När jag träffar patienter som säger att de har problem med självkänslan så brukar jag ofta be den personen att beskriva lite mer konkret vad det innebär för just hen, för det kan visa sig på ganska olika sätt och leda till olika problem för olika personer. För en del innebär det att de inte vågar göra saker som de skulle vilja. För andra kan det handla om att de inte tycker att de gör saker tillräckligt bra, eller att de borde ha hunnit med mer saker, ha ett bättre jobb eller fler vänner.

Du beskriver att din flickvän säger nedvärderande saker om sig själv, som att hon är ful och värdelös. Och som du säger hjälper det nästan aldrig att som närstående komma med uppmuntrande ord om att detta inte stämmer, att hon är supersnygg och grym på alla sätt och att du älskar henne. Det kan i bästa fall kännas lite bättre just i den sekunden, men grundproblemet finns kvar, så att säga. Det är ju nämligen  HENNES tankar som ställer till det för henne, inte dina. Kanske att du kan uppmärksamma henne på det? Att det inte verkar som att det du eller någon annan säger spelar så stor roll, utan att det här kan vara något som hon gör mot sig själv och behöver jobba med, eftersom hon troligen mår sämre av att säga allt detta till sig själv?

Vad menar din flickvän egentligen när hon säger att hon är värdelös? I vilka sammanhang känner hon så? Och vad hindrar det henne från att göra? Jag undrar om du och hon tillsammans skulle kunna utforska de där orden lite närmare, för att hon själv ska kunna få lite bättre koll på vad det är som blir jobbigt för henne. Om det till exempel är så att hon har tankar om att hon är ful och därför inte vill gå ut bland folk så är ju det något konkret att utgå ifrån. Om vi fortsätter med det exemplet så kanske du kan stötta henne i nästa steg, nämligen att börja fråga sig själv…”och vad är det värsta med det?”. Alltså, om hon går ut bland folk osminkad och i mjukisbyxor och det råkar vara någon som tycker att hon inte ser snygg ut…vad är det värsta med det? Kanske kan du till och med hjälpa henne att utmana de där tankarna, genom att faktiskt testa tillsammans. Att gå emot sina självkritiska tankar kan vara ett sätt att få uppleva att det faktiskt inte är så himla farligt som det verkar i den egna fantasin, att misslyckas på ett prov, att glömma att svara på kompisens sms, att gå bland folk med gylfen öppen… det är kanske inte hela världen? Men vi behöver liksom utsätta oss för det där pinsamma/läskiga/jobbiga för att få uppleva att världen trots allt inte gick under ändå…

Utan att förminska hennes upplevelser så kanske du kan förmedla till henne att det är okej att inte alltid vara på topp, att misslyckas ibland och att inte vara alla till lags. Jag skriver kanske, för det här kan ofta vara ett långsiktigt och tufft jobb för den som har en dålig självkänsla, och det är inte alls säkert att personen ifråga kan ta emot det du vill förmedla. Om din flickvän lider väldigt mycket av detta och det inte går över på lite längre sikt, så kan det vara läge för henne att kontakta till exempel en ungdomsmottagning eller en vårdcentral för att se om hon kan få hjälp därifrån.

Jag önskar dig och din flickvän all lycka till.

Med vänlig hälsning,

Karin

Hej orolig vän och tack för ditt brev!

Jag förstår verkligen att det är jobbigt att stå bredvid en kompis som inte verkar må bra och som dessutom inte verkar vilja ha hjälp!

I de här lägena tenderar vi människor att försöka övertyga den andra personen om vad som är rätt och fel, till exempel genom att som du säger, lägga fram fakta som handlar om kropp och vikt. Det gör vi ju för att vi vill att personen i fråga ska förstå vad hen utsätter sig för. Ibland är det också så att den som till exempel begränsar sitt ätande samtidigt som den tränar mycket, inte har särskilt bra koll på just vad kroppen behöver. Men det kan också vara precis tvärtom, att den som lider av en ätstörning, har jättebra koll på allt det. Och då brukar argument om vad kroppen behöver, inte alltid fungera.

Du frågar vad vi brukar ge för tips till folk med ätstörningar (och jag tror att du menar vi som jobbar i vården, till exempel). Jag förstår att du undrar och vill ge din kompis liknande råd, nu när hon inte själv vill söka professionell hjälp. Din roll är och ska dock inte vara densamma som vårdens. Det du som vän kan göra är att finnas där för henne utan att skuldbelägga henne. Du kan uttrycka din oro för henne och fråga henne om hur hon mår, utan att nödvändigtvis lägga så väldigt mycket fokus på detaljerna kring hennes ätande. Att kontrollera sitt ätande kan ofta vara ett sätt att dämpa ångest eller andra jobbiga känslor och tankar, och kanske kan ni som vänner hitta ett sätt att prata om det i stället. På sikt kanske det också kan hjälpa henne att söka professionell hjälp, om hon vill det.

Slutligen undrar jag om du har någon kontakt med hennes föräldrar eller någon annan vuxen som finns i närheten av din kompis? En skolkurator, en tränare? Jag tycker att det här låter som något som du inte ska behöva gå med helt själv, utan att det kan vara läge att involvera någon vuxen som kan ta över en del av det ansvar som du bär på nu.

Jag önskar både dig och din kompis all lycka till.

Kram, Karin

Hej orolig förälder!

Utan att veta hur länge din dotter haft det så här, och vilka vägar ni provat hittills så vill jag först inge lite hopp. Ibland kan det vara skönt med lite perspektiv och jag vill påminna om alla dem som idag är vuxna och har ett välfungerande liv, men som i tonåren hade det just så som du beskriver att din dotter har det, med självskada och depression. För en del av dem gjorde tid, samt inre och yttre omständigheter sitt till att personen utvecklades mot ett bättre mående, för en del krävdes hjälp från det professionella samhället.

Att se sin närstående uttrycka hopplöshet är så klart väldigt svårt och det kan “smitta” på så sätt att en själv tappar hopp och blir frustrerad när en inte vet riktigt var den där hjälpen ska komma ifrån eller om tiden kommer att leda till förändring i det här fallet.

Jag undrar om din dotters hopplöshet (om det nu är så som du tror) bottnar i en upplevelse av oförståelse. Att folk runtomkring inte förstår, men kanske också att inte ens hon själv vet riktigt varför hon mår som hon gör eller gör som hon gör.

I det här läget är det lätt som välmenande förälder att vi vill komma med lösningar. Ställa en massa frågor, komma med förslag och uppmuntrande ord, allt för att hjälpa vår tonåring. Kanske extra mycket när vi inte får svar och blir frustrerade. Kruxet är att om tonåringen inte själv vet varför hon mår som hon gör, eller vet men inte vill berätta, så kan det här angreppssättet upplevas som pressande och stressande för den på den mottagande sidan. Kanske är det då så att den vuxnas känslor  “smittar av sig” på den andra och så sitter vi där flera stycken med en massa frustration som vi inte vet vad vi ska göra åt. Det kan lätt bli ett låst läge.

Ett tips, om det här är fallet i er situation, kan vara att vända på steken lite. Att som förälder försöka våga landa i att varken du eller ditt barn vet riktigt vad som pågår eller hur ni ska göra. Kanske kan den utgångspunkten vara ett lugnare ställe (även för dig) att bemöta din dotter utifrån. Det vill säga, att bekräfta din dotter i att du ser att hon har det jobbigt men inte direkt komma med förslag på lösningar, utan bara finnas där för henne i det och att vara där också när/om hon vänder sig till dig gällande något helt annat. Jag vill också skicka med dig att UMO är en jättebra verksamhet, men att det också bara är en av flera instanser dit man kan vända sig. Om din dotter inte blir hjälpt av en kurator på ungdomsmottagningen och hennes mående inte verkar bli bättre kan nästa steg vara att söka hjälp av en psykolog, kanske på en vårdcentral eller inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Jag önskar dig och din dotter all lycka till!

Med vänlig hälsning

Karin

Hej orolig mamma och tack för din fråga! 

När jag läser ditt brev så poppar det upp några följdfrågor hos mig. Även fast du inte har möjlighet att svara mig på dem så kanske de kan väcka några nya tankar hos dig. Min första fråga är: hur verkar din dotter må i övrigt? Verkar hon nedstämd, ledsen, verkar hon själv tycka att det här är ett problem?  

Min andra fråga är: vad har din dotter för intressen, och om du inte vet, skulle du kunna ta reda på det? Kanske är det så att det till synes inåtvända skrollandet på telefonen egentligen handlar om social interaktion med andra tonåringar som sitter med sina telefoner på sina rum? Kanske är det inte alls så, men om du inte vet kan det vara värt att fråga. Jag skulle också fundera på och uppmuntra till eventuella intressen som hon haft men som hon kanske lagt åt sidan, eller sådant som du vet att hon skulle tycka var roligt men inte själv tar sig för att ta tag i.  

Jag tror man kan tänka på detta i tre steg. Först behöver vi som föräldrar försöka särskilja vad som är ett faktiskt problem för barnet, och vad som är min egen oro kopplat till att jag inte har kontroll eller insyn i barnets värld, och att jag vill mitt barn det bästa. Om tonåringen är nöjd och glad med sin tillvaro men vi tycker att den borde göra annat i stället, ja då kanske vi i någon grad behöver stå ut med att vi tycker olika.  

Om ens barn ger fler uttryck för att inte må bra, eller om en märker att hen undviker situationer som hen egentligen vill vara i, på grund av rädsla, oro eller nedstämdhet, då kan en försöka hjälpa barnet att utmana dessa rädslor. Men ju äldre och mer självständigt barnet blir desto svårare för oss föräldrar att kliva in och styra och bestämma. Vi kan peppa och uppmuntra, eller om vi har möjlighet kanske erbjuda ekonomiskt stöd för att barnet ska kunna delta i någon aktivitet som den är nyfiken på. Men vi kan så klart inte lyfta med en 17-åring till en fotbollsträning.  

Steg tre är att ta hjälp. Med tonåringar är det inte alltid lätt att veta vad som ligger inom “normalspannet” och vad som är till exempel tecken på depression. Tonåren i sig innebär ju för väldigt många perioder av starka känslomässiga svängningar och grubblerier och detta är som det ska. Om du tror att detta är något annat, att ditt barn verkligen inte mår bra och om detta pågått under en längre tid så skulle jag rekommendera att vända dig till en vårdcentralspsykolog med din oro. Där kan du få möjlighet att berätta mer och få guidning i hur din dotter kan få hjälp om det behövs. 

Jag önskar dig och din dotter all lycka till! 

Med vänlig hälsning 

Karin 

Vilken tur för din kompis att hon har en vän som du. En vän som bryr sig om hur hon mår och vill hjälpa till. Jag återkommer till det här med att hjälpa till, men först tänkte jag berätta lite om ångest.

Ångest är till att börja med inget farligt och inte heller något som vi ska “bli av med” helt och hållet, eftersom det kan fungera som en varningssignal, ett sätt för hjärnan att uppmärksamma oss på att något kanske inte står rätt till eller behöver redas ut. Inte heller panikångestattacker är farliga, utan brukar klinga av efter några minuter. Bara att veta om det, och att försöka andas som vanligt när vi känner att vi börjar få ångest, kan ibland hjälpa till att lugna oss och hindra att ångesten eskalerar till en panikattack. Kanske kan det också lugna dig lite i den värsta oron för din kompis, att veta att ångesten i sig inte är farlig och att en panikattack går över efter en stund.

Det kan vara supertufft att stå bredvid någon som mår dåligt och har ångest. Man kan känna stort ansvar och man kanske är rädd att det inte ska gå över eller till och med bli värre och man vet kanske inte vad man ska ta sig till. Och allt det kan väcka både oro, skuldkänslor och frustration.

Samtidigt är det enda du faktiskt kan göra att vara just en kompis. Alltså lyssna om hon vill berätta något, ställa frågor om hur hon har det. Göra sånt tillsammans som hon brukar tycka om att göra så att hon kanske får en paus från det som är jobbigt. Kanske kan du fråga henne hur du kan stötta henne när hon får en panikattack, till exempel. Kanske kan du prata lite lugnande och påminna henne om att det strax går över?

Slutligen, om din kompis har mått dåligt under en lång tid och det verkar lite som att det där signalsystemet jag nämnde ovan blivit felkopplat och larmar hela tiden, så kan du uppmuntra henne att ta kontakt med till exempel en ungdomsmottagning, skolkurator eller en vårdcentral. Det är inte säkert hon vill det. Men mer än så kan inte du göra. Din viktigaste roll som kompis är att vara just det, hennes kompis.

Hej!

Att stå nära någon med en ätstörning är, som ni är smärtsamt medvetna om, väldigt tufft.

Du skriver att er dotter är en social tjej men att hon saknar ett sammanhang där hon får vara den hon är utan sjukdomen. Jag förstår att ni vill hjälpa henne att komma längre ifrån sin sjukdom och närmare det sociala liv som ni tycker att hon missat under sina sjuka år. Samtidigt tror jag det är svårare för henne att skilja dessa delar åt, hennes sjukdom tar åtminstone nu, en stor del av hennes fokus och kraft.

Att som förälder stå bredvid ett sjukt barn under många år innebär så klart en mängd känslor och som jag uppfattar dig kämpar ni också med känslor av maktlöshet. Och samtidigt måste vi komma ihåg att er dotter, trots att hon är ert barn, inte längre är ett barn i faktisk mening, utan en vuxen med egna drivkrafter, åsikter och önskningar. I slutändan är det hon som behöver bestämma om hon är redo för eller vill ta del av sociala sammanhang, och så vidare. Vi runtomkring kan tycka oss se så tydligt vad som skulle vara bäst för den person som befinner sig i en svår situation, men det är inte säkert att det stämmer överens med personens bild. I slutändan är kanske vår bästa chans att fråga: vad vill du och finns det något jag kan hjälpa dig med för att nå dit?

Jag vill ändå ge er ett tips på en verksamhet som kan utgöra ett sammanhang för personer som kämpar/kämpat med ätstörningar, och där också anhöriga kan ta stöd av andra anhöriga. Organisationen heter Frisk & fri (länk till hemsidan finns i vår lista på anhörigstöd). De har som sagt verksamhet som riktar sig både till drabbade av ätstörning och till anhöriga till drabbade. Om inte er dotter är intresserad av kontakt så kanske ni själva i alla fall kan hitta stöd i andra anhörigas erfarenheter.

Jag önskar er all lycka till och styrka i er situation.

Med vänlig hälsning,
Karin