Anhörigfrågan – Tjejzonen

Anhörigfrågan

Ställ din fråga som anhörig

    Så funkar det:
    Om du är anhörig till en tjej som du är orolig för och har frågor kring detta, kan du ställa dem till oss. Som anhörig räknas till exempel barn, syskon, partner eller en vän.

     

    Karin Marklund, legitimerad psykolog och volontär på Tjejzonen, är den som svarar dig och hon är väl förankrad i Tjejzonens metod för medmänskligt lyssnande.

     

    Både frågan och svaret kan komma att publiceras anonymt med ett fingerat namn på hemsidan. Notera att alla frågor inte blir besvarade.

     

    Gör så här:
    Skicka ditt mejl till anhorigfragan@tjejzonen.se och ange gärna en signatur.

     

    Se också vår lista över andra instanser som erbjuder stöd till anhöriga

  • Hur ska vi hantera måltiderna för vår dotter med ätstörning?

    Hej, vi har precis fått reda på att vår dotter som är i tonåren har självskadebeteenden och även ätstörningar. Vi tror att själva ätstörningen är ganska ny (ca 1-2 mån) även om hennes mående blivit sämre sedan förra sommaren. Vi väntar på tid till BUP och har from nu kuratorskontakt i skolan. Fram tills nu har hon lyckats dölja ätstörningen men i och med att den kom fram förra veckan så verkar hon ha släppt på smusslandet och hon visar nu att hon ex måste hoppa över frukost och lunch för att kunna äta kvällsmat. Jag har försökt läsa på men hittar inte ngn riktigt bra information hur vi ska göra vid måltiderna. Ska vi lägga upp en rimlig portion och förmå henne att äta eller ska vi försöka locka och pocka? Erbjuda fruktsmoothie till lunch för att det iafr bättre än inget eller förstärker vi bara beteendet? Känns ju som en evighet med en månad till kontakt m BUP.

    Tack på förhand/ Orolig mamma

    Hej orolig mamma!

     

    Tack för ditt brev, och vad bra att du hör av dig så tidigt. Jag skriver tidigt, trots att jag förstår att det för dig just nu känns som att det redan gått mycket tid och att en månad till kontakt på BUP, känns som en evighet.

     

    Du skriver att hennes mående blivit sämre sedan förra sommaren, och att själva ätstörningen kommit senare. Där sätter du fingret på något viktigt tror jag, nämligen att ätstörningen, eller för den delen självskadandet, är ett symtom på ett känslomässigt problem som hon haft det senaste året, kanske längre. Vilket eller vilka problem det är, är svårare att veta. Ni vet det kanske inte och det är möjligt att er dotter inte heller vet. Eller så vet hon det, men inte hur hon ska hantera det jobbiga och svåra.

     

    Kanske kan det här också vara en anledning till att det är svårt att hitta tydliga, enkla svar på din fråga om hur ni ska göra med måltiderna. En ätstörning eller ett självskadebeteende kan fylla olika funktion för olika personer, och det kan därför vara svårt att ge generella svar.

     

    På föreningen “Frisk & Fri”:s hemsida, kan man läsa boken “En närståendes handbok” digitalt. Där kan en som anhörig läsa mer och få svar på frågor som kan dyka upp kring en anhörigs ätstörning. En del i den här boken berör just måltidssituationerna som kan vara extremt känsloladdade i en familj där någon har en ätstörning. Det handlar till stor del om att försöka hitta en balans, att hitta gemensamma regler för att inte varje måltid ska sluta i bråk. Jag har valt ut ett citat ur boken, som jag tycker sammanfattar det hela, och kanske är du inne på något när du tänker kring att erbjuda en smoothie till lunch, hellre än att gå med på att din dotter inte äter något:

     

    “Alla fall är olika, men nyckeln är att vara öppen, konsekvent och att försöka komma fram till en kompromiss som du kan leva med”. På Frisk & Fri:s hemsida kan du läsa hela handboken.

     

    I övrigt så tänker jag att det du kan göra just nu, i väntan på kontakt med BUP, är det du redan gör: att försöka hitta information och förstå mer om det din dotter och ni runtomkring går igenom. Jag önskar er all lycka till! /Karin

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Min dotter är besatt av sin akne

    Hej, min dotter har problem m acne har haft sedan hon var 13 nu 21. Hon har genomgått medicinering o blev bättre. Efter pstav kom det tillbaka. Det stora problemet nu är att hon klämmer som besatt vilket gör acne värre. Hon blir deprimerad efter att hon gått igenom allt klämbart och hatar sig själv för att hon klämt. Hon klämmer sånt som inte är klämbart oxå vilket gör att hon har stora sår. Ansikte bröst o rygg. Vill inte visa sig och går in i djup depression. Hon säger att det är ett sjukdomstillstånd, det finns en diagnos för besattheten av att klämma och känslan efter. Känner ni till och finns terapibehandling?

    Mvh orolig mamma

    Hej!

    Vad jobbigt jag hör att din dotter har det, och vad jobbigt för dig som förälder att stå bredvid när hon har det på det här sättet.

     

    Du beskriver en kedja där din dotters fokus på huden och särskilt aknen, har blivit mer och mer tvångsmässigt, det vill säga att hon inte känner att hon kan avstå från att pilla och klämma, trots att hon märker att hon mår psykiskt sämre av det och att huden inte heller mår bra av det. I så fall tror jag att din dotter kan ha rätt, det finns en diagnos som heter dermatillomani som stämmer in på den bild du ger av problematiken. Dermatillomani kan man få psykologisk hjälp med, och jag rekommenderar att hon vänder sig till en vårdcentralspsykolog, antingen för hjälp på plats, eller för att hänvisa henne rätt just där ni bor, eftersom det kan se lite olika ut i olika delar av landet, var en kan få hjälp med denna diagnos.

    Lycka till!

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Hur kan jag hjälpa flickvännen med sin självkänsla?

    Hej. Jag har en flickvän som har problem med sin självkänsla. Hon säger att hon är ful och värdelös och misslyckad, och inget jag säger till henne verkar hjälpa. Jag skulle vilja hjälpa henne hitta verktyg som hon kan använda för att jobba med detta, jag har hört att man kan jobba med sin självkänsla på olika sätt. Har du några tips? /pojkvän som önskar tips

    Hej!

    Tack för din fråga, vad fint att du vill hjälpa din flickvän till en bättre självkänsla. När jag träffar patienter som säger att de har problem med självkänslan så brukar jag ofta be den personen att beskriva lite mer konkret vad det innebär för just hen, för det kan visa sig på ganska olika sätt och leda till olika problem för olika personer. För en del innebär det att de inte vågar göra saker som de skulle vilja. För andra kan det handla om att de inte tycker att de gör saker tillräckligt bra, eller att de borde ha hunnit med mer saker, ha ett bättre jobb eller fler vänner.

    Du beskriver att din flickvän säger nedvärderande saker om sig själv, som att hon är ful och värdelös. Och som du säger hjälper det nästan aldrig att som närstående komma med uppmuntrande ord om att detta inte stämmer, att hon är supersnygg och grym på alla sätt och att du älskar henne. Det kan i bästa fall kännas lite bättre just i den sekunden, men grundproblemet finns kvar, så att säga. Det är ju nämligen  HENNES tankar som ställer till det för henne, inte dina. Kanske att du kan uppmärksamma henne på det? Att det inte verkar som att det du eller någon annan säger spelar så stor roll, utan att det här kan vara något som hon gör mot sig själv och behöver jobba med, eftersom hon troligen mår sämre av att säga allt detta till sig själv?

    Vad menar din flickvän egentligen när hon säger att hon är värdelös? I vilka sammanhang känner hon så? Och vad hindrar det henne från att göra? Jag undrar om du och hon tillsammans skulle kunna utforska de där orden lite närmare, för att hon själv ska kunna få lite bättre koll på vad det är som blir jobbigt för henne. Om det till exempel är så att hon har tankar om att hon är ful och därför inte vill gå ut bland folk så är ju det något konkret att utgå ifrån. Om vi fortsätter med det exemplet så kanske du kan stötta henne i nästa steg, nämligen att börja fråga sig själv…”och vad är det värsta med det?”. Alltså, om hon går ut bland folk osminkad och i mjukisbyxor och det råkar vara någon som tycker att hon inte ser snygg ut…vad är det värsta med det? Kanske kan du till och med hjälpa henne att utmana de där tankarna, genom att faktiskt testa tillsammans. Att gå emot sina självkritiska tankar kan vara ett sätt att få uppleva att det faktiskt inte är så himla farligt som det verkar i den egna fantasin, att misslyckas på ett prov, att glömma att svara på kompisens sms, att gå bland folk med gylfen öppen… det är kanske inte hela världen? Men vi behöver liksom utsätta oss för det där pinsamma/läskiga/jobbiga för att få uppleva att världen trots allt inte gick under ändå…

    Utan att förminska hennes upplevelser så kanske du kan förmedla till henne att det är okej att inte alltid vara på topp, att misslyckas ibland och att inte vara alla till lags. Jag skriver kanske, för det här kan ofta vara ett långsiktigt och tufft jobb för den som har en dålig självkänsla, och det är inte alls säkert att personen ifråga kan ta emot det du vill förmedla. Om din flickvän lider väldigt mycket av detta och det inte går över på lite längre sikt, så kan det vara läge för henne att kontakta till exempel en ungdomsmottagning eller en vårdcentral för att se om hon kan få hjälp därifrån.

    Jag önskar dig och din flickvän all lycka till.

    Med vänlig hälsning,

    Karin

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Jag tror att min kompis har ätstörningar

    Hej!

     

    Jag är en tjej som är orolig över min vän.. Min vän har en dålig relation till kolhydrater. Hon undviker allt mer och mer kolhydrater så som bröd, ris godis, smör osv. Detta var enligt henne inget allvarligt i början men jag märker att desto längre tiden går desto allvarligare blir det. Hon har gått ner i vikt mer än vad som är hälsosamt, framför allt inte för någon som idrottar så mycket som hon gör.

     

    Hon säger att hon ”bara” vill se vart hennes gräns är – men det kan inte fortsätta för relationen till maten kommer ju bara bli värre och värre.. Man har också börjat se att hon blivit mycket smalare och tror fler än bara jag börjar ana att något är fel. Även humöret är på en lägre nivå än tidigare. Hon går mycket efter vågens siffror och börjar räkna kalorier allt mer och mer. Hon vill inte ta hjälp men hur kan jag som vän agera och faktiskt hjälpa till. Förutom att ge henne fakta om att kolhydrater är ett måste för att få i sig energi osv. Vad ger ni för tips till folk med ätstörningar?  Kram från en orolig vän

    Hej orolig vän och tack för ditt brev!

     

    Jag förstår verkligen att det är jobbigt att stå bredvid en kompis som inte verkar må bra och som dessutom inte verkar vilja ha hjälp!

     

    I de här lägena tenderar vi människor att försöka övertyga den andra personen om vad som är rätt och fel, till exempel genom att som du säger, lägga fram fakta som handlar om kropp och vikt. Det gör vi ju för att vi vill att personen i fråga ska förstå vad hen utsätter sig för. Ibland är det också så att den som till exempel begränsar sitt ätande samtidigt som den tränar mycket, inte har särskilt bra koll på just vad kroppen behöver. Men det kan också vara precis tvärtom, att den som lider av en ätstörning, har jättebra koll på allt det. Och då brukar argument om vad kroppen behöver, inte alltid fungera.

     

    Du frågar vad vi brukar ge för tips till folk med ätstörningar (och jag tror att du menar vi som jobbar i vården, till exempel). Jag förstår att du undrar och vill ge din kompis liknande råd, nu när hon inte själv vill söka professionell hjälp. Din roll är och ska dock inte vara densamma som vårdens. Det du som vän kan göra är att finnas där för henne utan att skuldbelägga henne. Du kan uttrycka din oro för henne och fråga henne om hur hon mår, utan att nödvändigtvis lägga så väldigt mycket fokus på detaljerna kring hennes ätande. Att kontrollera sitt ätande kan ofta vara ett sätt att dämpa ångest eller andra jobbiga känslor och tankar, och kanske kan ni som vänner hitta ett sätt att prata om det i stället. På sikt kanske det också kan hjälpa henne att söka professionell hjälp, om hon vill det.

     

    Slutligen undrar jag om du har någon kontakt med hennes föräldrar eller någon annan vuxen som finns i närheten av din kompis? En skolkurator, en tränare? Jag tycker att det här låter som något som du inte ska behöva gå med helt själv, utan att det kan vara läge att involvera någon vuxen som kan ta över en del av det ansvar som du bär på nu.

     

    Jag önskar både dig och din kompis all lycka till.

    Kram, Karin

     

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Hur kan jag vinna min dotters förtroende?

    Hej. Jag har en dotter som är 15 år som har ett självskadebeteende och depression. Sedan ett tag tillbaka har hon kontakt med en kurator på UMO. Jag märker dock att hon har tappat tron på att någonsin kunna bli hjälpt, det verkar som att hon tycker det hela är hopplöst. Jag får också en känsla av att hon inte tror på vad vi vuxna försöker förmedla och hjälpa henne med. Hur kan jag som förälder vinna hennes förtroende och hjälpa henne? Vill så gärna att hon ska må bättre. /Orolig förälder

    Hej orolig förälder!

     

    Utan att veta hur länge din dotter haft det så här, och vilka vägar ni provat hittills så vill jag först inge lite hopp. Ibland kan det vara skönt med lite perspektiv och jag vill påminna om alla dem som idag är vuxna och har ett välfungerande liv, men som i tonåren hade det just så som du beskriver att din dotter har det, med självskada och depression. För en del av dem gjorde tid, samt inre och yttre omständigheter sitt till att personen utvecklades mot ett bättre mående, för en del krävdes hjälp från det professionella samhället.

     

    Att se sin närstående uttrycka hopplöshet är så klart väldigt svårt och det kan “smitta” på så sätt att en själv tappar hopp och blir frustrerad när en inte vet riktigt var den där hjälpen ska komma ifrån eller om tiden kommer att leda till förändring i det här fallet.

     

    Jag undrar om din dotters hopplöshet (om det nu är så som du tror) bottnar i en upplevelse av oförståelse. Att folk runtomkring inte förstår, men kanske också att inte ens hon själv vet riktigt varför hon mår som hon gör eller gör som hon gör.

     

    I det här läget är det lätt som välmenande förälder att vi vill komma med lösningar. Ställa en massa frågor, komma med förslag och uppmuntrande ord, allt för att hjälpa vår tonåring. Kanske extra mycket när vi inte får svar och blir frustrerade. Kruxet är att om tonåringen inte själv vet varför hon mår som hon gör, eller vet men inte vill berätta, så kan det här angreppssättet upplevas som pressande och stressande för den på den mottagande sidan. Kanske är det då så att den vuxnas känslor  “smittar av sig” på den andra och så sitter vi där flera stycken med en massa frustration som vi inte vet vad vi ska göra åt. Det kan lätt bli ett låst läge.

     

    Ett tips, om det här är fallet i er situation, kan vara att vända på steken lite. Att som förälder försöka våga landa i att varken du eller ditt barn vet riktigt vad som pågår eller hur ni ska göra. Kanske kan den utgångspunkten vara ett lugnare ställe (även för dig) att bemöta din dotter utifrån. Det vill säga, att bekräfta din dotter i att du ser att hon har det jobbigt men inte direkt komma med förslag på lösningar, utan bara finnas där för henne i det och att vara där också när/om hon vänder sig till dig gällande något helt annat. Jag vill också skicka med dig att UMO är en jättebra verksamhet, men att det också bara är en av flera instanser dit man kan vända sig. Om din dotter inte blir hjälpt av en kurator på ungdomsmottagningen och hennes mående inte verkar bli bättre kan nästa steg vara att söka hjälp av en psykolog, kanske på en vårdcentral eller inom barn- och ungdomspsykiatrin.

     

    Jag önskar dig och din dotter all lycka till!

    Med vänlig hälsning

    Karin

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Min dotter har inga vänner

    Hej, min dotter som är 17 år är så ensam. Hon har i stort sett inga vänner. Tidigare som barn upplevde jag henne som mycket social och lätt att få kompisar. Men under mellanstadiet blev hon mobbad av sina klasskamrater, och sen dess har det varit svårt med det sociala. Nu går hon på gymnasiet och hon har lite kontakt med en tjej i sin klass, men de verkar inte göra så mycket ihop. När hon inte går i skolan, t.ex. på loven spenderar hon dagarna mest i sin säng med mobilen. Hon kommer i stort sett bara ut från sitt rum och äter. Min fråga är hur jag kan hjälpa? /orolig mamma

    Hej orolig mamma och tack för din fråga! 

     

    När jag läser ditt brev så poppar det upp några följdfrågor hos mig. Även fast du inte har möjlighet att svara mig på dem så kanske de kan väcka några nya tankar hos dig. Min första fråga är: hur verkar din dotter må i övrigt? Verkar hon nedstämd, ledsen, verkar hon själv tycka att det här är ett problem?  

     

    Min andra fråga är: vad har din dotter för intressen, och om du inte vet, skulle du kunna ta reda på det? Kanske är det så att det till synes inåtvända skrollandet på telefonen egentligen handlar om social interaktion med andra tonåringar som sitter med sina telefoner på sina rum? Kanske är det inte alls så, men om du inte vet kan det vara värt att fråga. Jag skulle också fundera på och uppmuntra till eventuella intressen som hon haft men som hon kanske lagt åt sidan, eller sådant som du vet att hon skulle tycka var roligt men inte själv tar sig för att ta tag i.  

     

    Jag tror man kan tänka på detta i tre steg. Först behöver vi som föräldrar försöka särskilja vad som är ett faktiskt problem för barnet, och vad som är min egen oro kopplat till att jag inte har kontroll eller insyn i barnets värld, och att jag vill mitt barn det bästa. Om tonåringen är nöjd och glad med sin tillvaro men vi tycker att den borde göra annat i stället, ja då kanske vi i någon grad behöver stå ut med att vi tycker olika.  

     

    Om ens barn ger fler uttryck för att inte må bra, eller om en märker att hen undviker situationer som hen egentligen vill vara i, på grund av rädsla, oro eller nedstämdhet, då kan en försöka hjälpa barnet att utmana dessa rädslor. Men ju äldre och mer självständigt barnet blir desto svårare för oss föräldrar att kliva in och styra och bestämma. Vi kan peppa och uppmuntra, eller om vi har möjlighet kanske erbjuda ekonomiskt stöd för att barnet ska kunna delta i någon aktivitet som den är nyfiken på. Men vi kan så klart inte lyfta med en 17-åring till en fotbollsträning.  

     

    Steg tre är att ta hjälp. Med tonåringar är det inte alltid lätt att veta vad som ligger inom “normalspannet” och vad som är till exempel tecken på depression. Tonåren i sig innebär ju för väldigt många perioder av starka känslomässiga svängningar och grubblerier och detta är som det ska. Om du tror att detta är något annat, att ditt barn verkligen inte mår bra och om detta pågått under en längre tid så skulle jag rekommendera att vända dig till en vårdcentralspsykolog med din oro. Där kan du få möjlighet att berätta mer och få guidning i hur din dotter kan få hjälp om det behövs. 

     

    Jag önskar dig och din dotter all lycka till! 

    Med vänlig hälsning 

    Karin 

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Stötta en kompis med panikattacker?

    Hej, min bästa vän lider av psykisk ohälsa. Hon har mycket ångest, och jag har varit med henne två gånger när jag tror att hon fick en panikattack. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Hennes föräldrar känner till detta men verkar inte vilja bry sig, så då känns det som att jag är den enda som kan. Jag vill verkligen hjälpa henne men vet inte hur.
    / Vän som vill hjälpa 

    Vilken tur för din kompis att hon har en vän som du. En vän som bryr sig om hur hon mår och vill hjälpa till. Jag återkommer till det här med att hjälpa till, men först tänkte jag berätta lite om ångest.

     

    Ångest är till att börja med inget farligt och inte heller något som vi ska “bli av med” helt och hållet, eftersom det kan fungera som en varningssignal, ett sätt för hjärnan att uppmärksamma oss på att något kanske inte står rätt till eller behöver redas ut. Inte heller panikångestattacker är farliga, utan brukar klinga av efter några minuter. Bara att veta om det, och att försöka andas som vanligt när vi känner att vi börjar få ångest, kan ibland hjälpa till att lugna oss och hindra att ångesten eskalerar till en panikattack. Kanske kan det också lugna dig lite i den värsta oron för din kompis, att veta att ångesten i sig inte är farlig och att en panikattack går över efter en stund.

     

    Det kan vara supertufft att stå bredvid någon som mår dåligt och har ångest. Man kan känna stort ansvar och man kanske är rädd att det inte ska gå över eller till och med bli värre och man vet kanske inte vad man ska ta sig till. Och allt det kan väcka både oro, skuldkänslor och frustration.

     

    Samtidigt är det enda du faktiskt kan göra att vara just en kompis. Alltså lyssna om hon vill berätta något, ställa frågor om hur hon har det. Göra sånt tillsammans som hon brukar tycka om att göra så att hon kanske får en paus från det som är jobbigt. Kanske kan du fråga henne hur du kan stötta henne när hon får en panikattack, till exempel. Kanske kan du prata lite lugnande och påminna henne om att det strax går över?

     

    Slutligen, om din kompis har mått dåligt under en lång tid och det verkar lite som att det där signalsystemet jag nämnde ovan blivit felkopplat och larmar hela tiden, så kan du uppmuntra henne att ta kontakt med till exempel en ungdomsmottagning, skolkurator eller en vårdcentral. Det är inte säkert hon vill det. Men mer än så kan inte du göra. Din viktigaste roll som kompis är att vara just det, hennes kompis.

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Hur hjälpa någon som lider av en ätstörning?

    Hej. Vi har en dotter som är 20 år som har varit svårt sjuk i anorexia under flera år och det har pendlat lite fram och tillbaka under de här åren. Just nu är det en sämre period, hon är inlagd sedan en tid tillbaka. På grund av sin sjukdom har hon missat så mycket, allt sådant som tonåringar gör – skola, vänner osv. Vi vet att hon är en social tjej, men problemet är att hon saknar ett sammanhang där hon får vara den hon är utan sjukdomen. Just nu är hon bara sin sjukdom. Vi vill så gärna hjälpa henne att komma tillbaka till ett mer normalt liv och vi tror att vänner och ett sammanhang skulle kunna vara en del i hennes tillfrisknande. Vad kan jag göra för att hjälpa henne med det?

    /mamma till en tjej med ätstörning

    Hej!

    Att stå nära någon med en ätstörning är, som ni är smärtsamt medvetna om, väldigt tufft.

     

    Du skriver att er dotter är en social tjej men att hon saknar ett sammanhang där hon får vara den hon är utan sjukdomen. Jag förstår att ni vill hjälpa henne att komma längre ifrån sin sjukdom och närmare det sociala liv som ni tycker att hon missat under sina sjuka år. Samtidigt tror jag det är svårare för henne att skilja dessa delar åt, hennes sjukdom tar åtminstone nu, en stor del av hennes fokus och kraft.

     

    Att som förälder stå bredvid ett sjukt barn under många år innebär så klart en mängd känslor och som jag uppfattar dig kämpar ni också med känslor av maktlöshet. Och samtidigt måste vi komma ihåg att er dotter, trots att hon är ert barn, inte längre är ett barn i faktisk mening, utan en vuxen med egna drivkrafter, åsikter och önskningar. I slutändan är det hon som behöver bestämma om hon är redo för eller vill ta del av sociala sammanhang, och så vidare. Vi runtomkring kan tycka oss se så tydligt vad som skulle vara bäst för den person som befinner sig i en svår situation, men det är inte säkert att det stämmer överens med personens bild. I slutändan är kanske vår bästa chans att fråga: vad vill du och finns det något jag kan hjälpa dig med för att nå dit?

     

    Jag vill ändå ge er ett tips på en verksamhet som kan utgöra ett sammanhang för personer som kämpar/kämpat med ätstörningar, och där också anhöriga kan ta stöd av andra anhöriga. Organisationen heter Frisk & fri (länk till hemsidan finns i vår lista på anhörigstöd). De har som sagt verksamhet som riktar sig både till drabbade av ätstörning och till anhöriga till drabbade. Om inte er dotter är intresserad av kontakt så kanske ni själva i alla fall kan hitta stöd i andra anhörigas erfarenheter.

     

    Jag önskar er all lycka till och styrka i er situation.

    Med vänlig hälsning,
    Karin

    Karin Marklund, legitimerad psykolog Anhörigfrågan, Tjejzonen

  • Så funkar det:
    Om du är anhörig till en tjej som du är orolig för och har frågor kring detta, kan du ställa dem till oss. Som anhörig räknas till exempel barn, syskon, partner eller en vän.

     

    Karin Marklund, legitimerad psykolog och volontär på Tjejzonen, är den som svarar dig och hon är väl förankrad i Tjejzonens metod för medmänskligt lyssnande.

     

    Både frågan och svaret kan komma att publiceras anonymt med ett fingerat namn på hemsidan. Notera att alla frågor inte blir besvarade.

     

    Gör så här:
    Skicka ditt mejl till anhorigfragan@tjejzonen.se och ange gärna en signatur.

     

    Se också vår lista över andra instanser som erbjuder stöd till anhöriga