Mammor är bättre än pappor?
Mikaela skriver att det är orättvist mellan killar och tjejer. Särskilt mellan mammor och pappor eftersom det finns helt andra krav utifrån på mammor än på pappor. Mikaela skriver att mammor förväntas vara med sina barn hela tiden och försaka sina egna intressen, medan pappor kan komma och gå lite som de vill. Hon får ofta väldigt elaka och frågvisa kommentarer då hon inte skriver om sin dotter Kelly. De som kommenterar undrar: ”Var är Kelly? Varför skriver du inte om henne?” och kallar henne för en dålig mamma. Men när Kellys pappa, som också har en blogg, skriver att han umgås med sina vänner är det ingen som undrar varför han inte tar hand om sin dotter. Det tycker Mikaela är väldigt orättvist.
Och det är det ju. Skitorättvist är det. Tyvärr tror inte jag att det i det här sammanhanget spelar någon roll om man är 14 eller 30 år när man skaffar barn – fördomar och föreställningar om hur mammor och pappor ”ska” vara finns där i alla fall. Särskilt hur mammor ska bete sig för att vara ”bra” mammor. Är inte det konstigt egentligen? Mammor och pappor borde ju vara precis lika viktiga och ha precis lika mycket ansvar för sina barn. Det tycker nog de allra flesta, men ändå ser det inte ut så i verkligheten i väldigt många familjer.
Mina föräldrar är fortfarande gifta, sen 30 år tillbaka, och jag har haft en alltigenom fin barndom. Pappa var (nästan) alltid hemma och fanns jämt där rent fysiskt. Ändå är det bara mamma som finns där i alla mina tydligaste minnen. Det var mamma som gjorde i ordning matsäck när jag och mina syskon skulle på utflykt med skolan, byggde lådbil, läste sagor, lagade rotmos och blodpudding och hjälpte till med läxor. Det var mamma som hängde upp enorma Haribonappar (ni vet såna där godisnappar med fruktsmak) i eken på landet och ritade skattkartor som ledde oss till lördagsgodiset. Mamma var liksom…mamma, det var hon som var föräldern med stort F. Pappa var, tja, han var superfin, men faktiskt mest en bifigur. Jag vet att min pappa älskar mig. De älskar mig lika mycket, både mamma och pappa. Men de har visat det för mig på helt olika sätt. Det tror jag är väldigt vanligt och beror mycket på vad som förväntas av en, eller vad man tror att det finns för förväntningar på en utifrån. Jag tror att man, oavsett om man är tonåring eller vuxen, påverkas mer än man egentligen vill av omvärlden, även kallad ”alla andra”. (”Men alla andra gör/säger/tycker så, då borde jag också göra det.” Typ) Samhället, normen, säger att mammor ska visa sin kärlek till sina barn mer öppet, tydligare, och framför allt oftare – helst varje dag. Jämt. Pappor uppmuntras visserligen att visa sina barn kärlek i det offentliga och peppas att ta ut föräldraledighet, men det är inget ”yttre krav”. De pappor som gör det är ”riktigt bra pappor”. Mammor som gör det är bara mammor.
Kanske skulle föräldraskapet blir mer jämlikt om vi slutade se mammor som mer värda än pappor och pappor som mer kompetenta som föräldrar?