Hur vi mår hänger tätt samman med att vi rör oss. Inte i betydelsen av att springa milen på en viss tid eller lyfta tyngre vikter varje vecka, utan i att ge kroppen – och därmed oss själva – utrymme att återhämta sig. Fysisk aktivitet kan vara en nyckel till psykiskt välbefinnande, men bara om vi också förändrar hur vi pratar om, ser på och tillgängliggör rörelse i våra liv. Det här bekräftas med tydlighet i Tjejzonens och Vårrusets rapport ”Kvinnorörelse 2025”, som sätter ljus på den komplexa relationen mellan kvinnors rörelse och psykiska hälsa.

Fysisk aktivitet – en källa till psykisk hälsa, men också till press

Tjejzonen möter varje år hundratals unga tjejer i samtal om livet, och många av samtalen tyder på att den psykiska ohälsan ökar. En av fyra unga tjejer lider av allvarlig psykisk påfrestning och hela 75 procent upplever regelbunden oro, ångest eller ängslan. Samtidigt visar forskning att fysisk aktivitet kan göra stor skillnad. Den dämpar stress, minskar ångest och stärker självkänslan. Ändå är det färre tjejer än killar som rör på sig regelbundet, och kvinnor deltar mer sällan i organiserad idrott än män.

Varför är det så? Rapporten ”Kvinnorörelsen 2025” pekar på flera orsaker, men en sticker ut: prestationskulturen. För nästan hälften av alla kvinnor mellan 18–34 år är fysisk aktivitet förknippad med stress och prestationsångest. Istället för att vara något som stärker, blir rörelse något man döms av. Den ska se ut på ett visst sätt, ge synliga resultat och helst delas i ett perfekt format på sociala medier.

Varför många tjejer undviker träning

Det är dags att slå hål på myten om att fysisk aktivitet måste vara synonymt med svett, smärta och disciplin. Enligt WHO:s definition räknas all form av rörelse som höjer pulsen – en promenad, vardagsmotion eller lek i parken – som fysisk aktivitet. Det är en viktig påminnelse, särskilt för unga tjejer som ibland upplever att träning är något man måste vara “bra på”.

Rapporten ”Kvinnorörelse 2025” visar att rädslan för att bli dömd är en stor bromskloss, särskilt för yngre kvinnor. 85 procent har någon gång känt sig osäkra i samband med fysisk aktivitet. Många har negativa erfarenheter från gym, skoltidens idrottslektioner eller sociala medier. Känslan av att inte höra hemma i träningslokaler, att inte se ut som “man ska” eller att inte veta hur redskapen fungerar, gör att kvinnor undviker platser där de skulle kunna må bättre – både fysiskt och psykiskt.

Strukturella hinder: Vem har möjlighet att röra sig?

Det handlar inte bara om känslor, utan också om strukturer. Kvinnor har i genomsnitt lägre inkomster, mindre tid och större ansvar för hushåll och barn. Dessa faktorer samverkar. Det är svårt att hitta energi till träning när dagarna är fulla och nätterna korta. Livspusslet går inte ihop. Rapporten visar att nästan 70 procent av kvinnorna upplever tidsbrist som ett hinder för att röra sig mer, och över hälften nämner trötthet.

Samtidigt har kvinnor med lägst inkomst 37 färre tillfällen av fysisk aktivitet per år jämfört med dem med högst inkomst. Det är mer än en månads rörelse – en hel månad av förlorade hälsofördelar.

En ny träningskultur – för alla kroppar och livssituationer

Vad är det då som skulle kunna göra skillnad? Svaren från kvinnorna som deltagit i rapporten är tydliga. De efterfrågar rörelse med fokus på glädje och gemenskap, inte prestation. De vill ha flexibla tider, billigare eller kostnadsfria alternativ, och framför allt – trygga och inkluderande miljöer.

Vi behöver skapa en kultur där fysisk aktivitet inte handlar om att jämföra sig, utan om att ta hand om sig själv. Där rörelse är ett verktyg för återhämtning och livskraft, inte ytterligare ett krav.

Tjejzonen betonar vikten av att se hela sammanhanget. Att skapa förändring genom att lyssna, förstå och agera tillsammans – med fokus på trygghet, delaktighet och tillgång till rörelse för alla.

Rörelse borde vara tillgängligt för alla – oavsett kropp, bakgrund eller livssituation

För att fler tjejer och kvinnor ska kunna ta del av fysisk aktivitetens positiva kraft krävs mer än pepp och goda råd. Det krävs strukturella förändringar, lyhörda aktörer och ett gemensamt ansvar för att bygga en kultur där alla får plats att röra sig – på sitt sätt, i sin takt.