Hur kan vi motivera vår dotter att söka hjälp när hon förnekar sin ätstörning?

Hej orolig pappa!

Tack för ditt mejl. Jag hör hur ni kämpar. Er dotter är sjuk i en ätstörning och det är visserligen positivt att hennes sjukdom har upptäcks och att hon nu får behandling på en ätstörningsklinik. Det positiva i det hela är alltså att sjukdomen så att säga är ”uppe på bordet” och inte längre en hemlighet som den annars kan riskera att bli ganska länge. Men det är också oerhört svårt, för er dotter lever i förnekelse. Som ju också är väldigt vanligt och kan göra behandlingen komplicerad och svår för alla inblandade.

Det blir som att befinna sig i två olika världar där den sjuke lever i en värld och man själv som närstående lever i annan. Det blir väldigt svårt att mötas, och man hamnar lätt i en dragkamp, som att man befinner sig på två olika sidor i en konflikt.

Rädsla att släppa kontrollen resulterar i förnekelse

Förnekelsen, som finns hos många med ätstörningar, har ofta som funktion att förneka att man behöver hjälp. För hjälp innebär för en ätstörd person att behöva släppa på kontrollen. Kontroll över allt det man har kämpat för, att gå ner i vikt eller åtminstone inte gå upp i vikt. Förnekelse gör också att man får något att kämpa mot. Ett yttre hot som föräldrar, vårdpersonal och andra som vill att man ska börja äta igen. Istället för att behöva kämpa mot ätstörningen – som ju finns i ens inre. Det är en mycket svårare kamp att föra – mot något i ens inre. Därför kan det kännas lättare att kämpa mot något i den yttre världen. Dessutom så är förlorad kontroll (om mat, vikt och kropp) något som oftast ger en fruktansvärd ångest, och därför vill man inte inse att det är det som behöver ske.

Genom att förneka att man är sjuk, undviker man alltså den ångest som skulle komma om man började äta igen. Ytterligare en aspekt är att man har utvecklat en skev kroppsbild. Det man själv ser är inte detsamma som alla andra ser, apropå det här med att befinna sig i olika världar.

Ni kanske vet allt detta redan, men jag skriver ner det ändå. För att ge en förståelse över denna förnekelse som kan kännas så oerhört frustrerande för en som förälder. Det finns få saker som känns så maktlösa som att vara förälder till ett barn som mår väldigt dåligt men som inte vill ha hjälp. Jag känner väldigt mycket med er.

Hur motiverar man någon att söka samtalsstöd?

Ni skriver att hon går på en ätstörningsklinik där ni kämpar med att få i henne näring och dryck. En fråga jag får är om hon också i samband med detta får samtalsstöd? Kanske är det därför ni undrar över Tjejzonens samtalsstöd, för att hon inte har det i dagsläget? Jag tänker nämligen som ni, att det vore bra med ett kompletterande stöd där hon också får prata om det som ger henne ångest. Kanske om saker som har bidragit till att hon är där hon är nu, att hon insjuknade från början. För en ätstörning är väldigt ofta ett symptom på något annat, något underliggande. T.ex. ett dåligt mående, ångest, oro eller dålig självkänsla.

Hitta ett stöd som passar den stödsökande

Frågan är bara, precis som ni funderar över, hur ni ska motivera henne till att ta det av ett sådant stöd? En tanke jag får är att fråga om hon vill prata med någon som är utanför ätstörningskliniken och hela den världen. Dvs inte någon som kommer att be henne börja äta mer, utan någon som istället kommer att fråga hur hon mår.

Kanske någon som hon kan prata med om allt det här jobbiga som hon går igenom nu. Jag kan givetvis ha fel, men tänker mig att hon kanske inte är motiverad till samtalsstödet för att hon tror att det kommer bli ytterligare ett ställe där man försöker få henne att göra något hon inte vill. Dvs släppa kontrollen om mat och vikt. Kanske har ni redan lagt fram det så för henne? Men om inte, kanske det kan vara en väg för att försöka nå henne? Ibland går det att hitta en gemensam grund i ett dåligt mående, dvs det blir något som ni alla kan hålla med om.

Vikten av att lyssna och låta den stödsökande nå egna insikter

Sen betyder inte ett sådant samtalsstöd att stödpersonen kommer att uppmuntra henne att fortsätta som hon gör, exempelvis banta eller träna bort kilon. Snarare kommer denna person att lyssna på det hon har att säga och hjälpa henne att reda ut sina egna tankar. T.ex. reda ut hur hennes tankar går kring maten och vad som ger henne ångest och varför. Vi på Tjejzonen jobbar väldigt mycket utifrån att hjälpa tjejerna komma fram till sina egna insikter, med viss guidning ibland.

Om er dotter kan tänka sig ett sådant stöd, så finns anmälan till att få en egen stödkontakt att prata med i upp till ett år här nedan. Det är upp till ett år, men ni kan också säga till henne att hon kan testa stödet ett par veckor för att se hur det känns för henne. Så att det inte upplevs som ett alltför stort åtagande. Stödet är via chatt eller röstsamtal och hon får välja hur hon vill ha det. Länk till anmälan finns nedan:

Andra typer av samtalsstöd

Ni skulle också kunna föreslå en kuratorkontakt, exempelvis på UMO eller via närmsta vårdcentral eller skolan, också där med motivet att bara få prata om allt det hon känner och tänker just nu – inte som en del av ätstörningsvården.

Tanken med ovan förslag, dvs att få prata med någon förutsättningslöst om det hon går igenom nu, oavsett om via kurator eller Tjejzonen, är att försöka bryta igenom förnekelsen, dvs att hjälpa henne att få syn på de tankemönster hon har och försöka hitta in till den del av henne som vill bli frisk. För den delen finns, även om den kan kännas väldigt gömd när förnekelsen är som starkast.

Sök stöd som anhörig i anhöriggrupp eller annan gemenskap

Jag vill också tipsa er som föräldrar att försöka gå med i någon grupp eller gemenskap med andra föräldrar som går igenom samma sak. Exempelvis finns flertalet Facebook-grupper för detta om ni söker på ”ätstörning” och ”förälder”. Frisk & fri erbjuder öppna träffar och stödgrupper för dig som står nära någon med ätstörningsproblematik. Det kan annars kännas väldigt ensamt att vara förälder till ett barn med en ätstörning. All stöd ni kan få under denna tid är viktig för att ni ska orka.

Hoppas ni hittar en väg framåt. Jag önskar er ett varmt lycka till.

Varma hälsningar,

Tjejzonen