Så bemöter du någon med ätstörningar

Hur bemöter du som förälder, kompis eller annan anhörig den som har ätstörningar? Och vilka varningstecken ska du hålla utkik efter så att du kan ge stöd i tid? Karolina Palmberg, samordnare för Ätstörningschatten och Ätstörningsmejlen på Tjejzonen, svarar på frågorna.

Tjejzonen stöttar tjejer via chatt och mejl för de som har frågor om eller har drabbats av en ätstörning. Till Ätstörningschatten och Ätstörningsmejlen kan tjejer mellan 10 och 25 år vända sig för att få anonymt stöd. Här kan du läsa mer om stödet

Vad finns det för tecken att hålla utkik efter?
– För föräldrar gäller det att uppmärksamma förändrade beteenden och våga fråga barnen vad man kan göra för att hjälpa. Ett tecken är rastlöshet. Det spontana, det kreativa och det glada försvinner, ett ökat intresse för mat och träning, svårigheter att koncentrera sig. Antingen tappar man i vikt eller går upp i vikt, tecknet är någon form av förändring i vikten. Man kan också undvika mat och sociala situationer. För de yngre barnen kan de börja med ett godislöfte, som sedan resulterar i att man tar bort chips, sen läsk, sen allt. Jag har träffat 10-åringar som ”bara skulle ta bort godis”, och sedan hamnade helt fel. Det gäller att titta på hela barnet eller tonåringen. Ätstörningar tar lång tid att utveckla och det är små saker som förändras hela tiden.

 

Hur ska man bemöta unga med ätstörningar?
– När man misstänker att någon drabbats av en ätstörning, eller är orolig för någon, då handlar det ju om att man har noterat det här förändrade beteendet. Att saker som har varit på ett sätt länge plötsligt blivit annorlunda. Ofta går föräldrar runt och är oroliga för att det ska bli missförstånd om de säger något, och oroliga för att det ska bli missförstånd om man inte säger något. Men säga något behöver man och bemötandet behöver vara utifrån ”jag:et” det vill säga utifrån en själv och sitt egna perspektiv.
Genom att använda retorik som ”jag är orolig för dig”, ”jag har sett att det här har förändrats”, ”jag har sett att du inte äter, att du tränar mycket”, känner barnet att någon sett och hört.
– Och sedan att man säger ”jag finns här och lyssnar”. Att lyssna är förebyggande, det är det som blir verktyget. De här tjejerna och killarna som drabbats har behövt ta till något starkare för att bli lyssnade på i sin psykiska ohälsa, och då blir den här beteendeförändringarna en markering.

Att bemöta någon med ett ”du”, ett ”du äter inte” och liknande, är det ett misstag som många gör?
– Ja, och att man inte vågar säga någonting alls. Pratar vi om misstag så är det ett också. Det handlar inte så mycket om förmågan att uttrycka sig, det spelar ingen roll vad man säger, det viktiga är att man säger någonting. Pratar om det man har noterat i det förändrade beteendet. Den som förändrar sitt beteende och börjar mixtra med maten eller kontrollera den hamnar i svält. Kort och långvarig svält leder till ångest, oro och depression, det är kliniskt bevisat. Det är inte vårt normala tillstånd som människa och vi vill inte vara där. Vi vill ha hjälp.

Hur kan det se ut när någon börjar utveckla en ätstörning?
– Det handlar ofta om att begränsa sig. Att förändra sina preferenser för olika matvaror. Sedan handlar det om nyttigt och onyttigt, maten börjar värderas som ”bra eller dålig”. Det finns inte egentligen. Det finns bara mat. Vi kan inte prata om den som ”bra eller dålig”. Vi kan prata om vad maten innehåller, men vi kan inte värdera vad den är. Mat har inga egenskaper som ”bra eller dålig”. Man kan prata om det man har noterat i beteendet i stället.

Vad är nästa steg, vad gör man efter att ha lyssnat på barnet?
– Då ställer man den jättebra frågan; ”hur kan vi hjälpa dig?”, och sen lyssnar man. Och det kommer att komma allt och inget. Kanske svarar barnet att det inte vill ha någon hjälp och då får man säga ”okej, men jag skulle behöva hjälp med att hjälpa dig”. Allt kommer ta tid och det är inte säkert heller att man får ett svar. Men man måste ställa frågan. ”Hur ska vi göra för att kunna hjälpa dig?”.

Och om barnet inte vill ha hjälp?
– Då får man acceptera det och säga ”jag finns här om du behöver prata eller om du behöver hjälp”. Är det väldigt små barn så ska man kontakta elevhälsan och har det gått långt så finns det bra behandling, och då tar man en kontakt där. Och det kommer inte vara någon som tackar en för den kontakten, eller ens bryr sig, men det finns ingen som blivit frisk som efteråt säger att det var dumt att någon brydde sig. Så det gäller att fortsätta fråga, men inte tjata. Det är jätteskamligt och skuldbelagt att inte klara av att äta, eller äta så mycket att man kräks.

Vad gör man om ens kompis drabbats av en ätstörning? 
– Då ska man vända sig till närmaste vuxen. Det finns så många vuxna i barnets väg som det går att prata med. Mentorer, tränare, föräldrar. Det finns bra vuxna överallt och kompisar ska inte behöva gå runt och bära sin oro själv.

Finns det olika beteendemönster i den här ätstörningen baserat på ålder?
– Det är inte åldersbaserat, men killar och tjejer reagerar olika på svält. Det är biologiskt sedan tiden då vi bodde i grottor. Men vi får samma beteende i slutändan. Blir rastlösa och får svårt att koncentrera oss, eftersom det enda vi tänker på är mat. Men rent biologisk så reagerar tjejer sämre på svält.

Vad är det viktigaste att tänka på?
– Det viktigaste är att se de tidiga tecknen. Det förändrade beteendet. Och att våga fråga. Att våga fråga ”hur vill du att vi ska hjälpa dig?”

Finns det några inkörsportar som är annorlunda nu jämfört med tidigare?
– Jag har jobbat med den här gruppen i 15 år och den stora skillnaden nu från förr är sociala medier. Sociala medier är inkörsporten till mycket ohälsa. Det är vanligt att tjejer hör av sig till Ätstörningschatten och skriver att de vill ha ett ”thigh gap”. Ett thigh gap är ett mellanrum, ett glapp, mellan låren som på sociala plattformar värderats som ”snyggt”. Tjejzonen har hört av sig till en fotograf för att fråga hur det går till när sådana bilder tas. Han förklarade att det ofta handlar om tjejer som gör sig väldigt hjulbenta, lutar sig framåt och fotar underifrån – eftersom de flesta kroppar inte är byggda på det sättet. Vi förklarar för tjejerna att ”thigh gaps” inte alltid är verkliga. Många har svårt att förstå detta eftersom sociala medier har blivit verkligheten för väldigt många.
– De blir väldigt inspirerade och influerade från sociala medier och tror att det är så det är. Den källkritiska granskningen finns inte och när de hela tiden matas med bilder av att allt hela tiden är perfekt, det är svårt för unga att värja sig mot. Att stå emot.

Har föräldrar tillräckligt bra koll på sociala medier?
– Jag tänker att föräldrar gör så gott de kan. Sedan kan man alltid göra saker annorlunda. Det finns också en rädsla i den generationen att göra fel. Men när det gäller ätstörningar är det viktigt att säga något.

Kan föräldrar själva behöva titta på sin eget förhållande till mat?
– Detta är en knepig fråga. Som vuxen och förälder är vi förebilder för våra barn och vi behöver vara goda förebilder både när det gäller mat och ätbeteende, fysisk aktivitet, sömn och återhämtning. Så det korta svaret är ja det tänker jag är bra, så att vi kan vara goda förebilder och medmänniskor.

Texten är lånad av Aftonbladets granskning ”Landet ätstörd” som publicerades våren 2018 där Tjejzonen blev rådfrågad och intervjuad. Delar av texten är redigerad för att passa formatet.